Årets FS-bild 2010

Om våndan i att bedöma bilder

Jag har fått det tvivelaktiga nöjet att utse årets FS-bild 2010 i en konstig stafett som har två pinnar att skicka vidare. Det blir inte lätt. Jag har ju inte sett alla! Men en sak är säker. Alla bilder som avbildar natur hamnar på delad sista plats =) Enklast blir nog att leta bland mina favoriter. Genast infinner sig insikten om att jag blivit mer kräsen 2010. Bara en handfull av totalt 231 har blivit favoriter 2010. Nå, det gör ju saken enklare. Att det är färre att titta på och välja bland. Men icke! Flera av mina utvalda favoriter 2010 är tagna före 2010. T ex den här. En bild som spelade roll för hundratals ungdomsbrottslingar. Ett utomordentligt fint grupporträtt.

En annan kandidat som genast föll ner i jackpotluckan finns här. En bild med mycket attityd. Jag får en känsla av att kvinnan håller upp huset lika mycket som stenarna till vänster. Bilden dock tagen 2009 så luckan i golvet öppnade sig.

 En tredje kandidat blev otroligt nog en färgbild. Men även den är fotograferad 2009.

Nå, tillbaka till bilder tagna 2010. Jag kan inte motstå en gatufotobild som i mitt tycke har Det. Vad i Herrans namn händer här? En bild som i all enkelhet berättar mycket om människan, hur vi identifierar oss och samlas i flockar kring våra intressen.

Blues Brothers, fotograf Olle Jansson, är årets FS-bild 2010 för mig. Kameran den är tagen med kräver sin man. Det gäller att ha alla muttrar på plats i hjärnkontoret för att bemästra denna komplicerade fotoapparat med två slutare och flera rattar och spakar för tidsinställningen. Jag är full av beundran för denna prestation =)

Stafetten då? Var är den andra pinnen? Jag måste ha tappat den! Den jag har kvar går till fotovännen Stig-Ove Larsson i gatufotoöknen Vimmerby. Jag har försökt locka honom till Stockholm för att trampa riktiga gatufotomarker och titta in på Fotografiska. En vacker dag ska jag lyckas...

Och så en bild

 
En modern Alice tar hissen ner i kaninhålet till Underlandet

Mellanformataren

Stadsteatern

Om det urbana landskapet och dess invånare

I mitt förra inlägg försökte jag argumentera mig bort från naturfotografin. Jag får aldrig till det. Vad ska jag fotografera istället? Människor! Skapelsens krona (för dig som tror på Gud). Den starkaste och intelligentaste av alla djur (om du tror på Darwin). Jag menar, en hackspett är alltid en hackspett, en räv är en räv och en älg är en älg. Människor företer dock en sällsamt rik utseendevariation i jämförelse med djuren (andra djur för Darwinisten). För att ytterligare komplicera det hela uppvisar hon dessutom en otrolig beteendevariation. Förutom en del grundbeteenden som parningslekar, bygga bo och samla mat. Det finns ännu fler parametrar som avviker från djuren (andra djur). Pälsen, bruket av kläder och smycken, uppfinningsrikedomen i att skapa saker och använda dem. Utvecklingen har gett henne hörlurar i öronen och mp3-spelare som dinglar på magen. Det är så hon talar om för omgivningen att hon vill vara för sig själv för en stund.

Mobiletelefonen är också en del av människans utveckling. Telepati var ett blindspår.

 När man blandar och ger ur denna mix kan man lätt inse att jag pratar om Stadsteatern. Ja, det där som försiggår framför våra ögon när vi går på stan. Mina vänner fotografer. Det här är en outsinlig källa till naturstudier på en hög och bekväm nivå. Det händer alltid något och dessutom ofta oväntat. Beteendevariationen är så otroligt stor, förutom grundbeteendena, att det kan hända vad som helst i en viss momentan sammansättning av individer. Det är det här som är värt att fotografera. Den rika flora (ursäkta liknelsen) av unika händelser som sker varje dag i en stad. Ja, utom i Vimmerby då, har jag hört från initierad källa. Inte heller i Åmål när jag är där. Då är det ofta folktomt. Utom vid torghandeln om sommaren. Förra året (2009) jobbade jag inte så mycket och hade gott om tid att gå på stan och fota. Det var härligt, även om jag råkade ut för en del missöden. Sen fick jag jobb i Finspång och då var det roliga slut. Folktommare plats på jorden går inte att uppbringa.

Finspångs torg en vardagskväll. Händelselöst

Men nu är jag tillbaka i storstan igen och det känns fint. Jag har ju valt att bo i Sveriges största stad så nu vore det väl tusan om inte förutsättningarna var bra nog. Fast det är viktigt att välja ett bra ställe. Sveavägen en söndag är ingen höjdare kan jag säga. Tidpunkten är ännu viktigare. Det är ingen större idé att vara morgonpigg i Stockholm. Om man inte vill porträttera tidningdsbud, vill säga.

Sveavägen en söndag i somras. Det här är inte gatufoto då det inte händer något intressant.

Varför spela Haydns trumpetkonsert utan orkester? Inte ens en hatt för pengar.

Utrustningen är det inte mycket att orda om. Mer än att det inte behövs värstingtelezoomar. Du behöver bara 35 mm, eller 50 mm. Lägg hellre pengarna på bra skor. Gömsle behöver du inte heller. Eller, rättare sagt, kläd dig diskret. Det ska synas vad du gör utan att man lägger märke till dig. Det är en stor fördel om kameran är liten ty då hamnar du i kategorin "turist" och ditt fotograferande betraktas som ett "naturligt" och vanligt beteende. Du är ofarlig. Tar du med dig en stor DSLR tror alla genast att du är en fotograf! Och ingen vill vara med på bild! Den lilla kameran är vanligtvis billig men om du ändå känner ett nördigt behov av att spendera stora pengar går det att göra det inom denna fotografiska gren också. Köp en Leica M9 med en värstingljusstark 35:a och du har nått målet med utrustningsdetaljen. Det finns bara en risk med denna utrustning. Du kan frestas att bli så märkvärdig att du vill synas med denna fina utrustning. Det är inte det som är grejen. Helst ska du agera som "Den Osynlige Mannen" (om du är tillräckligt gammal för att komma ihåg tv-serien, vet du vad jag menar).

Mitt primära gatufotoekipage. Mätsökarkamera och 35 mm

Men det går lika bra med sell.. en Rolleiflex. Ingen tar dig på allvar då utan tycker synd om dig som inte har råd att skaffa en digitalkamera. Du blir ofarlig även här. Ty film är ofarligt.

Rolleiflex med 75 mm (motsvarar 50 mm på småbild). Mitt andraval.

Och sen då? Sen är det bara att promenera och spana efter händelser som verkar vara intressanta eller utvecklas åt ett intresssant håll. Och plåta på, bara. Du får motion och har det trevligt under tiden. Ibland får du vänta lika länge som en naturfotograf på en bra bild. Ibland kan du ta många på en gång. Ibland måste man vila. Men kameran behöver inte vila.

Jag var nyfiken på vad höll på med och tog tre bilder utan att de märkte något. Helt uppslukade av sitt.

Videoinspelning i parken. Bakom gruppen gick människor baklänges

I väntan på pendeltåget

Mellanformataren

Den motvillige naturfotografen

eller  Kan den storslagna naturen fångas på bild?

Det är lika bra att klargöra en gång för alla: Jag älskar naturen. Med vissa undantag. Insekter är ett sånt. Myrar ett annat. Jag söker mig gärna till platser där jag kan insupa hela härligheten med varje andetag och låta ögonen fägnas av dess visuella skönhet. Om jag kunde, skulle jag ta bilder på allt det vackra och njuta av det hemma i fåtöljen. Men det går inte. Det blir aldrig samma sak. Det är som att sitta i fängelse och minnas hur det är att vara fri.

Hösten är vacker.

Jag har tagit hundratals naturbilder med avsikten att fånga det där fina. Men när jag ser det ynkliga resultatet undrade jag varför jag tagit bilden. Därför har jag kommit till följande personliga slutsats:

Naturen ska upplevas på plats. Utan kamera. Punkt.

En skön sommarkväll i båten på Björkön i Vänern.

Om en kamera råkar vara medtagen ska den användas till annat. Ta bilder på sällskapet och vad de gör tillsammans t ex. Naturen kan gärna vara bakgrund, aldrig motiv. Men det man gör i den kan vara värt att minnas. "Det var den där gången Olle tappade förlovningsringen i lingonriset och vi letade och fann den". Typ. (Händelsen är autentisk men jag tog ingen bild. Vi letade ju.)

Min familj vid vattenfallen i St Ursule, Canada. Och de beundrar utsikten.

Om jag, Gud förbjude, någon gång skulle vara domare i en fototävling, skulle jag lägga alla naturbilder i en hög med en lapp som säger "Delad sista plats". Alla försöker säga att naturen är storslagen och vacker. Alla betraktare vet det redan. Så varför slå in öppna dörrar? Varför spendera tiotusentals kronor på värstingtelezoomar och gömslen för att sitta på häcken i timmar för att fånga en råtta på bild? Jag tror jag vet varför. Man gillar att vara ute i naturen, precis som jag. Man söker upplevelsen, precis som jag. Men man har gått på en nit om man tror att utrustningen är biljetten till härligheten. Man har missat att det är gratis! Men tala inte om det för nån, ok? Jag vill inte ha hotbrev från Canon och Nikon för det här.

Om man köper en sån här så skrämmer man djuren.

Ok, det var det om naturbilder. Ett annat inlägg kommer att handla om ett annat landskap.

Mellanformataren

PS
Jag beundrar förstås avundsjukt alla naturfotografer som trots svårigheter att få till en riktigt bra bild ändå försöker. År ut och är in. Det är en imponerande prestation i stönighet (eller tålamod om du så vill). Men jag tänker ägna mig åt något annat...

Favoriter just nu

Om inspirerande förebilder

Vivian Maier - begåvad (men anonym) gatufotograf från Chicago. Historien om upptäckten av hennes bilder återges i Independent. Har postumt fått en egen blogg. Och hon använde kamerornas kamera - Rolleiflex =)

Pierre Gonnord - för hans starka porträtt.

Mike Disfarmer - för hans egenartade och starka karaktärsporträtt.

Elliott Erwitt - lysande och roliga gatufotografier/snapshots

Edward S. Curtis - fantastiska dokumentärbilder av amerikas indianer

Edouard Boubat - fotografins stora poet

Samtliga bilder "lånade" på nätet

Tri-X och Rolleiflex Baby = Succé

För nytillkomna fotografer och läsare av denna blogg. Det här handlar inte om digitalfotografi. Det handlar om att hålla liv i gamla kameror så länge som möjligt. Jag har ett par Rolleiflex Baby varav den ena fungerar klanderfritt (den äldsta) och den andra fungerar för det mesta. Man kan säga att det är en mellanformatskompakt.  Det är en skön kamera att fota med och jag vill inte gärna ställa den på hyllan. Emellertid är det svårt med filmtillgången. Svartvit film finns det bara en sort av, Efke R100. Negativ färg finns i form av Kodak Portra 160NC, Macocolor 200 (kan köpas men tillverkas inte längre) och Bluefire Murano 160 (tillgänglig ibland). Diafilm finns i Fuji Velvia (ibland). Alltid utomlands, så frakten blir alltid en betydande del av priset/rulle.

Visst vore det väl synd att ställa den här skönheten på hyllan?

I ett tidigare inlägg har jag nu rådit bot på filmtillgången för en överskådlig framtid. Jag kan välja vilken film jag vill! Den första filmen jag gjorde blev en Tri-X och denna körde jag helt och hållet på Nyårsafton. Tolv bilder/per rulle ger den men jag hade nog kunnat få ut tretton om inte räkneverket hade lagt av vid tolv och enväldigt bestämt att att nu är jag färdig. 120-filmen som jag använde och skar till det mindre 127-formatet är lite längre än standardlängden på en 127-rulle. Nå, jag är nöjd med att experimentet lyckades och nu är det bara att fortsätta i ullstrumporna och skära mer film. Här är några av bilderna från Nyårsafton.

Flickorna i mitt liv.

Strandad armada

Ja, jag vet! Naturbilder är olyckshändelser

Jag kunde dock notera ränder i emulsionen som jag nödtorftigt photoshoppade bort. Så det får bli lite finlir med skärapparaten innan nästa rulle.

Mellanformataren