Gatufotografisk premiär - och flopp
Egentligen är det ingen premiär. Fotograferat på gator har jag gjort sedan jag började fotografera men för att högtidlighålla mitt inträde i Gatufotopoolen gav jag mig ut att gatufotografera med föresatsen att nu ska det vara människor i bilderna. I varenda bild! Till saken hör att jag nu läser Kurt Bergengrens bok ”Fotografera är nödvändigt” och har tagit intryck av en del av de fotografer han skriver om. Nåväl, ut i vimlet och ta bilder på folk. Dagens utrustning var en Olympus 35RD mätsökarkamera med Tmax 400 i buken. Jag fick den av mor i maj. Hon använder den inte längre. Och jag har ett nyårslöfte att uppfylla.
Började i Björns trädgård på Medborgarplatsen men var inte nöjd med det skarpa solljuset och de mörka skuggorna. Ingen bild. Gick vidare till Fatbursparken som var så fin i våras med sina blommande träd. Nu var den bara grön och inte alls lika fin. Tog ett bröstskott på ett tystlåtet par längs vägen.Lite närmare Södra station gjorde jag mitt första övertramp. Stockholms stads allmänna cykelpool utan en levande människa i närheten! Jag var medveten om brottet och gick vidare bannande mig själv. Jag hade behövt den Alvedon som cyklarna gör reklam för.
Mariatorget. Folkvimmel och fina möjligheter till bilder. Tog flera skott här och hoppades mycket på en del. Gick Hornsgatan ner mot Slussen och trampade sånär på en skateboard vid trappan ner till Södermalmstorg men klarade mig från en klassisk cartoonvurpa. Såg att Stadsmuseet var öppet så jag passade på att titta på SvD:s reportagebildutställning. Till min förvåning kände jag igen en del bilder. Och ändå läste vi aldrig Svenska Dagbladet i de västra provinserna där jag kommer ifrån. Kanske NWT köpte några? Nu letade jag mig ner i katakomberna vid Slussen för att hitta Affes hörna och denna gång lyckades jag. Inte en kotte där! Gick gången bort och där! Nere vid en busshållplats satt en ensam resenär och väntade. Jag tog i lugn och ro två skott. Gick vidare in i mörkret och kände mig som en upptäcktsresande som trampade ny mark. Så småningom uppdagades en väbekant syn; Gamla stan. Så jag gick dit där Djurgårdsfärjorna anlöper ty där var mycket folk. Tog många bilder här och filmen närmade sig sitt slut. Bestämde mig för att spara några rutor till hemfärden även om jag inte gillar att fotografera i tunnelbanan. Gick längs kajen till Gamla stans tunnelbanestation och tog tåget hem. Rullen tog slut innan jag klev av.
Framkallning. Jag gillar det ordet. Att kalla fram något (ur mörkret). Men min fru gillar inte lukten. Kemikalierna ligger på 24°C och jag kör fem minuter, stoppbad 30 s, fix 7 min drygt, skölj 30 min. Sanningens minut är slagen. Har jag lyckats i föresatsen att ha människor i alla bilder? (förutom Alvedoncyklarna förstås) De första åtta bilderna ser ut som bilder sedan är allting svart som i graven! D v s överexponerat som om slutaren ville gömma sig för solen i objektivets periferi. Jag sneglar misstänksamt mot kameran, tar den och testar medan jag stirrar rakt in i objektivet (som står på full glugg) och ser till min förfäran att slutaren öppnas mycket långsamt och stannar i öppet läge och stängs inte förrän jag ”drar fram” mera film. Och jag som hade hoppats på en del fina bilder... men efter ruta åtta gick den sönder. Jag fick i alla fall bilder till nyårslöftet. Och en ordentlig promenad.
Ruta åtta. Motorcyklar på Swedenborgsgatan. Sista normala rutan.
PS addendum
Nu har jag gjort några fina bokmärken av den svarta negativremsan =)
/Pa
/John-Erik
Hälsningar Ylva
// Mvh S-O