Fotografens tre stadier
När jag var ung roade det mig mycket att fiska. Jag minns mitt första kastspö. Ett blått ABU med röd inkapslad haspelrulle på. Lillbrorsan (d.ä.) fick ett när han fyllde år tre veckor före mig och jag var avundsjuk lika länge tills jag också fick ett. Jag minns den första fisken, en liten abborre vid sommarstugan. Den högg direkt. Jag kastade nog in spinnaren i gapet när den dåsigt gäspade i det solvarma vattnet i vasskanten. Lyckan var total. Detta är fiskarens första stadium. Euforin i att få en fisk. Entusiasmen som aldrig tycks ta slut. En ständig önskan att åka ut och fiska. Snart nog läste man ABU-nytt och drömde om storfångster och dyra prylar och drag som kunde lura gammelgäddan och ge ett guldmärke. Lika snart som drömmarna uppstod gick man in i fiskarens andra stadium, prylnördens stadium. Fiskelådan fylldes med allehanda tillbehör och nya rullar och nya drag som skulle öka fiskelyckan. Fiskelyckan infann sig då och då som om inget hade hänt. Man lärde sig lite knep för att fånga de roliga fiskarna. Man gjorde resor bara för att fiska i främmande vatten. När pryleran gick över kom man in i fiskarens tredje stadium. Det filosofiska. När man går ut för att fiska utan att bry sig om fisk. När den rofyllda upplevelsen av att bara vara nära vattnet och fundera, kasta lite förstrött och låta hjärnan insupa naturens läkedom. Man vattnar sitt drag med rytmisk regelbundenhet. Allt går på erfarenhet och det händer att man släpper tillbaka en fiskstackare som råkat fastna på kroken.
Här en bild på alla Åmålsgrabbars favoritställe. Brohålet som skiljer Norra Viken från Åmålsviken. Vattnet är strömt och det står ofta abborre där. Några av mina mest euforiska stunder har jag upplevt där. Speciellt den perioden då jag höll på med ultralätt fiske. Lätta grejor, tunn lina, små drag. Varenda firre blev ett monster som tog en god stund att landa.
Som fotograf tycker jag mig märka att samma stadier går igen. Den första kärleken då allt är nytt och roligt och man lyckas ta en och annan bra bild. Prylstadiet då man behöver allt möjligt och omöjligt och det tar evigheter att synka allt innan man tar en bild. Jag hoppas det är slut på pryltiden nu för min del. Känner att nu är bildfilosofins gryning här. Här ska jag stanna länge...
Filosofera vidare med dina tankar, hoppas att få läsa fler av dina funderingar i framtiden med.
/Emma =)
Själv drabbas jag då och då av habegäret så jag är nog bara i stadie 2
I alla fall vissa dagar. Andra dagar är jag nog i stadie 1 eller 3.
FH Kenneth
Den har ingen bländarrings-överföring, så för att få exponeringsmätning med äldre manuella objektiv krävs minst objektiv med CPU och kontakter, dvs AI-P isf mina AI-S. Kameran bländar dock ned till vald bländare vid exponeringen.
D80:ns DX-objektiv å andra sidan har ingen bländarring alls, så med dem på FE2:an kan jag mäta men inte ändra... Dessutom vinjetterar de.
Hade jag valt D300 hade åtminstone exp-mätningen funkat med de gamla gluggarna.
FE2:an hade sin tids snabbaste bländare och blixtsynk 1/4000 resp 1/250. Med TTL-mätning, dessutom. Nu använder Nikon "i-TTL" istället, så min gamla Metz fungerar inte med TTL på D80. Om jag köper en SB-800 till D80:n funkar TTL även på FE2an, men nu med 1/90 som snabbaste synk...
Nu är ju kameraväskan dessutom lite sliten, så det kanske är lika bra att köpa en ny för det digitala så får jag släpa på två väskor också...
I-landsproblem ;-)
Kameraväskan är full men inte utsliten så jag har fått oväntad hjälp att hejda prylsjukan =)