Ballongfoto

Om att vara inspirerad av Lee Friedlander

Friedlander tog många självporträtt med en lång trådutlösare. Efter många armlängdsförsök förstår jag varför. För att ge mig själv friare händer har jag skaffat en, jag också. Men den har tråd bara den sista biten, resten är en slang och andra änden på slangen sitter en gummiblåsa. En pneumatisk trådutlösare.

Friedlander lät sin långa trådutlösare vara synlig i många bilder. Jag lär få klämma hårt på min för att det ska bli bilder så det blir nog bara slangen som syns. Och eventuellt en krampaktigt knuten näve.

Men kameran måste förstås ha en trådutlösargänga i slutarknappen eller någon annanstans på kamerahuset. Lyckligtvis har de flesta av mina kameror en sådan gänga =)

Eders hängivne

PS
Och så passar den ju utmärkt väl till min storformatare. 

Obefintligt ljus

Om att hitta ljus med en Rolleiflex

I somras träffade jag en skolkamrat helt apropå i Malmö. Jag hade åkt ner med tåget bara för att kolla stan och gå på nya gator. Och så var det nationaldagen på samma gång. Jag hade datorn med mig och på fredag skrev han "Malmö" som sin status på Facebook. Jag tog betet och frågade om det betydde att han var i Malmö. För det var ju jag också. Jo, det stämde bra. Han var på ett vernissage inte så långt från mitt hotell. Vi bestämde att jag skulle komma dit. Jag ordar inte mer om den saken, mer än att jag sa till honom att nästa gång jag kommer hem till Åmål vill jag träffa honom för att ta några porträtt. Han var med på noterna, som den proffsmusiker han är.

I augusti åkte jag hem till Åmål och tog därför kontakt med honom och det visade sig bli lite kort om tid. Vi klämde in en timme i alla fall innan han skulle ge sig iväg. Jag hade Rolleiflexen och tre rullar Tmax 400. Han var i sin studio på vinden i ett uthus mitt inne i stan. Mörkt och mysigt för musikjobb, men att fotografera i? Nå, utmaningar är till för att tas. Det är spännande att få pröva sin egen förmåga under lite stress. I den bild som jag visar nedan var det så gott som obefintligt ljus. På negativen ser man inte gränserna på bilden ens. Det var full öppning förstås (f3,5) och 1/30 sek. Men det var ju inte den största svårigheten. Hur ska man ställa skärpan i mörkret? Jag lyckades bättre än jag kunde tro just då. I vanliga fall när jag ställer skärpa på en mattskiva som inte är av yppersta kvalitet gör jag så att jag fokuserar fram och tillbaka några gånger för att hitta läget med minst oskärpa. Det fungerar alldeles utmärkt när det finns gott om ljus men här i mörkret? Nåväl, några fotoner träffade tydligen min synnerv eller så hade jag tur.

Torbjörn Carlsson, Memoria Music

Jag tog två rullar i mörkret och en ute på gården i dagsljuset. Torbjörn har fått några av bilderna som jag gjorde i mörkrummet. Ni får nöja er med en digitaliserad variant av ett av negativen. 

Eders hängivne

Mina bokfynd - 10

Iridescent Light av Michael Axel

Det här boktipset är bara för filmnördar som vill ta ut det lilla extra ur negativen. Jag har nu redan läst den flera gånger, provat innehållet, läst igen, testat och åter läst. Det här är, i all sin enkelhet, en bra start för den som vill börja med stående framkallning. Boken finns på Blurb.

Axel rekommenderar framkallningsdosa med stålspiral. Jag som framkallat med Pattersons dosa sedan starten 2009 har lite svårt att vänja mig vid handgreppen vid laddning av stålspiralen. Man laddar ju filmen inifrån och ut. Sista gången gick det riktigt bra med 135-spiralen. 120-spiralen och jag är fortfarande oense, även om den i förstone kan tyckas enklare att ladda. Nåväl, det ska nog gå att bemästra den efter några ytterligare försök. Det sorgliga är att bilder förstörs i de misslyckade försöken. Sista gången jag använde 120-spiralen förstördes hela filmen. Ok, bara tolv bilder men en film är ju inte gratis och man har ju lagt ner en massa kreativ möda på dem =)

Varför stillastående framkallning? Ska man verkligen inte agitera? Finessen med stående framkallning är att framkallaren är så utspädd att den behöver rejält med tid på sig att bli färdig. Det fina med det är att framkallaren är varsam med gråtonerna och ger en mycket stort tonomfång i negativen. En färsk framkallare tar fram högdagrarna ganska snabbt för att sedan, när dess kraft avtar mejsla ut de mörka partierna i en bild på ett delikat sätt. Med stående framkallning lockar man ur det bästa av en film.

Inte alla motiv är bra för stående framkallning, t ex bilder med starka kontraster, men kan ändå upplevas rikare av denna metod. Nu kommer lite av mina egna bilder (så gott det nu går att se på en nedskalad bild på en bildskärm). När jag förstorar dem på min egen för att se detaljerna blir jag såld på denna metod. Hur fint ska det inte bli när jag kopierar på papper?

Alla bilder är tagna på Neopan Acros 100 exponerad på 160 ISO. Axel rekommenderar att man underexponerar för att man inte ska bränna ut högdagrarna i den långa framkallningstiden.

Däremot är några bilder framkallade i Rodinal 1:200 i två timmar medan några andra är framkallade med Rodinal 1:100 i en timme.

Jag har även försökt framkalla en rulle med ett annat recept från Axel med Xtol 1+4 och några ml Rodinal i. Det var den rullen som blev helkass (120) men jag tror inte det var p g a framkallaren. Skit bakom spakarna helt enkelt.

Jag ska nog prova med lite andra filmer också men för tillfället kör jag med Acros 100 som jag exponerar på 125 eller 160 ett tag till. En ny dimension i det svartvita fotograferandet har fått fäste i Vällingby!

Eders hängivne

PS
Till hösten blir det till att köra lite nya neg i mörkrummet. Det ska bli riktigt spännande att se slutresultatet på papper.

GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Varde ljus - och det vart ljus

Om fotografins sextant

Ljus är ju fotografins viktigaste beståndsdel. Inget ljus - svarta bilder. Nu för tiden sköter kameran ljusmätningen men så har det inte alltid varit. I amatörfotografins barndom fick man nöja sig med tumregler eller i bästa fall tabeller som fanns som lösa traktat eller fastklistrade på kameran. Man kan tro att exponeringsmätaren som produkt borde vara död sedan länge, precis som kameror för film, men så är inte fallet. Det går fortfarande att köpa exponeringsmätare för den som vill.

Ett par tidiga varianter och en modern exponeringssticka som jag printat från nätet

För en tid sedan köpte jag en digital variant och har använt den flitigt i mitt fotograferande med retrokamerorna och för nattfotografering. Jag har också använt den till att kontrollera och kalibrera min lilla samling av gamla exponeringsmätare. Onödigt många kan någon tycka men att samla gamla fotografirelaterade artefakter är nu en liten delhobby av min huvudhobby fotografi. Den fotografiska hårdvaruhistorien intresserar mig, kanske för att jag är ingenjör.

Gossen Sixtomat Digital. Mitt senaste förvärv. Fantastiskt enkel och rättfram. Mäter både reflekterat ljus och infallande ljus. Man kan välja att läsa av bländare/tid eller EV-värde och det går att lägga in korrektionsfaktor för de filter som man sätter på objektivet och därmed få ett korrigerat resultat.

Gamla selenmätare är små och praktiska om man bara har koll på att de visar rätt. Det är det som min digitala variant håller koll på åt mig. Jag gillar att ge mig ut med ett någorlunda autentiskt ekipage. D v s både kamera och exponeringsmätare är från samma epok. Men inte alltid.

Ikophot. Min vanligast använda kompanjon på fotoutflykterna. En exponeringsmätare som producerades i massor på 50-talet. Mäter både reflekterat och infallande ljus (med det vita försättsglaset).

Sekonic model 38. Den här har jag inte lyckats kalibrera. Den visar i bästa fall 1 steg fel. Men vet man om det är det ju lätt att korrigera "manuellt". Enklast gör man det genom att ställa ISO-känsligheten ett steg "fel".

Rolleilux. En del exponeringsmätare är avsedda att sitta på kameran. Den här är integrerad med motljusskyddet och kan fällas in i detsamma vid transport. Flyttar man en liten knapp på undersidan fälls en vit plastskiva upp framför cellen och man kan mäta infallande ljus.

BEWI. En liten opålitlig rackare som kan sitta i tillbehörsskon eller handhållas. En lös vit plastskiva sätts framför cellen vid mätning av infallande ljus. Man trycker på en knapp på ovansidan och släpper upp den efter någon sekund så snurrar en skiva inne i ratten fram rätt kombination av bländare/slutare. Vid upprepade mätningar förstår man att den inte är tillförlitlig eftersom man får olika värden "hver gang". Men liten och smidig är den!

Leicameter på en Leica M3. Direktkoppling till tidsratten. Ställ in den bländare du vill ha på objektivet. Vrid sedan tidsratten så att det bländartal du valt står mittemot det område mätcellens pil visar på. Klart att skjuta. Den här exponeringsmätaren litar jag inte heller på. Den har lurat mig en gång för mycket. Nedan använder jag en modern elektronisk variant som visserligen inte kopplad till kameran annat än genom tillbehörsskon men är smidigare att jobba med.

Voigtländer VC II. Det enda abret är batteridriften. När den är rätt inställd lyser den gröna lysdioden i mitten. Sedan läser man av och ställer in kameran efter någon av de kombinationer av tid och bländare som paras med de svarta strecken mellan rattarna.

De flesta vanliga exponeringsmätare räcker dock inte till på natten. Jag har lyckats komma över en som klarar det mesta mellan mörker och bländande ljus. Från EV -4 till 24. Glöm inte att ta med en ficklampa för att avläsa mätaren vid nattfotografering.

Gossen Lunasix 3 med spotmätningstillsats.

Man trycker vippströmställaren framåt vid mörkerfotografering och bakåt vid dito dag, avläser den gula skalan, vrider ratten så att den gula skalan som är infälld i ratten står mot den gula triangeln (vid vanlig mätning utan spot-tillsatsen) och läser antingen av EV-värdet i den infällda vita skalan eller lämpliga kombinationer av bländare och slutartider. Kortaste exponeringstid är 1/4000 s och den längsta mätbara är 8 timmar. Men då är det mörkt!

Det där med reflekterat och infallande ljus måste kanske förklaras.

Reflekterat ljus är det ljus som HELA motivet (objekt och bakgrund) REFLEKTERAR mot fotografen (kameran). Det är därför man ofta får problem där det intressanta motivet har en mycket mörk eller ljus bakgrund. Då får man ta till spotmätningen.
Infallande ljus är det ljus som faller in MOT motivet. Detta mäts alltså i motsatt riktning som reflekterat ljus, FRÅN motivet MOT fotografen (kameran). Det här ger mestadels mycket riktigare exponeringar men då måste man ju först ställa sig vid sidan av motivet och använda en lös exponeringsmätare.

Autentiskt ekipage. Det här är ett roligt sätt att fotografera

Mellanformataren

PS
Det finns en flod av olika modeller, storlekar och pris därute på auktionssajterna. Det svåraste att få reda på är om de ännu visar rätt. Selenceller åldras vid flitig användning och att en exponeringsmätare med selencell ger utslag är ingen garanti. Man får chansa ibland och kolla med en digitalkamera med vidvinkelobjektiv på. Exponeringsmätaren ger en extra dimension åt att fotografera manuellt...