Contaflexen i praktisk användning

Är den så bra som det var tänkt egentligen?

Contaflexen är ingen ergonomiskt fullträff. Den är tung och svår att hålla i. Det blir t o m värre med de utbytbara bakstyckena som har en bula mitt på bakstycket och hindrar att man får ett bekvämt grepp. Kameraväskan är anpassad för dessa så den har en lika knepig form som baktyckena. Fokuseringsringen sitter längst bak mot kamerahuset och har bara två utstickande plastöron (för all del räfflade) som jag tycker sitter på fel ställe för det mesta. Det hade varit bättre med en hel räfflad ring för att slippa konstiga handställningar. Däremot är det mycket enkelt att ställa slutartiderna som sitter ytterst på objektivet trots att även denna ring har två räfflade plastöron men de sitter bättre placerade och den praktiska vridningsvinkeln är inte så stor. Vill man köra manuellt är det bara att flytta bländarringen från sitt normalläge A (auto). Bländarringen har en spärr och sitter mitt emellan fokuserings- och slutartidsringen. Man måste dock ta ögat från sökaren för att ställa in den.

Notera de räfflade plastöronen på fokuseringen. Här i oändligt-läge. Bländarspärren sticker upp där bakom 1/125-delen

Objektiv byter man lätt med Contaflexens bajonett. Det kan däremot ta lite tid att ta loss objektiven (och ännu längre att sätta tillbaka dem) ur sin cylindriska behållare som har samma bajonett.

En ingenjör kan inte skylla på mycket när det inte går som man tänkt sig. Man ska som amatör inte behöva vara ingenjör för att ladda och spola tillbaka film. Eller ens ta till verktyg när man ska byta film i bakstycket. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Övning ger färdighet, som det heter. Och jag har verkligen övat på Contaflexens bakstycken denna sommar. Jag skaffade t o m ett tredje bakstycke som jag laddade med Neopan Acros 100 som jag för säkerhets skull körde på 400 ISO som de andra. Sista filmen blev dock en Ilford FP4+ som jag körde nominellt samtidigt med ett par 400 ISO-filmer.

Att byta filmbakstycke på fältet var nu inga större problem när man väl vant sig vid greppen och gör allt i rätt ordning (och filmen är rätt laddad). Det fungerar precis som det var tänkt. 

Men det där med filmladdningen var pilligt i kvadrat och något som man helst gör hemma i lugn och ro och inte i fält. Nå, det gick ganska bra ändå efter mycket övning. Jag är en envis och uthållig rackare.

Jag ska väl inte orda mer om bakstyckena. Det är verkligen kul att kunna byta film mitt i en rulle. Jag har saknat det flera gånger så egentligen är det väl kamerans främsta förtjänst. Det här hade jag velat ha på min Zeiss ZM fast i ett smidigare (mindre bulligt) utförande.

I likhet med en del äldre SLR:er (Östtyska) blir sökaren svart när man tagit en bild. Det är ju egentligen rätt bra. Ingen tvekan. Du knäppte kortet. Spegeln fälls ner igen när du drar fram filmen till nästa ruta och det är ju ändå lika bra att göra det med en gång. Sökaren kan göras ogenomskinlig på ett annat sätt. Modernare kameror kan stänga sökaren för att undvika ströljus genom den när man t ex har kameran på stativ och tar bilder med tråd- eller självutlösare. Jag vet inte om Zeiss var först men de var i alla fall tidiga.

Stängd sökare

Motljuskompensation med ett enkelt tumgrepp lärde jag mig att uppskatta tidigt. Visserligen bara ett steg (+1) men i alla fall. Snabbaste sättet jag provat.

Motljusspaken. Tummen åt vänster och ratten vrider sig till nästa symbol.

När man så har tagit färdigt en rulle och ska spola tillbaka den dyker det upp en överraskning igen. De utbytbara bakstyckena har ingen återspolningsspärr! Ett vanligt trick på alla andra (?) kameror är ju att veva tillbaka filmen för att få bekräftelse på att den har fastnat ordentligt i mottagarspolen. Här finner du bara att du spolar tillbaka filmen direkt. Onödigt bekvämt om du ska spola tillbaka hela rullen. Jag hade nog hellre velat ha en spärr. Du får ladda om filmen om du nyss  laddat den. Det här står det inget om i manualen så jag antar att Zeiss Ikon skämdes för denna miss. Standardbakstycket däremot har en återspolningsspärr.

Returspolningsläge på standardbakstycket

Kameran har en självutlösare förstås. Jag använder aldrig sådana då de oftast inte fungerar bra efter så lång tid. Jag vågar inte ens testa den. Varför skulle jag riskera något?

Spaken med den röda pricken är objektivspärren. V (vorlauf) är självutlösaren och hålet i botten är förstås stativgängan.

Exponeringsmätaren ska drivas av ett kvicksilverbatteri, PX625, som inte säljs längre. Jag har använt en adapter från C.R.I.S som tar ner spänningen från ett vanligt 1,5V silveroxidbatteri, V386, till rätt spänning, 1,35V.

Summering

Det här är en klassisk kamera med flera moderna features. En ergonomisk katastrof men med ett avancerat och ganska modernt systemtänkande  (men långt ifrån Leicas snårskog av tillbehör). Om än obekväm att hålla i så är det ett nöje att fotografera med denna bastanta 50-åring.

Eders Hängivne och nöjde Contaflexägare

PS
Nästa gång blir det bilder tagna med denna trevliga kamera.

2017-08-22 09:11   sodeto

Det är alltid lika roligt att läsa recentioner/tester av "riktiga" kameror ännu idag! Den här är nåt jag aldrig stött på förut.

Tommy S.

Besvara

Svar från N Thomas Meldert 2017-08-22 09:59

Med tanke på att många återvänder till den analoga fotografin och använder sig av "gamla" kameror av varierande ålder så kanske det är befogat att återrecensera dem med vår moderna tids krav och synsätt. Det kan ju hjälpa någon som funderar på att skaffa en viss "gammal" modell att köpa eller avstå. Jag har inte tänkt på den aspekten men du har en poäng där. Varför skulle man inte göra det?
Dessutom kan det avslöja en del "moderna" features som icke-nyheter i historiens ljus =)

Svara

Svar från N Thomas Meldert 2017-08-22 20:25

PS. Du har väl läst mina tidigare poster om denna kamera?

Svara