Kompakter

De ultimata kamerorna

Vi ser det i den digitala världen, kamerorna blir mindre och bättre. Det har t o m gått så långt att kompaktkameramarknaden viker sig för mobiltelefonerna som har blivit tillräckligt bra för att konkurrera om segmentet kompakter. För oss som envisas med att använda film är det dock svårt att få något som konkurrerar med en mobiltelefon i smidighet. Det skulle väl vara Minox 35-serien då. Jag hade en 35GT en gång men konstaterade snart att mina händer var för stora för att hantera en så liten kamera. Men den gav överraskande bra bilder med sina tvåbladiga bländare och slutare. Och den passade i vilken ficka som helst, trots fullformatet!

Nu har det slumpat sig så att de flesta kompakter jag kommit över på ett eller annat sätt är av märket Olympus, som i de flesta fall har alldeles utmärkt optik.

Olymps 35RD. Denna är inne på sin andra reparation. Slutaren har varit lynnig och nu har också avtrycket fastnat. Kompakt men ingen pocketkamera

Olympus 35SP. En riktigt bra kamera. Men jag håller nog 35RD för bättre. Kompakt men ingen pocket.

Olympus XA. Den första i serien XA-modeller och den enda med mätsökare. Snudd på för liten för mina händer men nästan lika kompakt som Minox 35-modellerna. Får ledigt plats i en bakficka. En riktig pocketkamera.

Min µZOOM har varit med om mycket. Under flera år den enda kamera jag hade. Zoomen var ju flexibel men tyvärr inte i klass med de fasta brännvidderna.  Kompakt men för tjock för att platsa i en byxficka. En jackficka går utmärkt.

Konica C35. Min första fru tog med sig en i boet och vi använde den flitigt när det var bekvämast med en mindre kamera. Den var med om mycket och blev illa pyntad, som man säger i de västra provinserna. När vi skildes åt skaffade jag en likadan av nostalgiska skäl. Kompakt men ingen pocket

Tidigare har jag kommit över t ex Vitessa N som även den har en förnämlig optik.

Med objektivet bakom lyckta dörrar passar den i en större ficka. Och med sin speciella frammatningsmekanisk kan man lätt uppnå en fotograferingshastighet av 1 bild/sekund. Vad det nu ska vara bra för. En riktig pocketkamera.

Slänger med en halvformatare också. Det är ju fortfarande 135-film men man tar bara halva vanliga formatet. Filmen tar aldrig slut. Kompakt är den, därför hänger den med här. Bra optik. Men den är ingen pocketkamera.

Jag har och har haft flera kompakter men dessa är de jag använder mest om jag ska ha en kompakt med mig. Jag har nyligen presenterat några riktigt gamla kompakter som tillika är riktiga pocketkameror.

Eders Hängivne fullformatsfotograf

Contaflexen i praktisk användning

Är den så bra som det var tänkt egentligen?

Contaflexen är ingen ergonomiskt fullträff. Den är tung och svår att hålla i. Det blir t o m värre med de utbytbara bakstyckena som har en bula mitt på bakstycket och hindrar att man får ett bekvämt grepp. Kameraväskan är anpassad för dessa så den har en lika knepig form som baktyckena. Fokuseringsringen sitter längst bak mot kamerahuset och har bara två utstickande plastöron (för all del räfflade) som jag tycker sitter på fel ställe för det mesta. Det hade varit bättre med en hel räfflad ring för att slippa konstiga handställningar. Däremot är det mycket enkelt att ställa slutartiderna som sitter ytterst på objektivet trots att även denna ring har två räfflade plastöron men de sitter bättre placerade och den praktiska vridningsvinkeln är inte så stor. Vill man köra manuellt är det bara att flytta bländarringen från sitt normalläge A (auto). Bländarringen har en spärr och sitter mitt emellan fokuserings- och slutartidsringen. Man måste dock ta ögat från sökaren för att ställa in den.

Notera de räfflade plastöronen på fokuseringen. Här i oändligt-läge. Bländarspärren sticker upp där bakom 1/125-delen

Objektiv byter man lätt med Contaflexens bajonett. Det kan däremot ta lite tid att ta loss objektiven (och ännu längre att sätta tillbaka dem) ur sin cylindriska behållare som har samma bajonett.

En ingenjör kan inte skylla på mycket när det inte går som man tänkt sig. Man ska som amatör inte behöva vara ingenjör för att ladda och spola tillbaka film. Eller ens ta till verktyg när man ska byta film i bakstycket. Nu är det inte riktigt så illa som det låter. Övning ger färdighet, som det heter. Och jag har verkligen övat på Contaflexens bakstycken denna sommar. Jag skaffade t o m ett tredje bakstycke som jag laddade med Neopan Acros 100 som jag för säkerhets skull körde på 400 ISO som de andra. Sista filmen blev dock en Ilford FP4+ som jag körde nominellt samtidigt med ett par 400 ISO-filmer.

Att byta filmbakstycke på fältet var nu inga större problem när man väl vant sig vid greppen och gör allt i rätt ordning (och filmen är rätt laddad). Det fungerar precis som det var tänkt. 

Men det där med filmladdningen var pilligt i kvadrat och något som man helst gör hemma i lugn och ro och inte i fält. Nå, det gick ganska bra ändå efter mycket övning. Jag är en envis och uthållig rackare.

Jag ska väl inte orda mer om bakstyckena. Det är verkligen kul att kunna byta film mitt i en rulle. Jag har saknat det flera gånger så egentligen är det väl kamerans främsta förtjänst. Det här hade jag velat ha på min Zeiss ZM fast i ett smidigare (mindre bulligt) utförande.

I likhet med en del äldre SLR:er (Östtyska) blir sökaren svart när man tagit en bild. Det är ju egentligen rätt bra. Ingen tvekan. Du knäppte kortet. Spegeln fälls ner igen när du drar fram filmen till nästa ruta och det är ju ändå lika bra att göra det med en gång. Sökaren kan göras ogenomskinlig på ett annat sätt. Modernare kameror kan stänga sökaren för att undvika ströljus genom den när man t ex har kameran på stativ och tar bilder med tråd- eller självutlösare. Jag vet inte om Zeiss var först men de var i alla fall tidiga.

Stängd sökare

Motljuskompensation med ett enkelt tumgrepp lärde jag mig att uppskatta tidigt. Visserligen bara ett steg (+1) men i alla fall. Snabbaste sättet jag provat.

Motljusspaken. Tummen åt vänster och ratten vrider sig till nästa symbol.

När man så har tagit färdigt en rulle och ska spola tillbaka den dyker det upp en överraskning igen. De utbytbara bakstyckena har ingen återspolningsspärr! Ett vanligt trick på alla andra (?) kameror är ju att veva tillbaka filmen för att få bekräftelse på att den har fastnat ordentligt i mottagarspolen. Här finner du bara att du spolar tillbaka filmen direkt. Onödigt bekvämt om du ska spola tillbaka hela rullen. Jag hade nog hellre velat ha en spärr. Du får ladda om filmen om du nyss  laddat den. Det här står det inget om i manualen så jag antar att Zeiss Ikon skämdes för denna miss. Standardbakstycket däremot har en återspolningsspärr.

Returspolningsläge på standardbakstycket

Kameran har en självutlösare förstås. Jag använder aldrig sådana då de oftast inte fungerar bra efter så lång tid. Jag vågar inte ens testa den. Varför skulle jag riskera något?

Spaken med den röda pricken är objektivspärren. V (vorlauf) är självutlösaren och hålet i botten är förstås stativgängan.

Exponeringsmätaren ska drivas av ett kvicksilverbatteri, PX625, som inte säljs längre. Jag har använt en adapter från C.R.I.S som tar ner spänningen från ett vanligt 1,5V silveroxidbatteri, V386, till rätt spänning, 1,35V.

Summering

Det här är en klassisk kamera med flera moderna features. En ergonomisk katastrof men med ett avancerat och ganska modernt systemtänkande  (men långt ifrån Leicas snårskog av tillbehör). Om än obekväm att hålla i så är det ett nöje att fotografera med denna bastanta 50-åring.

Eders Hängivne och nöjde Contaflexägare

PS
Nästa gång blir det bilder tagna med denna trevliga kamera.

Färdigstajlat

Det är minsann inte nog med att köpa en kamera. Man behöver en del tillbehör också. Redan då jag beställde X100:an beställde jag ett extra batteri och motljusskydd. Kameraväska ingick i köpet på Wibergs Foto. Den senare använder jag bara till hälften. Överdelen har den egenskapen att kameran inte är redo om den sitter på så jag har skippat den. Never-readyväska som det kallas bland nördarna. Den kanske inte behövs men det är skönare att hålla i läder än kamerans egen beklädnad.

Däråt ligger Wibergs Foto

Dessutom har jag kompletterat med ett tredje batteri, tumgrepp, softrelease, UV-filter och en handlovsrem för Leica X1. Nu är det digitala hopkoket färdigt och för första gången känns den riktigt bekväm och som en förlängning av handen. Och ögonen. Akta er vad det kommer att produceras analoga digitalbilder* i fortsättningen.

Det var lite skakigt att fota med D80:n i vänsterhanden. Den är ju gjord för högerhänta!

Färdigstylad

På bästa ingenjörsmanér ska ni nu få en stycklista med inköpsställen

1)  1 st  Fujifilm Finepix X100 från Wibergs Foto

2)  1 st   Fujifilm X100 originalväska från  Wibergs Foto

3)  2 st  Batteri Np-95 från  Wibergs Foto (1 st) och Cyberphoto (1 st)

4)  1 st  Minneskort SanDisk Extreme Pro 16 GB från Cyberphoto

5)  1 st  Finepix X100 motljusskydd inkl. adapterring från Wibergs Foto

6)  1 st  UV-filter Hoya 49 mm från   Wibergs Foto

7)  1 st  Tumgrepp ThumbsUp EP-5S från MatchTechnical

8)  1 st  Softrelease Boop från MatchTechnical

9)  1 st  Handlovsrem för Leica X1 från  Wibergs Foto

*Analoga digitalbilder är digitala bilder som fotograferats med en utpräglad analogfotografs arbetssätt. En bild i taget. Rätt exponerad i första bilden. Och är den inte det så gör det inget.

Mellanformataren