Tröttnat på solens upp- och nergångar
Om leda vid bilder
Jag är hjärtligt trött på bilder av solens upp- och nedgångar. Det är precis som med all annan naturfotografi. Jag kan bara inte njuta av dem. Bäst att låta kameran vila och bara njuta av skådespelet på plats. Svårigheten är, tror jag (efter otaliga försök) att jag är fullständigt inkompetent att ta en bild som står ut över alla andra. Skillnaden mellan bilden jag tog och vad jag upplevde har för dålig överensstämmelse. Därför tröttnar jag. Det handlar kanske om att skaffa sig ett varumärke inom genren som t ex Brutus Östling med hans fina fågelbilder. Han drivs förstås av en passion. Jag gör det inte. Inte vad beträffar solens upp- och nergångar i alla fall. Inte av naturfotografi heller. Däremot har jag ett litet uns av passion för staden och allt som händer i den. Solen går upp och ner där också men den blir aldrig huvudmotivet för mig. Det är svårt att få bilder att stå ut där också. Precis som en älg är en älg eller en bofink är en bofink vart än du ser den i naturen så är ju stadshuset också alltid stadshuset. Men det rivs och byggs nytt här och där. Årstiderna växlar i staden också, ljuset förändras med solens gång. Det händer alltid något unikt. Det intresserar mig. Människor intresserar mig. Här är inte en kaukasisk homo sapiens omöjlig att skilja från en annan. Variationsrikedomen i karaktär och utseende tar aldrig slut. Det är likadant med "röda, gula och svarta" homo sapiens. En del invänder att det finns utseendeskillnader bland djur också. Jag anser att de är mindre utmärkande än människans.
Tillfällig arkitektur i Tantolunden
PS
Bilderna tagna med Leica M4-P och Zeiss Biogon f2/35 på Portra 400
Hälsn!
Jag skulle inte kunna leva på Salt Spring Island.