Rosenhill

Om bohemernas högborg

Ett ställe som vi ofta besöker på somrarna är Rosenhill på Ekerö. Inte för att det är så fancy men de har nåt annat också som lockar min fru. Ett bakluckeloppis varje söndag mellan kl 12-16. Frugan går på loppiset och jag går till caféet och deras lilla fasta loppmarknad. Caféet är inte som andra. Här är allt udda. Om man olyckligtvis hittar något som är likadant så blir man nästan irriterad. Hit kommer många unga familjer, antingen för att de trivs  med att det kanske är som hemma eller att de behöver en annan upplevelse än det perfekt designade hemmet med sitt moderna kök med rostfria vitvaror och andra rum i perfekt motsvarande stil. Om hösten mustas här äpplen på löpande band. De unga familjernas bilar står i långan kö med bakluckorna fulla med äpplen från deras villaträdgårdar. Deras barn får handgripligt förstå hur äpplen blir drickbara i ett nafs. Det ser långt ifrån hygieniskt ut där äpplena pressas men lyckan över några flaskor äpplemust grumlas inte av sådana petitesser. Det är upplevelsen som räknas.

(Förstora gärna bilderna)

Rosenhills välkomnande entré

Växthusserveringen

Uteserveringen vid ladan

Ställ disken här, tack

Musteriet var inte öppet sist jag var där

Egenodlade plantor till salu

Samtliga bilder fastnade på film, Agfa Vista 400, i en Nikon F6.

Eders Hängivne

PS
Under de nu drygt åtta år vi bott i Stockholm har jag tagit bilder på Rosenhill varje sommarhalvår och har en diger samling bilder. Jag funderar på att göra en fotobok om detta fascinerande ställe.

Tröttnat på solens upp- och nergångar

Om leda vid bilder

Jag är hjärtligt trött på bilder av solens upp- och nedgångar. Det är precis som med all annan naturfotografi. Jag kan bara inte njuta av dem. Bäst att låta kameran vila och bara njuta av skådespelet på plats. Svårigheten är, tror jag (efter otaliga försök) att jag är fullständigt inkompetent att ta en bild som står ut över alla andra. Skillnaden mellan bilden jag tog och vad jag upplevde har för dålig överensstämmelse. Därför tröttnar jag. Det handlar kanske om att skaffa sig ett varumärke inom genren som t ex Brutus Östling med hans fina fågelbilder. Han drivs förstås av en passion. Jag gör det inte. Inte vad beträffar solens upp- och nergångar i alla fall. Inte av naturfotografi heller. Däremot har jag ett litet uns av passion för staden och allt som händer i den. Solen går upp och ner där också men den blir aldrig huvudmotivet för mig. Det är svårt att få bilder att stå ut där också. Precis som en älg är en älg eller en bofink är en bofink vart än du ser den i naturen så är ju stadshuset också alltid stadshuset. Men det rivs och byggs nytt här och där. Årstiderna växlar i staden också, ljuset förändras med solens gång. Det händer alltid något unikt. Det intresserar mig. Människor intresserar mig. Här är inte en kaukasisk homo sapiens omöjlig att skilja från en annan. Variationsrikedomen i karaktär och utseende tar aldrig slut. Det är likadant med "röda, gula och svarta" homo sapiens. En del invänder att det finns utseendeskillnader bland djur också. Jag anser att de är mindre utmärkande än människans.

Tillfällig arkitektur i Tantolunden

Sitt inte här

Eders lede hängivne

PS
Bilderna tagna med Leica M4-P och Zeiss Biogon f2/35 på Portra 400

Så fel det blev

Om en gallerias kamp för överlevnad

När vi flyttade till Vällingby höll man på med att lägga sista handen på det nya Vällingby Centrum och framför allt den nya modegallerian kfem. I mars 2009 invigdes den med pukor och trumpeter och de shoppingsugna gick loss på alla erbjudanden. När den första kärleken svalnat började butikerna flytta därifrån, nya försökte etablera sig, några flyttade inom huset till mindre lokaler. Nu är bara det första planet fyllt med butiker och på andra våningen kämpar ett snabbfik ensamt om de hungriga som eventuellt hittar dit. På övervåningen har man i förmodad panik inrättat en minigolfbana och alla butikslokaler är förbommade med reklamaffisher för Vällingby Centrum. 

På väg upp i rulltrappan

Första åsynen

Där borta ligger en restaurang, eller nåt i den stilen

Minigolfen är annars det mest framträdande på denna våning.

På första våningen finns det fortfarande chans att shoppa.

Underhållningen har tagit semester

Glättigt förbommat

Det är ljust och luftigt i alla fall. Men det säljer inga varor

Jag köpte lite ätbart för att stötta de tappra

Men jag hade inget sällskap på fiket

Hela idén med kfem svävar liksom på moln. Drömmar om stora pengar.

I rättvisans namn ska sägas att jag tog dessa bilder mitt i semestern men det lär inte göra någon större skillnad. Finns det inga butiker så finns det inga köpare på den här våningen. Så vad ska man ha kfem till? Det här skulle vara en utmärkt plats för en fotoutställning!

Eders hängivne

PS
Alla bilder är tagna med en Nikon F80, 50/1,4 och med Tmax 400 som sensor

Fikabildsvinnare

Det går att vinna fototävlingar bara det inte är för många som deltar

Idag hade jag "tur" och vann i konkurrens med ett knappt tiotal bilder med min bild Treenighet på Midsommargårdens Fotoklubbs möte. Vi har en tävling som heter fikabilden.

Bilden är tagen på Ulriksdals Handelsträdgård med en digital kamera.

Mellanformataren

Sjung mänska sjung!

Om en resa i en retrobuss

Min förra svärfar, ty jag har två, hade en favorithistoria som jag gillade.

En man skulle gifta sig men hade två alternativ. Den ena var vacker som en gudinna men sällsynt enfaldig, den andra kunde sjunga så otroligt vackert att man blev rörd i hjärteroten men var fulare än grisen. Han bestämde sig för sångerskan och gifte sig med henne. När han vaknade upp efter bröllopsnatten och såg på sin nyblivna hustru (ja, du vet hur de ser ut efter en natts sömn) drabbades han av ånger men fann på råd och brast ut: Sjung mänska sjung!

Ett par decennier av mitt fortfarande unga liv sjöng jag (och min fru) i olika körer. Men mest i Missionskyrkans ungdomskör. Under denna tid lärde jag mig helt själv att spela kontrabas också men det är en annan historia. Jag började sjunga som 1:e bas men gick ganska snart över till tenor. Det är därför min röst är så klen och hes nuförtiden. Det var inte fråga om skolning utan mer att brassa på bara. Ja, brassade gjorde jag ju på annat håll också, om du kommer ihåg. Vi sjöng allt från Bach till Bengt Hallberg och allt däremellan. Även "Glad såsom fågeln i morgonstunden" på Valborgsmässoafton. Den där sista är ingen lek för tenorer ska ni veta. Upp och rota i sopranernas register. Inte konstigt att man tappade rösten då och då. Men det fanns ännu värre verk att pröva sin stämma i. Det är konstigt att man inte blev stum på kuppen.

Vi gjorde ofta resor till när och fjärran kyrkor och t o m till Skansen där vi sjöng under Dalsland på Skansen-veckan. En av våra resor gick till Svärdsjö i Dalarna dit en från Tösse (söder om Åmål) utvandrad predikant hade flyttat. Vi åkte i en, redan då, skrotfärdig långfärdsbuss utan bekvämligheter.

November månads profilbild hämtar jag således från denna resa 1980. Ett utsnitt ur nedanstående bild.

Busschauffören Gunnar (bas) i mitten och dirigenten Olle till höger.

Stationen vi rastade vid är höljt i dunkel men är sannolikt belägen i Värmland.

Efter gudstjänsten på söndagen var det förstås dags för hemfärd och jag tog ett gruppfoto. Ni får se det bara för att bevisa mina påståenden om bussen. På vägen upp fick vi (Gunnar) lov att reparera avgasröret med en kaffeburk. För nytillkomna världsmedborgare så utspelar den här historien sig på den tiden då man kunde köpa kaffe på konsvervburk av plåt.

Av hänsyn till busstillverkaren låter jag varumärket vara osagt. Den förefaller dock ha starka likheter med den buss min mor åkte på sångarresa med i sin ungdom. Det kan rent av vara samma! En hemsk tanke men mycket sannolik.

Mellanformataren

PS
Den här gången var det bra nära att bli en bröllopsbild igen. Vi upplevde en ketchupeffekt vid altaret. När vi hade börjat så kom snart alla kompisar efter och vi firade bröllop flera gånger om året. Det var några hektiska år...  Men så hittade jag den här bilden...