Berättande och berättelser
--att utvecklas som fotograf?
Och reflektionens betydelse

Jag reflekterade nyligen om glädjen att upptäcka att jag var   landskapsfotograf  (och inte naturfotograf). Affes replik på detta är också läsvärd. Det handlar om hur vi utvecklas som fotografer och människor (för jag tror den utvecklingen går hand-i-hand).

På sistone har jag också börjat reflektera över berättandets betydelse. Dels föddes det plötsligt små berättelser i mina första stapplande bloggarsteg, ja de bara föddes där medan jag skrev, ingenting som var planerat. Och sedan, när jag varit en helg i Sala och fotograferat i silvergruvan dök min följetongsidé  upp, på något sätt sprungen ur ett behov att få berätta.

Människan har berättat i alla tider. Möjligheten och förmågan att göra detta är en av de egenskaper som gör oss till människor. Ur det muntliga berättandet föddes så småningom litteraturen, och den lever  (lyckligtvis) än, och frodas. Den skrivna, eller muntliga, berättelsen levererar inte färdiga bilder (som t.ex. filmen) utan vi får bygga våra bilder själva. Fantasin stimuleras.  Med en bild är det tvärtom, bilden finns, men berättelsen får vi som betraktare skapa själva.

Vilka berättelser lägger vi (medvetet eller omedvetet) in i våra bilder? Är vi medvetna om det, och hur påverkar det vårt bildskapande och bildtittande? Och hur förhåller sig berättelsen i bilderna till bilden som en rent estetisk njutning.

 En bild med eller utan berättelse?

Affe skriver om hur vår bildsyn kan utvecklas. Där tror jag att, ja jag är övertygad om att, vår bildsyn påverkar vårt sätt att fotografera. Om vår bildsyn ändras, utvecklas, om vårt sätt att betrakta, se på, uppfatta bilder ändras, så ändras även så vårt sätt att ta bilder. Eftersom vi då även (förhoppningsvis) även betraktar våra egna bilder på det nya sättet. I alla fall om vi reflekterar över vad vi gör. (Återigen denna reflektion, som är så viktig för mänsklig, personlig utveckling.)

Det är väl också så att våra bilder på något sätt speglar oss själva, om vi själva utvecklas så kommer också våra bilder att ändras. Kanske omedvetet, men genom att reflektera och synliggöra dessa förändringar kanske vi också kan lära oss något om oss själva. Eller tvärtom, låta oss själva påverka bilderna. Undrar vad som är hönan eller ägget här. Kanske växelverkan. Om de berättelser som finns i bilderna ändras, kanske något har skett med oss själva.

Vad är det då som kan påverka oss och få oss att utvecklas som fotografer. En sak är mentorer, förebilder, inspirationskällor. Jag kan ju själv urskilja flera sådana under min tid som fotograf, mer eller mindre betydelsefulla. Men det är ett annat tema. Det får vi ta en annan gång. 

En oskarp bild. För några år sedan hade jag inte förstått den alls. Nu tar jag sådana själv. Ändrad bildsyn, eller har jag blivit helknäpp? 

 Spelmansstämman, Ransäter juni 2008

Det blev en bild i dag med (ja faktiskt två)

Uj, vad grått det var i morse, och uj vad lika grått det var när jag gick hem. Ska jag kunna ta någon hyfsad bild i dag. Ruelsen växer, men när jag väl går där, på väg till och från jobbet, känns det skönt att ha kameran med mig.

Den här passade i svartvitt i gråvädret, så många andra färger var det inte.

Och det där tornet där borta, Kista Science Tower, kommer jag nog att återkomma till. Jag har fått en idé!

Lite längre bort hittade jag en mer färggrann bild.

Klotter förstås. I en gångtunnel. Har förresten blivit fascinerad av gångtunnlar och ljuset i dem. Och jag passerar minst två om dagen, så det blir nog fler bilder...

Dagens bild nummer 5. Canon S70.

Än har jag inte gett upp... 

En bild om dagen håller bildseendet alert
Är det så det kan vara?
Plus dagens bild(4): Ensam i parken.

Det kanske inte är för att hålla doktorn borta som man skall ta (minst) en bild om dagen. Det kanske är för att bibehålla blickens spänst och hålla bildsinnet vid liv. En hantverkares skicklighet växer ur det dagliga värvet. Lättare att tappa bort den är det för en amatör,  som lätt råkar ut för perioder av träda. Det var det som höll på att hända idag. Vädret var grått, det regnade lätt och inne satt jag och var lika grå och trött. Då dök det upp: Dagens bild!

Ett tvång? Nej, faktiskt inte, utan tvärtom. Livgivande. Lika bra som ett äpple. Med lillkameran i fickan och regnjackan på, travade jag iväg. Kom bara till lekparken, så fanns där motivet: alldeles ensam i parken.

Dagens bild 4: "Ensam i parken", Canon S70

Varför tar man då en sådan bild? Ja något berättar den. Vad? Något att reflektera över.

När jag kom ner till biblioteket hittade jag en fotoutställning, söndagsöppen liksom biblioteket. Men bara öppen t.o.m. 24 augusti.

Anita Lindkvist: "Mellanrum", Sollentuna bibliotek

"Platser som
ingen tänker på,
som lever ett eget liv
vid sidan av.
Ögonblickbilder
Det sköna oplanerade mellanrummet" 

 Jag gick vidare, som så många gånger förr, förbi den buckliga containern som stått där länge. Den här gången gick jag dock närmare.

Det här är en sådan bild som jag hellre tar med systemkameran, för då har jag bättre koll på vad jag gör. Men visst finns här motiv, precis som Anita Lindkvist hittade sina motiv på skräpiga byggplatser, bortglömda ytor bakom förråd, och liknande.

Jag sitter på en sten...

Jag har de senaste två dagarna berört tanken att ta en bild varje dag. Underförstått en tillräckligt bra bild för att publicera den här. Få se hur länge det dröjer tills jag tröttnar eller misslyckas (och vilket som inträffar först). Ibland tycker jag tanken är vansinnig (om inte annat av praktiska skäl, men dom går ju att tackla när problemet uppstår, inte minst om jag själv bestämmer reglerna), men i nästa ögonblick är tanken lika lockande som den var befängd nyss.

Är det då bara en ploj eller en lek? Nej, jag börjar tro att det är djupare än så. Det handlar om att berätta, en berättelse som jag inte vet i förväg vad den ska handla om. 

Så här kommer dagens berättelse.

På gräset två pojkar med en boll. På stenen har flickan just klättrat upp, lagom när jag passerade, och bildar en triangel tillsammans med de andra. Hon är förstås omedveten om det, inne i sin egen lek som hon är.

Dagens bild nr 3. Canon S70.

Varför jag kände mig lyckligare när jag slutade vara naturfotograf.
En reflektion

Jag har ju alltid gillat att söka mina motiv i naturen, i det öppna landskapet, i skogen, på fjällvidderna, osv. En gång i tiden (och då talar vi om en bra bit in i förra millenniet) var det därför naturligt för mig att av säga naturfotograf, när folk frågade vad jag helst fotograferade. Men det blev ofta fel, missuppfattningar om vem jag var, och om vad och hur jag fotograferade.

Associationerna gick ofta till fåglar, kikare, djur och långa telen, till gömslen och spaning. Men sällan (eller aldrig) syntes djur på mina bilder, och sällan satt jag still och spanade. Jag var (och är) en vandrare, en sökare, en observatör som fotograferar vad jag ser och upplever, inte en samlare som samlar på arter och fångster.

Såsmåningom kom jag på att jag skulle säga landskapsfotograf i stället. Det kändes mycket bättre. Sällan blev jag missförstådd. Möjligen att folk inte förstod alls, men bättre det än att misstolkas, och då fick jag ju en chans att förklara.

Men min tolkning av landskap är mycket vid, iallafall numera. Blombilder blir till miniatyrlandskap, stads- och gatubilder är ju stadslandskap, och där ryms även t.ex. arkitektur. Men mitt seende är det samma när jag fångar bilderna. Och motivområdena befruktar varandra. Det öga jag lärt upp i naturen tar jag med mig i stadsmiljön, och tvärtom: de nya erfarenheter jag får kan jag ta med tillbaka til naturen. Nu har jag t.ex. inte fotograferat i fjällen på femton år. jag undrar hur mina bilder skulle se ut idag om jag återvänder. Säkert annorlunda.

Tre olika landskap:

Ett traditionellt vårlandskap. (Sörmland, maj 2008, Canon 40D, 17-50 mm)

Också ett landskap, men mer hus- och park- än natur-.   (Som ovanstående bild)

Ett modernt landskap?   (Arlanda, maj 2008, lillkameran Canon S70)

Och ett fjärde:

Och ett stadslandskap (S70). Varför skall jag hantera detta annnorlunda än utsikten från ett berg? 

Bara en reflektion...