Planerat fotograferande vs ögonblicksbilder
Ett inlägg från John Eriksson som saknar blogg
Jag hjälper John med föjande inlägg, saxat från Dogma 07-poolens klotterplank:
"Mot bakgrund av den senaste Dogma-debatten skulle jag vilja dryfta
ytterligare en aspekt av fotograferande, nämligen Dogma och dess
förhållning till planerat fotograferande och ögonblicksbilder. Jag gör
det här i Dogmagruppen eftersom jag inte har någon blogg.
Så som jag tolkar Dogma som fotografisk disciplin lämpar det sig bäst
för gatufoto, reportage och generella ”ögonblicksbilder”. Inget fel i
det. Men jag tror att folk ibland kan känna att just den typen av
fotograferande framhålls av vissa som en finare, högre och mer äkta
form av fotograferande än något annat – lite fotosnobbism om man så
vill.
Personligen gillar jag Dogma och tanken på att köra in sig på en
utrustning och på så vis befria sitt bildseende från utrustningen.
Detta är nästan som frågan om hur man definierar frihet; är man mer fri
av att alltid ha en uppsjö av valmöjligheter eller är det större frihet
att alltid leva efter en konstant princip och därmed ”slippa” att
ständigt behöva fatta nya beslut? Typ.
Men trots att jag gillar Dogma-disciplinen och den typen av bilder så
måste jag erkänna att de bilder som jag har tagit och är mest nöjd med
är de bilder när fotograferandet har varit ytterst planerat i förväg –
jag vet hur motivet ser ut, vilken slags bild jag vill ta och väntar
tills ljuset faller från rätt håll eller liknande. Jag har utan tvekan
fokuserat på bilden och haft ett kreativt bildsinne i dessa
situationer, men frågan är hur väl det stämmer överens med Dogma?
Johan E skriver såhär i ett av sina senare blogg-inlägg:
”Som bågskytten som upprepar sina rörelser till perfektion. Som helt
fokuserar på målet, inte på bågen, inte på pilen. När det "avgörande
ögonblicket" infinner sig släpper han pilen - som träffar sitt mål.
Övning, koncentration, intuition, och en smula begåvning ;-)”
För att fortsätta liknelsen om bågskytten: I mina öron låter det som
att Johan beskriver bågskytten som tränar och lär känna sin utrustning
så väl att han är helt ”befriad” från den och kan koncentrera sig helt
och hållet på målet (bilden) när han går ut i skogen och skjuter
småvilt. Och detta är väl ungefär så som gatufoto fungerar, i sina
bästa stunder.
När det gäller de bilder jag är mest nöjd med har jag inte ”gått ut i
skogen och skjutit småvilt”, utan snarare kommit förberedd till
tävlingsbanan för att skjuta på en måltavla som jag vet hur den ser ut
och försöka göra det med ett så lyckat resultat som möjligt. Jag vet
alltid vilken utrustning jag har att jobba med när jag i förväg ”ser”
bilden som jag vill ta, och anpassar den självklart för att få det
resultat jag vill uppnå.
Båda angreppssätten tycker jag fokuserar på bilden i högsta grad, och
kräver i någon mån att man vet vad ens utrustning kan prestera. Men
ryms båda sätten inom Dogma?
Om någon med en blogg vill lyfta in detta i ett mer offentligt ljus, knock yourself out – saxa bäst ni vill."
Jag håller med om att dogma nog funkar bäst för ögonblicksbilder av olika slag. Detta innebär ju inte att annan fotografi på något sätt skulle vara sämre. Jag tycker det är synd om dogma uppfattas som snobbism, personligen tycker jag i alla fall inte att andra former av fotografi är sämre. Men tyvärr är detta något som är ganska vanligt förekommande inom olika genrer, se bara på den eviga debatten om make or take. Men jag tycker kanske också att dogma blivit lite väl "påhoppat" den senaste tiden, inte detta inlägg dock. Och det är nog ganska naturligt att man själv höjer garden om man blir spottad på tillräckligt många gånger. Sedan finns ett allmänt "problem" när det gäller fotografi tycker jag och det är att all fotografi mäts med samma måttstock och kallas fotografi rätt och slätt. Personligen skulle jag aldrig komma på tanken att jämföra Platon, Tolkien och Lisa Marklund eller för den delen Mahler, Miles Davis och Vikingarna. Men det är just detta man ofta gör med fotografi tycker jag. Fotografi kan bara bedömas inom sin egen genre tycker jag, och är man inte intresserad av genren blir det väldigt svårbedömt. Blev långt det här, men det jag egentligen vill säga är väl egentligen att var och en må bestämma själv vad han/hon vill hålla på med, och det är inte mer eller mindre värt än vad någon annan väljer.
-affe