Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf  för närvarande. Ja, det är så jag känner det: medioker. Jag tittar på de bilder jag tar för närvarande och inte är de särskilt spännande. Jag bläddrade just igenom de gamla bilder jag har liggande på Fotosidan och tittade på de jag tog för 4-5 år sedan. Dom var mycket mer spännande. Kan jag verkligen ta sådana bilder idag? Eller vill jag inte. Eller är det bara så att jag inte gör det. Det är nog det senare, det beskriver mer hur jag är. Jag bara gör och styrs inte så mycket av vad jag tänkt göra eller (allra minst) vad jag planerat att göra.

Aha, är det så det är. Bilderna är en avspegling av vem jag är. Och med vems ögon tittar jag då, när jag säger att jag är en medioker fotograf. För egentligen gillar jag ju bilderna, konstiga små trivialiteter jag ser när jag går. T.ex. mönstret efter rinnande vatten i en gångtunnel.

Mönstret av vattnet, som en blöt kartbild på asfalt, små strukturer som är ständigt nya och föränderliga, något nytt varje gång man passerar, välkänt men ändå annorlunda. Och spännande.  Om man ser.

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf. Egentligen är jag nog en observatör, en flanör och betraktare som tittar på omvärlden, med ständigt samma förvåning och vilsenhet. Och alla de små utsnitten av verklighet är lika spännande. Och det lilla röda lövet är lika spännande varje dag det ligger där. För det är inte samma löv, det är ett nytt, men till synes lika, det är dagens löv, lika nytt, fräscht och spännande varje dag. Eller ljuset på träden. Eller gruset på marken eller hur skuggan faller idag. Men hur gör man bilder av det så andra förstår. Och ser.

Ett löv ni aldrig sett förut

Egentligen är jag nog en ganska medioker fotograf. Jag är nog en berättare, i alla fall för närvarande, och bilderna är bara en del av berättelsen, en berättelse som jag inte vet hur den ser ut när jag börjar på sen, utan en berättelse som bara växer fram. Så är det med det här inlägget. Jag hade en helt annan idé när jag började skriva, men orden och meningarna ville något annat och styrde mig i en annan riktning. Jag hade tänkt skriva om mig som fotograf då och nu, istället blev jag en flanör som går och betraktar små fragment av världen och försöker första, och samlar på fragmenten i form av bilder, som bitar i ett oändligt pussel.

Kan det vara så det är? Världen är ibland en enda svåröverskådlig röra.

Det kan vara svårt att ta sina egna bilder och stå oberörd av omvärlden, speciellt om man befinner sig utanför mainstream-fåran. Kanske är det därför jag ägnat mig åt bloggande och fotoblogande den senaste tiden, för då kan jag också ägna mig åt berättandet och reflekterandet och det ger mig mer förståelse. Och tack alla, för hjälpen på den vägen.

 Bilderna är små observationer från den senaste veckan.

Det kom nån
och det blev nått

Bäst som jag stod där och vred och vände, försökte fånga in det försvinnade solljuset, böjde rygg och knän, ja blötte ner det ena också, så dök han bara upp, bara så där, i ena ögonvrån såg jag honom komma i fjärran, justerade vinkeln och utsnittet och så kom han närmare och så var det klart. Han undrade nog vad jag höll på med.

Motivet: min vattenpöl.

En bit bort har gårdagens pöl torkat ut

 Dagens pölbilder

Jan-Olof + S70

Än kan den!

Ny kamera??

Så här års kommer mörkret krypande och övermannar oss, sprider brus över både bilder och människa. Då gäller det att hitta lösningar, kanske lite ljusterapi för både fotograf och fotograferande. Det är lilleman som inte riktigt pallar med det som nu sker.

Jag har ju en Canon S70 som är  liten, enkel, lätt och bra bra-att-ha-med-sig-i-fickan-kamera och ta-bilder-varje-dag-kamera. Bra så länge jag håller mig till 100 ASA (och i bästa fall, med rätt motiv 200 ASA). Och bra så länge halvskuggorna inte tar över bilden, för då kommer bruset. Det digitala bruset. Så jag funderar.

Den är ju bara knappt tre år (ja modellen är ju ett år äldre förstås). Kan man verkligen byta så ofta? (Ja, jag vet att de finns fotografer som byter kamera nästan lika ofta som jag byter skjorta, men så'n är inte jag, trofast mot mna grejor.) Så lite dåligt samvete har jag. Vansinne. Resursslöseri. Onödig penninganvändning. MEN, jag börjar ju tvivla på att jag är nöjd.

Jo, jag är nöjd när den räcker till. Men inte annars. Men jag har ju storkameran, där har jag både ljusstarkare objektiv och kan gå upp mycket högre i ISO-tal. Men, hallå där, det var ju litenhet också. Javisst ja, då gick inte den gubben.

Så, jag har ju spanat på ersättare, mer trogen än så är jag inte. Och utan tvivel är ju en Panasonic LX3 lockande, så jag försöker hitta felen på den, för att intala mig att inte slösa på att köpa den. Den har ju ingen sökare! Så den senaste tiden har jag låtit bli att använda sökaren på lillkameran S70. (Jo, det har jag också bloggat om. ) Det går ju bra, trots att den har en lite, mörk, gammaldags skärm. Så snabbt har jag avvänt mig! Så den gubben gick inte heller.Får väl ge upp då.

LX3:an har ju 2.0 i stället för 2.8 i ljusstyrka. Ett bländarsteg. Och jag kan åtmonstone använda ISO400 med samma kvalitet. Två steg till. Och så har den IS. Och där kan jag nog få två steg till (inte för alla motiv, men ofta). Häpp, det blev fem steg! Mörkret kanske skingrar sig?

Men så var det där med...

Äh, lägg av nu! 

Nä, nu tröttnar jag snart...

I alla fall kändes det så idag. Ingenting nytt, bara det gamla vanliga, samma vyer, samma upplevelser om och om igen, ingen variation, och dessutom börjar det bli mörkt, och det gör ju unte saken bättre.  Höstdepression? Nej jag talar om det dagliga fotandet och mina dagsfärska bilder. När jag tittade igenom dagens skörd så hittade jag ingen nytt och spännande, bara ett antal sådana här. Och hur roligt är det.

 Och så är Fotosidan seg som en drogad sömngångare så skägget hinner växa ner till knäna innan man lyckats ladda upp så mycket som en tumnagel ens. Och hur roligt är det.

Jag samlar på en vattenpöl.

Ja, ni läser rätt, det står samlar på en vattenpöl, inte vattenpölar. Hur kan det gå till? Ja, inte har jag en hink med mig och samlar upp pölen, utan så här är det:  När jag går den vanliga(ste) vägen på morgonen, ja om kvällen också förstås, går jag förbi den. Det är en sänka i asfalten och där samlas vattnet, har sett den så många gånger. Ibland är den stor, ibland är den större, om det är torrt krymper den, eller till och med torkar ut, men då finns den ändå där, som avlagringar som blivit kvar när vattnet flytt.

Ibland fascineras jag av den, som på sommaren när himlen är blå med vita ulltussemoln. Då speglas både himmel och moln där. Spegelbilden i en spegel, och då också molnens speglingar i en vattenpöl, är ju ingen verklig bild utan en virtuell bild, en bild som ligger lika långt bakom spegelytan som föremålet är framför (om spegeln är plan, förstås). Molnen i pölen, spegelmolnen, ligger alltså långt ner, på molnhöjds djup så att säga, hundratals meter ner i pölen. En gång när jag passerade fick jag en hissnade upplevelse, ljuset var väl det rätta, och när jag kom fram till pölen och tittade ner såg jag den djupa gropen vid vars kant jag stod, och plötsligt tog jag ett steg bakåt när svindelkänslan drabbade mig. Häftigt för en centimeterdjup pöl. Gratis Lustiga huset.

Men samla på, då? Det blev visst svamla på, istället.

 Jo, det här är ju Fotosidan, det är klart att det är bilder på pölen jag samlar på. Eller snarare har samlat på mig, sådär omedvetet i mina dagliga fotograferingar (och en rad minnesbilder, från innan jag blev daglig fotograf). Det som slog mig idag var att jag kanske skulle samla ihop dem och fortsätta att dokumentera pölens liv. Ännu en vansinnig idé. Ett år med pölen. Ett liv som pöl. Min kompis pölen. Jag bruka passera en annan pöl också, så det kan bli både nordpölen och sydpölen. Och kanske pölsa till middag.

Så här såg den ut i morse, så ni vet vad jag svamlar om.

Och såhär på kvällen

Tack för idag!