Spetsbergen -76, del III

Till första inlägget i berättelsen

I förra inlägget skildes vi åt uppe på bergssluttningarna ovanför Longyearbyen, bland de gamla gruvlämningarna.

Här kan vi se ut över samhället som det såg ut då, 1976. I bakgrunden ser vi Adventfjorden som går in till Longyearbyen från den större Isfjorden och därute ligger också flygplatsen bakom berget vi har framför oss. Kanske dags för en liten karta?

Skala? Ja bilden visar ett utsnitt på ungefär 40 km (på bredden). Plåtat i all hast på fri hand och det röda snabbt ditploppat i Fotoshop. Den nedersta ploppen: där är vi. Nästa  plopp: flygplatsen. Tredje ploppen: dit det andra gänget kom (se del I). Och linjen är förstås vägen mot det tänkta resmålet: en bit utanför kartkanten. (Lugn jag har den kartan också, men tyvärr går kartskarven här.)  Och de fula fläckarna uppe till höger? Originalminnen från Spetsbergen; det här är den karta vi använde när vi var där, så den har bott en månad i min ryggsäck.

Spetsbergen/Svalbard?

Varför envisas jag med att skriva Spetsbergen, när alla andra skiver Svalbard idag? Ja gammal vana framförallt, det går av bara farten, men med det är jag också trogen tiden och resan jag skildrar. Tidigare kallade man ögruppen Spetsbergen och huvudön Västspetsbergen. Kartbladet jag fotograferat ovan heter tex. Vest-Spitsbergen Söre del. Idag säger man Svalbard om ögruppen, och kallar huvudön Spetsbergen. Så rent sakligt är det rätt att jag skriver Spetsbergen. Vi var nämligen aldrig någon annanstans.

Och Svalbard varifrån kommer det ordet? Det är ett gammalt norrönt ord, "landet med de kalla kusterna". Isländska skrifter talar om att man upptäckte öarna i slutet av 1100-talet. 

Tillbaks till Longyearbyen

Snön tog visst slut...

Men vem sa att det inte växer något på Spetsbergen? Från hamnen i Longyearbyen.

Fortfarande har vi inte lyckats fixa någon skjuts och kommit härifrån

Lite dagbok igen:

" 1/7 söndag. Backland fortfarande full men vi lyckas fixa båt (Sletten, 456). Efter taxiåkande (söndagstaxa 32 Nkr, byn - Grube 5) och packande far vi från hamnen 15.25 mot Petuniabukten. Finte väder, lätt stamp på fjorden, men snabb färd i 20-28 knops fart. Framme kvart över fem (300 kronor). Möttes av polacker liggandes i hytta (-Ebba), siktande på Newtontoppen, sen tillstånd förvägrats dem att korsa Grönland."

 Jaha, vi kom alltså iväg!

Sletten, Bosse och Ragnar (och till höger Evin Rude, 70) lastar i Longyearbyen.

På fjorden i full fart. Ragnar och Peter. Hela båten skakade men bilden gick att rädda med oskarp mask.

Båtresan.

Vi kom fram!

Om fjorton dagar kommer han och hämtar oss. Tror vi.

Vil du se var vi har hamnat? Titta här!

Spetsbergen -76, del II

Till första inlägget i berättelsen

Välkommen till Spetsbergen!

Vi har just kommit hit. Citerar dagboken igen. Den kommer nog att följa oss, för att ge lite autencitet åt mina bleknande minnen.

"29/7 ...15.15 Hurtigrutten anländer med turister (dollar- m.fl.)"

Jo, det har ju gått att komma hit redan tidigare, med båt. De flesta är dock sådana som bara går iland medan båten ligger vid kaj. Det tar förstås ett tag eftersom huvudtransporten inte är turister utan gods. Det var så vårt gods kom hit, med föregående tur.

Och apropå transporter, det var nu vårt problem (vilket vi visste i förväg att det skulle vara). Longyearbyen ligger ju på sydsidan av Isfjorden, men vi var några som hade tänkt ta oss över till nordsidan,upp till Billefjorden, den fjord där det ryska gruvsamhället Pyramiden ligger. Den transportmöjlighet som fanns var att åka med gruvarbetare som hade båt, på deras fritid. Och då sådana som var villiga att ta oss över fjorden. Det första försöket misslyckades. Dagboken berättar:

"22.00 Uppklarnande, +3. Nya bud: Avfärd Billefjorden i natt.  

23.00 Kallare, klart (nästan) +0.5 Fint ljusspel över fjorden ...

En fin natt som avslutades i moll. Transporterna klaffade ej. Ragnar H m.fl. hamnade på Diabasudden. Vi stannade kvar"

Ja, det andra gänget var fortfarande kvar på sydsidan av fjorden, men på en avsides öde udde. Och vi tillbringade en dag till i Longyearbyen och dess omgivningar, samtidigt som vi jagade transporter.

 I byn fanns en kyrka och en pub och så gruvarbetarnas bostäder som ni kan se i bakgrunden.

Och uppe på sluttningarna fanns resterna av nerlagda gruvor...

...som vi gick upp och tittade på.

Samtidigt fortsätter letandet:

"fick nys om en kille med flygplan, letade men inget napp...  flygaren (Backland) är full (stup-) ...Knackar fossil på glaciären och hamnar på puben innan vi via Backland går till hamnen och ser Slettens båt..."

Ska vi komma dit vi vill?

Jag har gjort ett fynd
Till glädje för Margareta Cortés
och kanske även för andra
Spetsbergen -76 Del I

 Jag har varit uppe på vinden och ingen höll i stegen. Och jag har hittat mina gamla Spetsbergsbilder. Om det är alla, eller om jag måste gräva mera vet jag inte än. Det får framtiden utvisa. Men det är tillräckligt många för jag skall kunna påbörja en Spetsbergen-serie som jag lovade Margareta när hon Svalbard-bloggade i somras. Och jag har också hittat min dagbok, så då kanske jag kan komma ihåg rätt.

"Avresa Sockholm 26/ 16.32. Ankomst Narvik tisdag 14.30 c:a (27/7)

Rökt torsk på Töttavangen. Vidare 16.45 med Tromsö-bussen ... Tältning 23.30  i Folkparken, Tromsö (+3.5 fuktigt) "

Jag kan tillägga att årtalet var 1976 och att vi var på väg till Spetsbergen. Det var första året som det gick reguljärt flyg till Spetsbergen. Flygplatsen i Longyearbyen var precis klar. Någon turistverksamhet hade ännu inte vuxit fram, utan det var Föreningen Natur och Samhälle i Norden (FNSiN) som ordnade en expedition.

Flyget skulle gå 01.15 på natten, så vi hade hela onsdagen på oss i Nordens Paris. Uttrycket myntades av utländska turister redan i mitten på 1800-talet. På den tiden var staden centrum för handeln med Ryssland och här var mycket pengar i omlopp. Vi passade bl.a. på att ta fjellheisen upp på berget och titta ut över staden.

För att ni ska kunna orientera er har jag prickat ut Stockholm, Tromsö och Longyearbyen i min gamla skolatlas.

När vi kom fram tältade vi på stranden vid flygplatsen, och kom i säng vid 1/2 5 på morgonen.

 "29/7  10.30 uppstigning... till hamnen 12.15 . sortering och koll av bagaget som låg i en hög (presenning utanför ett magasin, genomgång ompackning. Dugg stundtals, c:a 5 grader, blåsigt mulet ..."

Det fanns inga möjligheter att köpa mat eller andra förnödenheter på den tiden. Vi fick ha allt med oss, och det hade redan kommit dit med båt.

Här står några av oss med delar av fraktgodset (om jag minns rätt var det ca. 50 kolli)

Nu är vi framme på Spetsbergen. Fortsättning följer.

Det var lite kallt ute så ingen satt där och fikade

En liten tur till affären blev det idag.  Bara en kortpromenad alltså.  Utanför kaféet lyste stolarna tomma i den begynnade höstkylan.  Så det blev en bild idag med. Även glassgubben stod där och frös, han hade ju röd näsa.

Dagens kafé, S70

Livet är en berättelse

Livet är som en enda lång berättelse, är det så det är? Men hur ska vi hinna med att se det om vi inte stannar upp och betraktar, blickar bakåt och åt sidorna, och inte bara rusar rakt fram, kanske till och med blint. Stanna upp och betrakta, så att vi ser och uppfattar berättelsen som vi är mitt i, som vi har runt omkring oss. Stanna upp så vi hinner se. Stanna upp, så att det finns tid att reflektera.

Är det där kameran och fotograferandet kommer in? Om vi inte blint fyrar av en skur av bilder på allt som rör sig, utan använder kameran för att betrakta och stoppa tiden, både när vi tar bilderna och betraktar världen, och efteråt när vi själva och andra tittar på bilderna och reflekterar. Ett fruset moment av tid som är en liten återspegling av eviga sanningar, men det gäller att upptäcka dem.

Livet är en berättelse. Kameran kan hjälpa oss att upptäcka den. Fotograferandet kan göra oss till flanörer och betraktare i vårt eget liv som finner och återskapar berättelserna och berättar dem.

Att stanna upp, betrakta och hinna se,  men så behövs också eftertanken, reflektionen och formulerandet. När man ska berätta, skriva ner, blogga måste man också formulera sig, och då mognar tankarna och observationerna till något man kan dela med andra, men det blir också klarare för en själv.  Det finns mycket skrivet om livsvisdom och många har formulerat sina reflektioner, men vi bär alla på våra berättelser, vare sig vi vet eller ej. Och vare sig vi vill eller ej.

Och här kommer bloggandet in. När jag formulerar mig blir jag klokare.

Varsågod, lite klöver att sitta och betrakta och lukta på, medan ni reflekterar.