Jag samlar på en vattenpöl.

Ja, ni läser rätt, det står samlar på en vattenpöl, inte vattenpölar. Hur kan det gå till? Ja, inte har jag en hink med mig och samlar upp pölen, utan så här är det:  När jag går den vanliga(ste) vägen på morgonen, ja om kvällen också förstås, går jag förbi den. Det är en sänka i asfalten och där samlas vattnet, har sett den så många gånger. Ibland är den stor, ibland är den större, om det är torrt krymper den, eller till och med torkar ut, men då finns den ändå där, som avlagringar som blivit kvar när vattnet flytt.

Ibland fascineras jag av den, som på sommaren när himlen är blå med vita ulltussemoln. Då speglas både himmel och moln där. Spegelbilden i en spegel, och då också molnens speglingar i en vattenpöl, är ju ingen verklig bild utan en virtuell bild, en bild som ligger lika långt bakom spegelytan som föremålet är framför (om spegeln är plan, förstås). Molnen i pölen, spegelmolnen, ligger alltså långt ner, på molnhöjds djup så att säga, hundratals meter ner i pölen. En gång när jag passerade fick jag en hissnade upplevelse, ljuset var väl det rätta, och när jag kom fram till pölen och tittade ner såg jag den djupa gropen vid vars kant jag stod, och plötsligt tog jag ett steg bakåt när svindelkänslan drabbade mig. Häftigt för en centimeterdjup pöl. Gratis Lustiga huset.

Men samla på, då? Det blev visst svamla på, istället.

 Jo, det här är ju Fotosidan, det är klart att det är bilder på pölen jag samlar på. Eller snarare har samlat på mig, sådär omedvetet i mina dagliga fotograferingar (och en rad minnesbilder, från innan jag blev daglig fotograf). Det som slog mig idag var att jag kanske skulle samla ihop dem och fortsätta att dokumentera pölens liv. Ännu en vansinnig idé. Ett år med pölen. Ett liv som pöl. Min kompis pölen. Jag bruka passera en annan pöl också, så det kan bli både nordpölen och sydpölen. Och kanske pölsa till middag.

Så här såg den ut i morse, så ni vet vad jag svamlar om.

Och såhär på kvällen

Tack för idag!