Livet är en berättelse

Livet är som en enda lång berättelse, är det så det är? Men hur ska vi hinna med att se det om vi inte stannar upp och betraktar, blickar bakåt och åt sidorna, och inte bara rusar rakt fram, kanske till och med blint. Stanna upp och betrakta, så att vi ser och uppfattar berättelsen som vi är mitt i, som vi har runt omkring oss. Stanna upp så vi hinner se. Stanna upp, så att det finns tid att reflektera.

Är det där kameran och fotograferandet kommer in? Om vi inte blint fyrar av en skur av bilder på allt som rör sig, utan använder kameran för att betrakta och stoppa tiden, både när vi tar bilderna och betraktar världen, och efteråt när vi själva och andra tittar på bilderna och reflekterar. Ett fruset moment av tid som är en liten återspegling av eviga sanningar, men det gäller att upptäcka dem.

Livet är en berättelse. Kameran kan hjälpa oss att upptäcka den. Fotograferandet kan göra oss till flanörer och betraktare i vårt eget liv som finner och återskapar berättelserna och berättar dem.

Att stanna upp, betrakta och hinna se,  men så behövs också eftertanken, reflektionen och formulerandet. När man ska berätta, skriva ner, blogga måste man också formulera sig, och då mognar tankarna och observationerna till något man kan dela med andra, men det blir också klarare för en själv.  Det finns mycket skrivet om livsvisdom och många har formulerat sina reflektioner, men vi bär alla på våra berättelser, vare sig vi vet eller ej. Och vare sig vi vill eller ej.

Och här kommer bloggandet in. När jag formulerar mig blir jag klokare.

Varsågod, lite klöver att sitta och betrakta och lukta på, medan ni reflekterar.