När allt blev dimmigt och fångade mitt intresse

Dagens begynnande intresse för detaljer förbyttes snabbt till annat när jag såg dimmorna hopas, tyvärr längre till vänster än längs min färdväg. Jag trodde jag skulle missa dem, men när jag kom till min välbekanta vän, vattenpölen, började hoppet återvända. Därbortanför tonade världen bort i töcken.

Vatttenpöl med dimma.

När jag kommit upp på höjden kunde man bara ana dimstråken 

Dimunitiva figurer i dimmig väntan på bussen

Men strax därefter såg jag det softa ljuset av dimma plus sol, en fröjd för fotografen om man hittar de rätta vinklarna och det rätta ögonblicket. Allt ändras så fort.

Ett ögonblick av skönt ljus kan anas

En kylig morgonvy

En stund senare var jag framme i huset där jag jobbar.  Några kommer just till jobbet, några köper sitt morgonkaffe i kaféet, medan ett gäng sitter äter frukost efter att ha jobbat några timmar.

Morgon vid fiket.

Bilder av i dag

á la Dogma

S70

Det är de små detaljerna som gör det
en snabb idé
som slutade i en bloggerireflektion

Det är de små detaljerna som gör det, även om det blir ett misslyckande. Jag såg den på långt håll, ja långt och långt, men 10-15 meter är långt för en liten vattendroppe, men den lyste skarpt när solen sände en stråle genom den, och födde en impuls eller en tanke i mitt huvud: det är de små detaljerna som gör det, och så var dagens bloggrubrik född. Kanske skulle jag fånga små detaljer och visa hur viktiga de är.

Det blev inte så. Detaljerna lyste med sin frånvaro. Ja, jag gick inte och spanade efter dem, det var inte min intention, utan jag var mer ute efter de där små detaljerna som fångade min uppmärksamhet utan att jag spanade. Som den där droppen, den oplanerade detaljen. Men efter ett tag var det annat som fångade mig.

Det var när jag gick hem från jobbet som tanken om detaljerna dök upp igen, men den här gången var de vinklade på ett annat sätt. Jo, det är så ja upplever det, att tankarna bara dyker upp, redan halvformulerade. Det är inte jag som tänker, tankarna bara finns där plötsligt, men sedan är det förstås min sak vad jag gör av dem. Och den här gången var det omsorgen om detaljerna som dök upp. Inte den lilla detaljen som gör mig uppmärksam utan mer omsorgen om detaljerna i det man gör. Ibland visar jag en enorm uppmärksamhet om detaljerna, ibland slarvar jag rejält med dem; nej inte slarvar, jag bryr mig inte. Men det beror ofta på avsikten, syftet med det jag gör. Har detaljerna betydelse eller inte.

Och då var tankarna inne på fotografering, ja även konst och hantverk. Vilken betydelse har detaljerna. Vilken vikt lägger vi vid detaljerna i en bild. Ja, det är förstås individuellt. En del gör det alltid, en del gör det aldrig. Vilken vikt har det för den som utför arbetet och vilken betydelse har det för mottagaren? Själv går jag så långt att jag blir nöjd, eftersom jag fotograferar för min egen skull.

Sedan gled tankarna över på bloggandet. Vilken omsorg om detaljerna ska man ha i ett blogginlägg? Det beror väl på hur man ser på sina inlägg. När jag skriver har jag orden och språket som verktyg, och jag skapar något, på samma sätt som när jag använder kameran för att skapa bilder. På samma sätt som med bilder vill jag därför ägna omsorg åt text och detaljer. Men olika i olika inlägg, precis som det är olika i olika typer av bilder. Det finns snapshots likaväl som genomarbetade bilder, både i text och bild, i skrivande som i fotande. Jag tycker det handlar om respekt för det man gör, en respekt för det man skapar och givetvis en respekt för mottagaren. Kanske "Zen och konsten att sköta ett blogginlägg"?

Ovanstående text är i stort ett referat av mina tankar under promenaden hem. Lätt redigerade. Något nytt framkom ej under skrivandet.

Hur var det då med den där vattendroppen? Ja närbilder av den här typen är inte det kompakten är bäst på, men den lilla detaljdroppen syns där (det var den vänstra). En Dogma-bild förresten, som 95 % av mina blogg-bilder. Canon S70 med 5.8 (28) mm.

Och en detalj till fångade ögat, det sista blå bladet på klematisen. Och än en gång visade kameran sin svaga sida. Allt utom bladet är skarpt. (Jag brukar inte skylla på kameran när bilderna blir dåliga, jag vet att det beror på annat och här var jag också beredd på resultatet)

Varför visar jag då dessa bilder när jag nyss pratat om omsorgen om detaljerna? Jo, de får illustrera den ursprungliga idén, att något plötsligt fångar vår uppmärksamhet, en liten droppe, eller ett litet blad. Också en omsorg i vårt uppfattande av världen.

Och dagens riktiga bilder får komma senare...

Med suddig blick på omvärden
eller går det bara för fort?

Som daglig spatserare kan jag ju inte ungå att fascineras av hur marken passerar under mig när jag går, speciellt om jag riktar blicken neråt. Ja det är ju inte så att verkligheten swischar förbi som när man tittar ut genom tågfönstret i hög fart, men nog är det en rörelse allt. Rörelsen framåt, eller är det marken som rör sig bakåt. Det kanske beror på hur egocentrisk man är.

Men för att studera rörelsen kan man ju ta kameran till hjälp. Det gjorde jag i morse, mellan avloppsbrunnarna. Det är fantastiskt vad man kan ha roligt på väg till jobbet.

Abstrakt skokonst, eller kanske fotfoto på fotofot.

Riktigt fort kan det gå ibland, eller...

Det var ju förstås höstfärgerna som inspirerade mig till de här bilderna. Jag har testat förut, men då har det inte blivit så här färgglatt och livfullt.

En massa höstlöv som har bråttom förbi. Vart ska dom?

När jag gick hem hade det förstås mörknat och stämningen och färgerna var det nu de gula gatlyktorna som stod för. Stannade för att ta ett litet självporträtt.

 Jag.  Åtminstone en del (den nedre).

Och när jag gick där swischade villorna förbi och blev till små palats i mörkret

 Det nya husdjuret.  Ringlande ljusormar.

 Abstraktast av dem alla blev nog denna.

Jag går.

Morgonens och kvällens bilder.

Canon S70, 0.5-4 sek.

A- och V- och delta-
ett gensvar på K-
Dagsfärskt!

Som brunnslocksfotograf kan jag ju inte låta bli att smittas av andra inlägg. Dessa runda och fyrkantiga inslag i asfalten är ju en del av mina dagliga asfaltspoesivandringar, så vad var naturligare än att i morse trycka dit några på minneskortet. Men som sagt, inga K-.

Ett regntungt A-lock med speglande fotograf.

Ett V mitt i asfalten

Och ett delta (eller vad det är) med tår och lite vatten.

Och här var det en hel massa bokstäver...

Nu lägger jag locket på för denna gång.

I morse var det blött...
...men solen sken
(nu kommer det bilder)

Blött var det i morse, efter nattens regn. Asfalten sken svart i blötan och höstlöven var nyduschade och rena. Pölarna var pånyttfödda och den lågtstående morgonsolen belyste scenerna som en kärv spotlight.

Vattendropparna glittrade i långa rader, som band av kristaller i motljuset. Försökte fånga dem, kristallbandsdropparna, men det var inte idealjobbet för lilla S70. För ett ögonblick önskade jag mig systemkameran, för första gången under till-jobbet-promenaderna (och i och för sig hade jag ju lätt kunnat hämta den, det var ju bara några minuter hemifrån). Men någon liten fångst blev det i alla fall. Mera sol än droppar dock.

Frånsprungna kläder är inget ovanligt på lekplatser

Även idag stötte jag ihop med en man på övergångsstället; dock en något yngre sådan än i går. Han undrade nog vad jag fotograferade, för han vände sig nyfiket om.

Och borta under broarna ordnade morgonsolen och regnets vatten en skön syn för ögat, ett fascinerande mönster av ljus och runna vägar, möjligen Amazonas eller Orinoco-flodens delta.

Renässans för vattenpölen

"Min" vattenpöl har återuppstått. Från att ha varit ett fält av nerfallna barr är den åter blöt i motljuset,

och i andra riktningen visar den upp ett vänare ansikte.

Borta i nederänden av backen ordnade belysningsmästaren med fint ljus på scenen för att möjliggöra en slutbild.

Där uppe i backen möter jag strax en man, men han är redan omskriven...

Som vanligt dagens bilder

med Dogma-S70:an