En annan man...
och skillnader

I går skrev jag om mannen som jag hann ifatt och som gick framför mig (och visade bilder på honom).  Idag när jag gick till jobbet var det en annan man, men jag mötte honom när jag gick uppför en backe och han gick nerför (nej, jag har ingen bild på honom, bara inom mig, och jag tänkte på skillnaden mellan oss. Ja inte då att jag gick uppför och han nerför utan annat.

Han var lika renrakad både om huvudet och på hakan, som jag är lurvig och rufsig på samma ställen, och han var klädd i en trendriktig, linjeren, höftlång (eller -kort) rock och hade säkert lika trendriktiga byxor, skor och tankar. Så vi var inte lika på någon punkt. Men det var inte heller det jag tänkte på.

Det var öronen. Med proppar i. Med sladdar som försvann inanför kläderna. Avstängd från omvärlden. Medan jag går där, observerande med blick och öra, ser och uppfattar möjliga motiv, ser även annat och registerar, reflekterar och hör. Bilar, pendeltåg och flygplan, men även kraxande kråkor, skrattande barn, lövens rasslande och grusets knastrande under fötterna. Hur kan man vilja utestänga sådana upplevelser under promenaden? Allt det som är promenaden. Allt det som gör promenaden till det en promenad är, och livet till det livet är.

Där var skillnaden. Vi är olika.

Vad har då detta med foto att göra? Ett förhållningssätt, tycker jag. Ta det för vad det är, en tanke, en reflektion.

Ingen bild? Jo, när jag kommer hem. Något fastnade väl, även om inte mannen blev fångad. 

Mannen...

Ja, jag hann ifatt honom vid övergångsstället, denna lätt frostiga morgon. Han var på väg åt samma håll som jag.

Han gick före mig genom tunneln

Och efter nästa tunnel hann jag ifatt honom. Då såg jag vad han hade i handen. Biltvätt. Han kom nog från macken.

Och sedan försvann han ur mitt liv, bort genom det frostvita gräset.

En liten morgonepisod. Den första med handskar på. Men även det fungerade med S70. Undrar hur den gillar kölden när den kommer...

En stor stark...

Ja, det blev det på hemvägen idag och alldeles intill jobbet, så det var bara att tacka och ta emot. Plötsligt bara fanns den där, utan att jag sett den förut. Kanske är den helt ny här, eller kan det vara så att jag inte har sett den förut för att det varit för ljust, och ska det verkligen vara så att en stor stark lampa står och lyser när ingen är kvar och jobbar.

Starkt lös den i alla fall och gav fotoljus i mörkret. Bara att hiva upp kameran och ta en par knäpp.

Snacka om lampa. Starkare än den inbyggda blixten!

Dagens kvällsbild.  S70.

En röd tråd i berättelsen

Ja, det var självklart för mig ganska snart i morse att det skulle bli en röd tråd i dagens berättelse. Jag hade bara korsat den första gatan nära hemma, så insåg jag det, att en röd tråd måste det vara. Den var så självklar där den låg och lyste mot mig på den svarta asfalten. Rött och svart, en skön kombination. Bara att lyfta på kameran och trycka av.

 Men vad var nu detta. Ett födelsedagspaket som blivit naket, befriat från sina bojor? Ariadne som passerat? Eller bara någon som roat sig.

Men vart tar det vägen?

Det drar iväg långt bortåt. Måste undersökas. Det kanske finns nåt i andra ändan. En tunna guld. En okysst groda. Eller något annat spännande.

Försiktigt slingrar det sig runt hinder.

Och...

...roligare än så blev det inte.

En fotboll får det bli som tröst och  slutkläm.

Ja, inte den i glas alltså...

S70-foton från i morse

Hur är läget
på Spetsbergen?
del VIII

Väntande vid vattnet
våra vänner vilar
sittande stilla
på stenig strand

Vansklig vådlig väg
väntar vandrarna
faran finnes
framåt i färden

Vad väntar dom mera  på? Ja dom väntar på mig, fotografen, som måste klättra upp på vinden igen. Här saknas bilder, som blivit urplockade någon gång för att ingå i någon bildvisning. Bilder från den etapp som ligger framför dem, längs den blå prickade lijen. Ålandsvattnet är en sjö, instängd mellan den stora Mittag-Leffler-breen och bergen. Avloppet från sjön är en isälv längs kanten av glaciären, mellan isen och bergsidan.Här finns många frågetecken (om än bara ett stort på kartan)

Kommer de att kunna ta sig fram i rasbranterna? Kommer de att kunna ta sig upp på isen för att gå tillbaka? Svaret på frågar finns på alltså vinden, men vi kan ju alltid ta en titt på vägen som väntar.

Vi kan ana en av våra vänner på den här bilden. Det är midnatt.

Här ser vi isälven som vi skall följa. Glaciären ligger slät som ett salsgolv därborta, men kanten är hög och älven strid.

Rejäla ras när det rasar här. Tänk er att kanten är som ett femvåninghus eller mer.

Det här med dimensioner är svårt, men isbitarna som ligger ute i älven är människohöga.

 Och här ser vi vandrarna vid ett lugnare avsnitt av passagen.

Dagboken igen: "Vi gick ovan älven längs en pampig glaciärkant, ibland 25-30 meter lodrätt. Tydliga tecken efter isras, is uppslängd på stranden, stora isblock längs kanten och fler-tons isbitar muntert dansande i älven." 

Sluttningen till vänster är brant och en del av stenarna vi går bland har kommit däruppifrån och några gånger hör vi bumlingar som kommer dånande, bakom oss eller längre fram.

Och här får vi vänta, i väntan på ett nytt vindsbesök. 

Men nu är väntan slut!