Ur deras eget perspektiv
En kort bildbetraktelse

Vi ser dem ligga där nere, men hur ofta böjer vi oss ner och ser saker och ting ur deras perspektiv. Jag gjorde i alla fall några försök i morse, i regnblötan.

Hur roligt kan det vara att ligga därnere och inte bli sedd?

Här har dom format sig till en karavan, kanske ett protesttåg: "Vi vill åter opp, till trädets högsta topp". Med sin skönhet och sina färger försöker de hålla skenet uppe, men hur länge.

Och vad kommer där borta? Oj, vad rädd jag blir, darrar som ett asplöv.

I stora skaror samlas dom, de fallna.

Isshow?
Spetsbergen del XI

 Förra gången lämnade vi Peter hängande i luften, kanske är det dags att förlösa honom ur den situationen innan han faller ner och sätter sig spagat i vattnet.

 Vi ser här att han slutade sväva och övergick till att spatsera i islandskapet

Som det står i dagboken: "En rolig vandring mellan sprickor på smala kammar, m.m. som förhoppningsvis gav flera bra bilder" .

Där står också "Glaciären hade två större sprickområden med ett planare mittmoränparti. Orienteringen vållade inget problem utom på slutet av det andra partiet där ett tvärgående ...sprickparti tvingade oss till en kringgående rörelse"  

Och här poserar han villigt. Eller var det kanske: ta en bild av mig nu.

Här fick jag förresten en idé när jag scannade in bilderna, att inte beskära utan låta fragmenten av diaramen vara kvar för att skapa, ja va då, ett intryck kanske.

Det var också Peter som där på isen lärde mig uttrycket "skrämma-morsan-bilder".  Kanske nästa bild är en sådan?

Vi återgår till dagboken:

"Vädret var hela tiden mulet, med regnmoln inne över glaciären och klart väder utåt mot Wijdefjorden. Några få regndroppar föll, knappt värda att noter. Beslöjad sol visade sig lika mycket.

Vandringen tog från stugan till motsatta glaciärkanten 5 1/2 timme ... varav 4 1/2 på isen. Det tar längre tid än man kan tänka sig med alla småkrokar och trixiga passager.

Via den isiga kantmoränen gick vi ned till stranden och satte oss i lä och åt aprikos/nyponsoppa, och te. Något kyligt trots dunjacka, beroende på att jag var så genomsvettig. Peter , och även vi, såg ismås."

På tillbakavägen passerdae vi på ett ställe "ett verkligt vackert landskep, med skulpturer, blå sjöar, kammar, tinnar  och torn".

Undrar om det kan ha varit det här partiet jag menade?

Eller kanske här.

Och där skiljs vi åt för denna gång. Fortsättningen!

Till berättelsens början

En mellandag, men sen lockar isen
Spetsbergen Del X

4/8 onsdag (1976, alltså) står det i dagboken:

"Uppstigning vid 14-tiden, grötfrukost och snack i stugan. Vi ick sedan ut på diverse lösare strövtåg och promenader, längs stranden och markerna närmast innanför. Ragnar rekade glaciärälvsvad ... Rikligt fågelliv, Alkekung, ligger rikligt på vattnet, vittrut, tretåig mås, d:o intill isen, stormfågel, ivriigt flygande, skickligt, silvertärna, flygande och stundtals skränande, fjällabb. En fjällräv, blåräv med d:o unge såg vi också. Ungen attackerad av labb. Blommor är sparsamt, och då i små kolonier, förekommande. Purpurbräcka, ngn saxifraga, spetsbergsvallmo och några få arter till.

Middag vid 7-8-tiden (em) sedan snack i stugan, te och kojande vid 1/2-12-12-tiden i ett fösök att vridaklockan rätt. Hela tiden fint ljus mot norr, dvs längs fjorden, där det varkar ngt klarare.

Ca +3, nästan lugnt, uppehåll men kallt om fingrarna (barhänt fotande) hela dagen."

För att få lite autentisk stämning citerar jag dagboken.Vad som hände en mellandag som denna har jag absolut ingen aning om längre, medan de stora skeendena förstås finns kvar (i minnet alltså). Upptäcker mycket som jag glömt, när jag läser noteringarna.

Låt oss bygga på autenticiteten med autentiska bilder, nyligen nerburna från vinden och inscannade. Det är det som tar mest tid med Spetsbergs-bloggandet, att scanna. Dels är bilderna monterade i glasade ramar som jag måste bryta mig in i och sedan montera om inför scanningen, och så omvänt efteråt. Dels är det Kodachrome-dia. Kodachrome i all ära men jag föredrar att scanna andra dia. Det syns också på en del av bilderna, jag lägger inte hur mycket fotoshop-tid som helst på små bloggbilder.

Östra delen av glaciärens front. Vi kom in i bilden från höger när vi kom hit. Glaciaärälven vi följde mynnar ut i viken till höger, en bit itanför bilden. Och avståndet? Det är väl ett några kilometer bort till isen. Ett imponerande stycke is, 3 km brett framme vid isfronten mot havet. På originalbilden kan man ana flockarna av vita fåglar framför isen, men inte i den här storleken.

Inte heller här får hela glaciären plats.

Men visst ser den väl lockande ut?  Stora vita isvidder! Men hur plant är det. Svårt att se på så här långt håll. Vi kan se de stora svarta transportbanden som för med sig nerrasade och nergnagda stenmassor och till vänster kan vi ana ett stort sprickområde, i alla fall ser det kuperat ut.

Glaciären beknar bort i bildens ovankant, men här är det förgrunden som är intressant, polygonerna, frostfenomenen som sträckte sig över kilometervidder.

Och när vi ändå är inne på permafrostens estetiska färdigheter, kan vi ju titta på denna.

Drivved var det också gott om. Mycket hade kommit hit från de stora sibiriska floderna, och har legat här länge. Kylan och bakteriebristen gör att trät kan ligga länge så här utan att ruttna, i hundratals år.

Jo, visst är det glaciären därborta igen, Mittag-Leffler-breen, namngiven efter Magnus Gustaf Mittag-Leffler, svensk matematiker som var knuten till den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen 1899-1902.

Eftersom det inte hände så mycket denna dag tjuvstartar vi med nästa, innehållsrika dag, torsdagen den 5/7

"Uppklivning vi 9-tiden, i ett, som jag tyckte, gråkallt väder. Frukost i stugan, packning av dagsturspackning med isutrustning för en vandring över, och som vi trodde, på andra sidan Mittag-Leffler. Vi började med att i snålblåst gå mot det av Ragnar igår rekade vadstället över den älv som flyter intill glaciären.

Sedvanlig avklädning inför vadet som såg ut att kunna bli svårt med det hastigt rinnande chokladfärgade vattnet."

Det chokladbruna syns inte riktigt i den här vinkeln där Ragnar gör sig redo...

... men lite mer här när Peter är på väg.

Peter på väg mot den lockande glaciären. Men just här ser den inte så lockande ut, kolsvart som ett asfaltupplag av stentransporterna, och med en brusande älv i vägen. Här är han strax över den första fåran, sedan följer ett längre, men inte lika djupt avsnitt, och sedan återstår bara slutfåran borta vid isen, knappt synlig här.

"Vattnet var isande kallt, och gick som mest en bra bit ovan knäna. Hela tiden kände man små isbitar som slog mot benen. Känseln försvann snabbt och det var skönt att vara över.

Påklädning och upp på glaciären, först gick vi en bit enbart med hjälp av yxa, men snart bredde sig sprickorna ut sig och vi tog på stegjärnen. "

Uppe på isen. Nej han kysser den inte, han är törstig och sörplar smältvatten.

Det rinner ganska mycket vatten på ytan av de spetsbergska glaciärerna och ibland hittar man bäckar som man måste passera

 Vy mot norr. Och där lämnar vi Peter mitt i språnget tills vi ses igen. Och då blir det isbilder...

Bilderna återfunna!
Vandrarna återtar sin vandring
Kan de fortsätta eller måste de vända åter?
Del IX

Efter 20 dagars tystnad är bilderna, och därmed vandrarna, återfunna. Vi ger en kort återblick innan vi fortsätter berättelsen. Vandrarna har gått längs Hörbye-breen och upp över ett pass för att komma på norrsidan av bergen.

Midnatt råder. Peter och Bosse är snart upp på passhöjden.

De har sedan fortsatt ut mot den stora Mittag-leffler-breen, och hoppas kunna komma ut till Wijdefjordens sydligaste spets. Här går de mot den farliga passagen mellan bergssida och glaciär, som i en knipptång mellan två faror, stenras från berget och ismassor från höger. Och som en gräns att följa, en brusande isälv.

 Isälven syns inte på bilden, men den gömmer sig i skåran mellan land och is.

"Tydliga tecken efter isras, is uppslängd på stranden" säger dagboken. Bilden motsäger inte direkt påståendet.

Helst vill man ju inte stå här om det kommer en sådan där isbit nertrillande. Lättgånget var det ju inte heller och sträckan på bilden, från mig fram till Bosse var snorhal, med lutande , blöt glansis. Och sådana passager var vanliga. Varför gick vi då just där? Tro mig, alternativen var sämre, lera som man fastnade i, eller en brusande älv. Men jag klagar inte. Det var onekligen pirrigt, men en upplevelse jag inte vill vara utan. Dessutom visste vi inte när vi gick där om vi kanske skulle behöva gå samma väg tillbaks igen. "Det var skönt att komma ut till iskanten och planare mark" berättar dagboken.

Här rastar vandrarna på plan mark, med den stora glaciären i fonden. Nämaste nunatakken, berget mitt i ismassan, befinner sig ungefär 15 km bort. Avstånden var svåra att uppskatta i det vida landskapet.

Vi låter dagboken berätta, för här sviker minnet:

"Vi gick på planare mark, först stenfält sedan moss(gräs-)mark. Vi siktade hytten vid en grusvall närastranden och gick ner dit.

Vi kom dit vid tretiden (fm) efter ca 6 timmars vandring. Stugan liten 3 x 4 meter med kolspis, kol därtill, våningskoj, litet bord och pall. Där fanns 5-meters båt.

Vi tände brasa och brassade. Snart plus 37 inne (ögonhöjd), vristhöjd +15) och 3.5 grader ute.

Middag och te, därefter endast kort snack, de andra verkade trötta.

Kojning 1/2 6. Jag tog sedan en promenad före inkrypandet i mitt tält, medan de andra valde att sova inne, vilket jag tycker skulle vara sämre."

Var hade vi nu hamnat? Kartan ger svaret. Vi var framme vid stugan, den övre blå fyrkanten. Vi hade passerat den rödprickade lite spännande sträckan. Vår närmaste önskan (förutom sömn) var det grönprickade, att ta oss ut på glaciären och komma över till andra sidan.

Fortsättning följe r

Till berättelsens början

Nu har jag varit på vinden...
till glädje för alla Spetsbergsälskare

Upp för den vingliga stegen balanserade jag idag och tog mig upp på vinden och botaniserade bland flyttkartongerna och grävde i rader med dialådor. I den femtioelfte och sista hittade jag vad jag sökte; de saknade spetsbergsbilderna som orsakat stopp i följetongsproduktionen. Nu närmar det sig.

Men när jag grävde gjorde jag också andra fynd. Det kanske finns underlag för fler följetonger från fjärran färder.

I väntan på spetsbergsfortsättningen visar jag ett par andra fynd. Båda med Spetsbergsanknytning; den första även den från polartrakterna; den andra tidigare på spetsbergsreseåret, på en annan ö, icke polortrakt, men med en spetsbergsresenär på.

Jag badar på Grönland sommaren 1980, i det kallaste badvatten jag badat i, ett par minusgrader (tillräckligt salt vatten fryser inte förrän vid några minusgrader). Det var skönt, varma och svettiga som vi var.

Och här står Bosse, med på Spetsbergsvandringen, någon annanstans. Var? Ja, något ska ni få klura på. Lördagspyssel.