En mellandag, men sen lockar isen
Spetsbergen Del X

4/8 onsdag (1976, alltså) står det i dagboken:

"Uppstigning vid 14-tiden, grötfrukost och snack i stugan. Vi ick sedan ut på diverse lösare strövtåg och promenader, längs stranden och markerna närmast innanför. Ragnar rekade glaciärälvsvad ... Rikligt fågelliv, Alkekung, ligger rikligt på vattnet, vittrut, tretåig mås, d:o intill isen, stormfågel, ivriigt flygande, skickligt, silvertärna, flygande och stundtals skränande, fjällabb. En fjällräv, blåräv med d:o unge såg vi också. Ungen attackerad av labb. Blommor är sparsamt, och då i små kolonier, förekommande. Purpurbräcka, ngn saxifraga, spetsbergsvallmo och några få arter till.

Middag vid 7-8-tiden (em) sedan snack i stugan, te och kojande vid 1/2-12-12-tiden i ett fösök att vridaklockan rätt. Hela tiden fint ljus mot norr, dvs längs fjorden, där det varkar ngt klarare.

Ca +3, nästan lugnt, uppehåll men kallt om fingrarna (barhänt fotande) hela dagen."

För att få lite autentisk stämning citerar jag dagboken.Vad som hände en mellandag som denna har jag absolut ingen aning om längre, medan de stora skeendena förstås finns kvar (i minnet alltså). Upptäcker mycket som jag glömt, när jag läser noteringarna.

Låt oss bygga på autenticiteten med autentiska bilder, nyligen nerburna från vinden och inscannade. Det är det som tar mest tid med Spetsbergs-bloggandet, att scanna. Dels är bilderna monterade i glasade ramar som jag måste bryta mig in i och sedan montera om inför scanningen, och så omvänt efteråt. Dels är det Kodachrome-dia. Kodachrome i all ära men jag föredrar att scanna andra dia. Det syns också på en del av bilderna, jag lägger inte hur mycket fotoshop-tid som helst på små bloggbilder.

Östra delen av glaciärens front. Vi kom in i bilden från höger när vi kom hit. Glaciaärälven vi följde mynnar ut i viken till höger, en bit itanför bilden. Och avståndet? Det är väl ett några kilometer bort till isen. Ett imponerande stycke is, 3 km brett framme vid isfronten mot havet. På originalbilden kan man ana flockarna av vita fåglar framför isen, men inte i den här storleken.

Inte heller här får hela glaciären plats.

Men visst ser den väl lockande ut?  Stora vita isvidder! Men hur plant är det. Svårt att se på så här långt håll. Vi kan se de stora svarta transportbanden som för med sig nerrasade och nergnagda stenmassor och till vänster kan vi ana ett stort sprickområde, i alla fall ser det kuperat ut.

Glaciären beknar bort i bildens ovankant, men här är det förgrunden som är intressant, polygonerna, frostfenomenen som sträckte sig över kilometervidder.

Och när vi ändå är inne på permafrostens estetiska färdigheter, kan vi ju titta på denna.

Drivved var det också gott om. Mycket hade kommit hit från de stora sibiriska floderna, och har legat här länge. Kylan och bakteriebristen gör att trät kan ligga länge så här utan att ruttna, i hundratals år.

Jo, visst är det glaciären därborta igen, Mittag-Leffler-breen, namngiven efter Magnus Gustaf Mittag-Leffler, svensk matematiker som var knuten till den svensk-ryska gradmätningsexpeditionen 1899-1902.

Eftersom det inte hände så mycket denna dag tjuvstartar vi med nästa, innehållsrika dag, torsdagen den 5/7

"Uppklivning vi 9-tiden, i ett, som jag tyckte, gråkallt väder. Frukost i stugan, packning av dagsturspackning med isutrustning för en vandring över, och som vi trodde, på andra sidan Mittag-Leffler. Vi började med att i snålblåst gå mot det av Ragnar igår rekade vadstället över den älv som flyter intill glaciären.

Sedvanlig avklädning inför vadet som såg ut att kunna bli svårt med det hastigt rinnande chokladfärgade vattnet."

Det chokladbruna syns inte riktigt i den här vinkeln där Ragnar gör sig redo...

... men lite mer här när Peter är på väg.

Peter på väg mot den lockande glaciären. Men just här ser den inte så lockande ut, kolsvart som ett asfaltupplag av stentransporterna, och med en brusande älv i vägen. Här är han strax över den första fåran, sedan följer ett längre, men inte lika djupt avsnitt, och sedan återstår bara slutfåran borta vid isen, knappt synlig här.

"Vattnet var isande kallt, och gick som mest en bra bit ovan knäna. Hela tiden kände man små isbitar som slog mot benen. Känseln försvann snabbt och det var skönt att vara över.

Påklädning och upp på glaciären, först gick vi en bit enbart med hjälp av yxa, men snart bredde sig sprickorna ut sig och vi tog på stegjärnen. "

Uppe på isen. Nej han kysser den inte, han är törstig och sörplar smältvatten.

Det rinner ganska mycket vatten på ytan av de spetsbergska glaciärerna och ibland hittar man bäckar som man måste passera

 Vy mot norr. Och där lämnar vi Peter mitt i språnget tills vi ses igen. Och då blir det isbilder...