Skuggor, reflektioner och lyktor
också en sorts gatufoto?

Soffor i all ära (som jag fångade i går morse) men jag fångade även några andra motiv när jag gick till jobbet igår.  Ibland kan höstsolen få det att se ut som man går i en skuggvärld:

Svårfångat och svårfixat med alla sina kontraster och nyanser, speciellt i högdagrarna. En utmaning för den lille (S70, kameran alltså). Och för fotografen som tycker detta är svårt. Inte att se motivet alltså, men att få till ett hyfsat resultat efteråt.

Det blev ett par lyktstolpar under vandringen också. Här är den fösrsta:

Och  lite senare en till

Godmorgon!

Nu går jag strax igen.

morgonsoffor

God morgon på er, så här om aftonen, men det var soffor som mina ögon föll på i morse. Morgonen var plötsligt ljusare än de senaste veckorna och solen sken. Morgonskuggor var det gott om, men innan jag upptäckte dem passerade jag soffan. Ja den passerar jag ganska ofta, den står ju nära hemma, en bit från husets nedre gavel.

Jag har fotat den flera gånger, men aldrig blir det bra. Inte idag heller, men den födde idén om morgonsoffor.

Ned för trappen, genom gångtunneln och se där, nja inte soffa, men väl sittplats. Det får duga. Det blänker ju fint i asfalten.

Och på andra sidan husen finns en lekplats. Där gjorde jag också ett fynd.

Röd och grann var den i alla fall. Sedan tappade jag intresset för att göda morgonsoffeidén med konstgjord andning, när det dök upp en massa annat spännande morgonljus., som föll offer för min lilla kamera. 

Inget av det i detta inlägg dock, för strax före jobbet kom ett par sittplatsförsedda glasburar i min väg, och nog kan vi väl kalla det soffor. Eller är det bänk?

Glasbur till vänster, morgonfik (som fastnat på andra bilder) till höger.

Nästa besoffade glasbur (den sista)

Tack för idag!

Nyanser av brunt

Några gånger de senaste dagarna har jag tyckt att "Nyanser av brunt" skulle kunna vara en bra titel. Mycket av det hittills gula, gröna, röda, granna börjar bli brunt, skönheten och grannlåten är över och sönderfallet och senare förutttnelsen börja ta över. Dags att skildra det, som det är eller som en allegori. Det finns ofta en allegorisk klang i mina bilder och betraktelser, även om den inte alltid är tydlig. Jag gillar många gånger det finstämt antydda mer än det burdust tydliga. Men jag kan vara tydlig. Om jag vill. När jag vill.

Det kanske började med denna anhopning av löv, som jag plötsligt noterade var mer brun än gul, som den varit tidigare. Kanske var det är jag började fundera på nyanserna. Eller kanske var det just här som det bruna tagit över så mycket att det blev uppenbart.

Det överblivna, förbrukade samlas i hörnen, undanskuffade där det inte syns och är i vägen.

Halvdränkta ligger de där. Men är det någon som ser det sköna?

Men är det någon som ser det sköna?

En del bevarar fortfarande sin skönhet och lyskraft, och sticker ut bland de andra.

Och en del riktigt glittrar det om.

Ha en bra lördag!

I morse sken solen...

...och när det finns sol finns det skuggor och de fångade mig i morse, och jag dem.

Solen har precis orkat över hustaken och värmer det lilla lövet.

En fyrhörning av ljus letar sig in i gångtunneln.

Och här dröjer sig morgonfukten kvar

Den femte och sista gångtunneln innan jag är framme...

Fåordig idag. Eller så är jag trött. Jag låter bilderna tala.

Den glaciala vandringen fortsätter
Spetsbergen XII

De fyra vandrarna, inklusive fotografen, fortsätter strövtåget i  glaciärens vackra landskap, men bara en syns på bilden.

Ibland blev formerna djärvare

Hur djupt är det ner där? För djupt för att trilla ner, i alla fall. Ta det försiktigt, Peter.

Och ibland var landskapet öppnare och mjukare, med små sjöar. Även här syns en vandrare.

Och vackra blå sjöar där man kunde låta blicken drunkna, hittade vi med jämna mellanrum.

"Ett tag på återvägen kom solen fram och gav en dramatisk effekt åt sprickområdena på isen, men solskenet varade bara en kort stund."

Kan det ha varit denna korta stund?

Sedan skulle vi över till fast land igen, innan isvandringen var över. Dagboken berättar igen:

"Vadet hade blivit svårare, jag blötte ner kalsingarna. En massa isblock hade samlats på vårt gamla vadställe och Peter träffades på benet av is och blödde lätt."

Peter på väg över.

Och här är han nästan framme.

När vi kom tillbaks till stugan hade vi varit ute i 12 timmar och njöt av en middag med lappskojs och Mexicanagryta, plus te och kakor i stugvärmen. En givande dag var till ända.