Nyanser av brunt

Jo, temat Nyanser av brunt har jag varit inne på förut, men i morse verkligen skrek det mot mig när jag gick där. Brunt, brunt, brunt, överallt.

Men brunt, vad är det för färg egentligen. Rött och gult och blått och däremellan orange (brandgult hette det när jag var pojk), grönt och violett (eller är det lila eller gredelint). Och så svart och vitt, allt eller intet, eller tvärtom. Men brunt? Finns det? Tankarna sprutar ut ur hjärnan medan jag går i den senhöstbruna världen.

Här blev det bruna nästan överväldigande. Tänk att det kan finnas så mycket brunt.

Lite rödare var det bruna runt hörnet.

Och här kan vi se hur det bruna breder ut sig över världen. Kanske nästa skräckfilm: Löven invaderar.

Jag visste inte att man kan ha en stor IKEA-kasse som handväska, men det går tydligen om man viker och pular tillräckligt mycket.

Är det här tillräckligt fult för att platsa i det bruna?

Här är det dock ingen tvekan om att det bruna räcker.

Infruset brunt hittade jag också.

Som avslutning en liten färgklick, för att visa att världen inte bara är brun.

Tack för idag, önskar Jan-Olof och Canon S70.

Gårdagens bilder

Jovisst, det blev några bilder även igår, på väg till jobbet. Det hade regnat och regnet hängde fortfarande i luften. Asfalten blänkte våtssvart och så här kan det bli om fotografen blandar in sig i motivet.

Beroende på hur ljuset faller är den där skuggan svår att bli av med, så varför inte utnyttja den istället. Kanske skulle man försöka få roliga öron istället.

Den här tråkiga plätten passerar jag varje dag, och eftersom den ligger där som en utmaning försöker jag ibland fånga den.

Borta i det lilla skogspartiet i första uppförsbacken håller sig de sista löven kvar på träden, i ljus kontrast till omgivningen.

Och när jag passerade fiket, en av de sista anhalterna innan jag är framme, satt där faktiskt en morgonfikare.

Jag gjorde honom faktiskt svarvit, för jag tyckte han passade bäst så. Och här blinkade batteriet hejvilt på dispalyen och sen dog kameran, så detta blev gårdagens sista bild. Och därmed sista oktober-bilden för min del. Får se vad november kan bjuda på.

Byta kamera
Bli bättre fotograf
Eller bara bluddra i bloggen

"Reflektioner och upplevelser" är rubriken på min blogg. På sistone har det blivit mest upplevelser, så det är kanske dags för en reflekterande betraktelse igen. Det får bli som en reflektion kring mitt fotande under de knappt fyra månader jag bloggat.

På vilket sätt har mitt bloggande påverkat mitt fotograferande? På vilket sätt har mitt fotograferande påverkat mitt bloggande? Och inte minst: Hur har mitt fotograferande påverkat mitt fotograferande?

Och kan överhuvudtaget fyra månader ha någon betydelse, när man redan har över 40 års erfaenhet av fotografering?Jo, det kan det. Erfarenheten visar att utveckling, av insikter, färdigheter eller kunskaper, ofta sker språngvis. Efter en period av stillestånd, eller till och med tillbakagång, händer plötsligt något, ett väbekant fenomen vid t.ex. träning och inlärning. Om det sedan hänt något med mig är en helt annan fråga, men det är inte den jag är primärt intresserad av, utan jag är mer intresserad av ovanstående frågor om ömsesidig påverkan.

Vad har då bloggandet inneburit? Jag har inte bara fotograferat, jag har också skrivit. Jag har inte bara fotograferat, jag har också reflekterat. Skrivandet innehåller reflektionerna, och reflektionerna blir inte bara lösa tankar i min hjärna, tankar som sedan förflyktigas och dunstar bort med tiden, utan de blir också formulerade med ord och nerskrivna (en del av dem i alla fall), och därmed mer konkreta och mindre flyktiga. Redan där har jag blivit påverkad, eftersom formulerandet och nerskrivandet påverkar mig och mina insikter. Och, eftersom reflekterandet och bloggandet kretsar kring foto och fotograferande så har även det blivit påverkat.

Men hur har det blivit påverkat? En både svårare och intressantare fråga! En tveklös påverkan är att jag fotograferat varje dag sedan någon gång i augusti (med några undantag på lördagar och söndagar). Det var den 14 augusti som jag skrev om/kom på idén med en bild om dagen . Idén forsatte inte som jag trodde, men den gjorde att jag sedan dess alltid har kameran i handen eller fickan när jag är på väg till eller från jobbet. En klar och tydlig påverkan från bloggen på mitt fotograferande. Hade jag inte bloggat hade aldrig idén blivit verklighet. Jag hade nog fått idén ändå, men det hade aldrigt blivit mer än en med tiden bortdunstande idé.

En annan sak jag bloggat om är berättandet. Bloggen har gjort att jag upptäckt berättandet hos mig och också berättandet i både bild och ord. Ibland går de hand i hand, ibland väcker bilderna berättelsen. Och återkopplingen till fotograferingen är att jag ser på ett annat sätt, inte minst för att jag gör detta varje dag. Jag har också upptäckt att jag är en flanör, en betraktare, en upptäckare när jag går där. Jag är inte planerande, snarare flanerande, i mitt fotande, jag tänker inte ut, planerar eller visualiserar mina bilder i förväg, det sker när jag är där, i fotoögonblicket, ett ögonblick som dock kan dra ut i tiden och bli mycket längre...

Dessutom, i detta dagliga fotograferande, eller ska jag säga dagliga berättande, har jag hela tiden använt samma kamera med en och samma brännvidd (Canon S70/"28 mm"), inspirerad av idén om enkelhet i Dogma-poolen här på fotosidan, för att få ett intuitivt fotograferande.

Bloggandet, flanerandet, fotandet, intuitiviteten, berättandet samverkar alltså hela tiden, inte minst för att jag samtidigt observerar och reflekterar. Om jag blivit en bättre fotograf? Ingen aning. Men mitt förhållningssätt har påverkats och jag har upptäckt en massa saker, och det är viktigare. På något sätt börjar jag ana vad meningen (för mig) är med att fotografera.

Ja, byta kamera skrev jag också i rubriken. Det var ju också funderingar som kom upp under höstens bloggande. Jag beklagade mig över kamerans begränsingar och jag ondgjorde mig över nya småkameror som saknar sökare. Vad blev resultatet av detta. Ja inte har jag bytt kamera. Jag utforskade istället förmågan hos den jag har, för att bättre se vad den har för begränsningar. Varför då? Det handlar väl om att utveckla fotografen istället för att skylla på kameran. Vad kan jag göra och hur kan jag göra det, när det blir för mörkt, för att  fortfarande få acceptabla bilder. Tänja på gränserna alltså, och lär sig var de finns. Och i bland lyckas det och då får jag bilder jag annars hade missat. Och jag lär mig när det inte är värt att försöka, även om det verkar möjligt.

Och det där med kameror utan sökare. Det ledde till att jag prövade att fota utan att använda sökaren på min. Vad blev resultatet av det? Att jag har slutat att använda sökaren! Det trodde jag aldrig. (Men det gäller inte systemkameran förstås, men det är ju skillnad på sökare och sökare, förstås).

Och vad är nu min känsla, när jag är klar med detta inlägg? Jo, att det finns mycket mer kvar att blogga om. Alla sidspår som dök upp och som jag fick hålla borta, för att inte göra texten för spretig.

En dimmig värld...

 ...vaknade jag i denna morgon.

Väl nere på vägen anade jag att solen skulle tränga igenom dimmorna.

Ja, just det, där är den ju!

Och det är inte bara den som lyser.

Men nu är det grönt igen.

Och inne bland höghusen kan man redan ana solens värmande färg.

Lite senare passerade jag en katt. Tänk att det fortfarande dyker upp nya motiv!

Och det är inte bara jag som skall till jobbet...

SLUT.

I morse var det dags.

Partiellt infrusna bilar med glacerade isrutor, förlåt glasrutor. Att morgonsolen färgade det hela vackert gladde fotografen, men knappast den som skall skrapa. Det är skönt att gå till jobbet.

Den här isen såg elekartad ut, hård och svårskrapad, ingen lätt morgonfrost. Det regnade visst igår.

På rad står dom och morgonsolar sig, riktigt genomlysta.

Även busskuren var glacerad och genomlyst. Och långt bort. 

Men min vattenpöl var fortfarande vattenpöl.  Fast i den här bilden är det den lille gossen som är huvudpersonen. Jag möter honom och hans pappa ibland, på väg till dagis. När han ser mig stannar han alltid tills jag passerat innan han fortsätter, och tittar fascinerat på mig. Jag minns första gången vi möttes, det var bland träden i bildens bakgrund. Då tvärstannade han, inte bara stannade, och han tittade inte, han stirrade, och när jag passerat kunde jag höra hur han frågade sin pappa: "Vad var det där?" Kanske dags att klippa det yviga skägget? Numera nickar vi åt varandra som hälsning, men stannar gör han.

När jag passerat trampade han glatt ut i vattnet.