Är det den här vägen jag ska vandra?

Fotografiskt sett, alltså. Att jag gick där var det ju inget snack om.

En väg som  är svartvit  och kvadratisk?

Egentligen är det ju två skillnader mot mitt vanliga sätt att fotografera, färg och rektanglar. Eller är det så? Det är nog bara den skillnaden gentemot hur bilderna ser ut, när de är färdiga. De bilder  som blir svartvita, blir det i datorn. Men kvadratiska har de här bilderna blivit redan i kameran, och kvadraten syns i sökaren.

Så det handlar  nog mest om den kvadratiska bildens komposition.

En sak jag redan anat är att det finns  många motiv som egentligen  är kvadratiska till sin natur, men som jag traditionellt försökt tvinga på et avlångt format. Kanske mår de bättre av att inneslutas i en kvadrat.

Det öppna landskapet är som gjort för liggande rektanglar. Vad händer om jag försöker  stoppa in det i kvadratens form? Jag får titta efter andra saker än utsträcktheten, former t.ex. Och  i svartvitt är ju inte färgen till någon hjälp. Å andra sidan drar den inte till sig onödig uppmärksamhet heller.

.

Det här trädmotivet kändes kvadratiskt,  när jag hade hjälp av kvadratisk sökare i kameran

Kvadraturen begränsar synfältet, färgen är borta, alltså får man koncentrera sig på något annat.

.

Grusväg, cykel, vårsol, svartvitt. Jag hörde hjulens knastrande bakom mig och stannade så att skuggorna skulle komma med i bilden.  Om inte cyklisten sett så modern ut, kanske vi kunnat känna oss flyttade bakåt i tiden.

Vårens ljus i svartvitt.

Återigen, form utan färg.

Gårdagens fyrkantiga promenad fortsätter idag, i alla fall i bloggen.

Jag gillar ju inte allt för långa blogginlägg, vare sig att skriva eller titta på. Jag tycker ofta att ett inlägg. med bara en massa bilder stuvade på varandra, blir tråkigt, speciellt om det är tämligen ordlöst. Därför blir det ofta följetonger när jag bloggar, när jag inte lyckas eller orkar att håll texten någorlunda intressant.

Därför blir det ett nytt inlägg när jag lämnade det öppna landskapet.

För dig  som inte läst förra inlägget handlar det alltså om att ta kvadratiska bilder, och detta genom att skapa  kvadraterna direkt i kameran och inte genom beskärning efteråt och kunna se den  kvadratiska formen redan i sökaren.

Vofför gör jag då på detta viset?

En anledning är att jag inte gjort så förut, annat än någon enstaka gång, men inte mer utforskande, som jag tydligen gör nu. Fotograferingen är för mig dels ett nöje, delvis ett utforskande, gärna spontan, men helst inte något strukturerat, planerat, för då försvinner lätt glädjen.

Men nu driver nyfikenheten mig. Hur kan jag använda kvadraten?

.

De ovanstående bilderna kändes det ganska naturligt att fånga i det kvadratiska formatet. Det intressanta bildinnehållet sträckte sig inte utanför kvadratens sidor. Sedan var det bara  att använda fötterna för att komma på lagom avstånd, så att det passade motiven. Jag använder alltså inte zoom, utan har fast optik på kameran. Det passar mig bättre för närvarande. Dessutom är det en gammal manuell glugg, så det blir att lira med manuell avståndsinställning, men det är inget större problem på den här typen av motiv. Och det finns ju skärpedjupsskala på objektivet.

Varför kasta bort all gammal kunskap och erfarenhet jag har inom mig? Långsam och behaglig fotografering för en pensionär...

Tidigare i vår gick jag också den här vägen och spekulerade då lite kring byvägens kurvor och dess betydelse för bilden. Jag kände igen  mig i går, när jag passerade samma vägavsnitt, så jag kunde inte avstå från att ta  ett par bilder, änen nu.

Vänsterkurva

Man kan ju spekulera i hur bilden påverkas  av om det är en vänster- eller högerkurva, och hur blicken vandrar i bilden, men det tänker jag inte göra nu. Och apropå höger och vänster, ni glömmer väl inte att rösta idag!

.

Högerkurva.

En högerkurva till, men en skillnad är att jag valt att lägga in några små färgfläckar i nedre  högra hörnet.

Vägar är ju till sin natur utsträckta och låter sig inte lika lätt som en sten infoga sig i det kvadratiska,   formatet, men det är ju skönt att det finns något kvar att utforska "Vägens anatomi och dess inpassande i det kvadratiska formatet".

Kanske kan det bli en spännande försommar.

.

Just nu känns det kvadratiska inspirerande

I mina två senaste blogginlägg prövade jag på det kvadratiska formatet, mest för att möjligheten finns att  göra det direkt i kameran, men jag blev så sugen att jag blev  inspirerad att testa mer. Egentligen är det inte så märkvärdigt. Jag fotograferar som vanligt med råformat, med skillnaden att jag får en kvadratisk råfil, och ser det kvadratiska utsnittet i sökaren.

Den stora skillnaden ligger komponerandet. Visst har jag gjort kvadratiska bilder förut, men då har jag beskurit dem, inte i fotograferingsögonblicket utan senare i datorn. Det blir skillnad om man "är kvadratisk" redan från början, redan i sökaren, redan i seendet.

.

Alltså tog jag en promenad på Järvafältet för att se hur det skulle gå. Det är ju lite annorlunda fotomässigt än den urbana miljön.  Det  öppna landskapet är ju som gjort för avlånga format, liggande bilder, avlångt som det är i sig självt.  Med kvadraten bryter man ju ner detta på något  sätt.

Behövde jag då tänka om, när jag gav mig ut i landskapet med "kvadratisk" kamera?  Nej, egentligen inte, för jag brukar inte tänka så mycket när jag fotograferar (och moderna kameror har ju till stor del eliminerat behovet av att tänka), utan jag går ju oftast på känslan, den odefinierade.

Kompositionsregler,  gyllene snittet och andra sådana finesser har aldrig intresserat mig, och därför vet jag föga om dem. Dessutom tar de bort nöjet med att fotografera.

Jag upplevde en sorts harmoni, jämvikt och lugn när jag gick där idag med min kamera. Om det var det kvadratiska formatet som gjorde det, eller tvärtom att det  var min sinnesstämning som gjorde  bilderna kvadratiska vet jag inte riktigt, men skönt var det.

Jag  valde att göra enkla bilder.

Bara små enkla utsnitt av verkligheten.

Utsnitt som passar formatet.

Ingen dramatik, bara  naturens skönhet.

Som jag såg  den

Svartvit? Ja, färgen förtog stämningen.

.

Kvadratiska bilder finns, men finns det kvadratiska motiv?

Jag fortsätter att kontemplera (även om det ordet kanske är att ta i) över gårdagens kvadrater.

.

Jag är ju så lyckligt lottad att jag har en kamera där jag kan ställa in kvadratiskt format i kameran och få "kvadratiska råfiler" och även då kvadratisk sökarbild, som ju hjälper mig att tänka kvadratiskt vid komponerandet av bilderna. Det kvadratiska formatet kan kanske upplevas som lite statiskt och begränsande eftersom det varken  finns höjd- eller liggande format. Men efter min provtur igår (se förra  inlägget) börjar jag fundera på om det inte kan finnas andra egenskaper hos formatet än att det var vanligt en gång i tiden.

Alla motiv är inte avlånga, utdragna på längden eller höjden, som t.ex. ovanstående träd.

Skulle jag använda liggande format, finge jag med en massa bröte på sidorna av trädet, med höjdformat hade liknande oönskade effekter uppstått. Det var just trädets centralare delar jag ville fånga. Alltså perfekt med  en kvadrat. Hade jag sett det utan den kvadratiska sökaren?

Jag upplevde, när jag tog bilderna, en bättre koncentration på motivet, tack vare formatet. Visst hade  jag kunnat ta en  liggande bild och beskära den i efterhand, men det hade inte gett samma känsla i fotograferingsögonblicket. Fotograferingen handlar inte bara om att nå ett visst slutresultat, utan minst lika mycket om vad som händer när jag går där med kameran.

Ett gathörn, inte så gammalt. Här byggs.

Kan det vara så att vissa gathörn mår bäst av kvadratiskt format?

.

Jag ville ju fånga själva hörnet, mötet mellan gatorna, och inte husets höjd eller en bit av gatorna, som blir fallet med resp. stående eller liggande  format.

Förändringens  landskap.

Här fanns, för inte så länge sedan, slitna industrilokaler och lutande plåtskjul. Här tog jag bilder som jag inte längre kan ta.

Kvadratisk bild på en dörr. Borde det inte vara en stående  bild i dörrformat?

En ensam skönhet.

Kvadraten gav mig lagom inramning, till skillnad från en liggande bild, som jag måst beskära efter hemkomsten.

En gångtunnel!

Alla som följt mitt bloggande en längre tid vet att jag i alla fall varit ett gångtunnelfreak, så en kvadratisk tunnelbild kan väl  få avsluta denna kontemplation.

Jag kommer säkert att fota mer med kvadratisk kamera.

Man ska inte läsa bloggarna, då kan man få idèer, eller är det tvärtom?

Jag läste om svårigheten att ta kvadratiska bilder med moderna kameror, så jag måste testa min.

Hade jag inte läst bloggen hade jag sluppit  få idéer och då hade jag inte behövt ta de här bilderna för att kolla om min kamera klarar av att ta kvadratiska bilder, så att man slipper beskära efteråt. Eller ska man vända på rubriken, och säga att  det är bra att läsa, så att man får egna infall. Redan min Olympus EP1 kunde det, och i dag kunde jag konstatera att även  OM-D:n klarar det, vilket ovanstående bild visar. 

Q.E.D.

Jag gick ut för att  se om det fungerade även utomhus. Det gjorde det.

Sedan fick jag ännu en idé.

En kvadratisk bild.

Det var väl egentligen två oberoende idéer.

Jag kan ju ställa in kameran så att den både spar en råfil och en jpg för varje exponering. Nu gjorde jag det och hade den också inställd för proportionen 1:1 mellansidorna. Plus att jag  valde  att få en svart-vit jpg. Det innebar att jag fick två kvadratiska bilder, för även råfilen sparades som  en kvadrat.

Nu var jag alltså redo att ge mig ut att avbilda en kvadratisk värld.

Svartvit redan i kameran. Ljuset var helt fel, men jag knäppte ändå.

Nej inte riktigt klar

När jag ändå skulle vara  lite gammaldags och ta svartvita kvadrater, bestämde jag mig för att vara lite retro, även på objektivsidan, och satte på en manuell glugg, med manuell fokusering.

En kvadrat i färg, från rå-filen.

En svartvit variant av råfilen, "framkallad" i Lightroom.

En svartvit bild, som blev jpg redan i kameran.

Men alla tre bilderna är alltså samma exponering. Och jag behöver inte beskära bilderna efteråt om jag vill har kvadratiska bilder. Med  den inställning jag hade såg jag också bilden kvadratisk och svartvit i sökaren.

Två lekande barn.

Samma bild som har vandrat en annan väg från sensor till färdig jpg.

Lite roligt var det att vara fyrkantig i fotograferandet.

Kanske man skulle plåta svartvita kvadrater ett tag...

.