På vårpromenad med det mjuka objektivet

Porträtt på Dagny-fikare och skymningsbilder i Uppsala, vad skulle bli nästa prövning  för den lille ryssen, mitt lilla Industar-objektiv, som  ofta ger så softa bilder? Det blev  dagens promenad i det ganska mjuka ljuset, som silades fram av de moln som fanns. En del av diset kommer nog också från mina glasögon, så om ni putsar dem först, kanske  bilderna kommer mer till sin rätt.

Jag började med ett buskage. Ett bra motiv? Ja, ett testobjekt, men kanske inte det snällaste.

Man  kan väl säga att detaljrika motiv inte är Industarens starka sida. Bilderna gror lätt igen, i alla fall i det här ljuset. Alltså kan vi stryka det kontrastlösa och detaljrika.

En byväg om våren.

Här hittade jag ett motiv som passade objektivet, där dess tekniska brister, med moderna  mått mätt,  kan användas för att skapa ett uttryck, eller känsla, i bilden.

Tydliga, enkla strukturer som bygger upp bilden, är nog det bästa.

Jag har gjort ytterst små justeringar av raw-filen i de flesta av bilderna. Det är ju objektivets uttryck och känsla jag är ute efter.

En man med trebent stativ.

Stativet var för stora kikaren, den tvåögda hängde runt halsen och i handen var  anteckningsboken med dagens fynd noterade. En ornitolog.

Han kanske  var ett av mina fynd.

.

Även i diset finns motljus, om än diffust, men även det kan bli för mycket.

Man kan förstå gamla tiders råd att ha ljuset i ryggen.

Eller så sätter man upp avskärmningar på båda sidor av motivet, för att hantera ljuset

Här var ljuset jämnt och fint.

Vi kan nog säga att detta är del 1. Promenaden blev längre än så, betydligt längre! Och skulle jag bara ha visat bilder  jag tycker är bra, hade  nog bara  tre av bilderna publicerats. De andra behövs för  jämförelsens skull.

.

Nog kan man ana våren. En kompakt promenad.

Varför går man så gärna längs vägar man redan gått ett antal gånger, när det finns andra som skulle vara snabbare eller mer praktiska. Kanske är det vanans makt som styr, kanske är det så att man bara låter fötterna gå dit de vill, och  plötsligt upptäcker fullbordat faktum.

Lite så blev det idag. Likt det gamla paret därnere, zick-zackade jag ner från åsen.

Vägen har så sköna svängar.

Väl nere gick jag fram till stranden.

Jag gillade det uppnosiga strået som strävade på tvärs mot alla andra.

.

Vårljus över Edsviken.

Jag hade bara kompakten med, för att se om den  klarade  ljusa bilder lika  bra som mörkervandringen i stan  för ett tag sedan.

.

Egentligen är det onödigt med ord, det är bilderna som räknas.

Vissa motiv återvänder man till.

Och så har jag förstått att så här års ska man redovisa tecken på det som är på gång.

.

Med en mjuk ryss på Uppsalas gator. ( Dagnys efterspel)

Efter lördagens långa Dagnyfika var vi fyra som långsamt vandrade norrut längs åns östra sida, en Ewa, en Anders, en Jan-Olof och en mjuk ryss.  Den mjuka ryssen var förstås mitt Industar-objektiv som satt kvar på kameran efter mitt korta porträtt-infall i förra blogginlägget, och som nu skulle få visa vad det kunde göra  för andra motiv än porträtt.

Inspirerade av en  osåld cykel i ett skyltfönster kom samtalet att handla om vansinniga cyklister, vansinniga cykelturer och cykelstölder och andra livets väsentligheter.

Jag deltog ibland bara med ena örat i diskussionen, eftersom jag och den långsamme ryssen stannade  till ibland, och sedan fick ta till långa benet för att hinna ifatt.

Precis som det blev mjuka porträtt med ryssen blev det mjuka bilder av staden, med en mjuk karaktär som jag tyckte kunde passa för den lite äldre bebyggelsen.

Men ibland trängde nyare inslag i stadsbilden igenom mjukheten.

Efter en stund avvek Anders, för han var tvungen att gå till butiken med de blå kassarna, för att fixa helgens behov, men först  sedan han berättat om skoltidens  bus i omgivningarna. Jag och Ewa gick envist vidare.

Plötsligt insåg vi att vi skulle gå på museum.

Men först blev det lite vattenfärg för ryssen.

.

Trevligt museum, det var gratis.

Och här hade jag bytt ut ryssen mot en modern asiat.

Vi blev kvar  länge på museet. Ändå hann vi inte titta klart, men vi var  trötta och utmärglade (i alla fall kändes det så).  Men det är ju gratis, så det är enkelt att slinka in en annan gång,  Nu gick vi i stället och stärkte oss på Kafferummet Storken, så vi slapp stappla uthungrade till bilen.

I går när jag satte på ett gammalt objektiv på fågelsången

En stund under lördagens fikastund petade jag på en gammal helmanuell ryss på min kamera, eller  i klartext ett Industar-objektiv, 50 mm helt utan moderniteter, och gav mig på några av mina fikakompisar och försökte ställa skärpan manuellt så gott det gick.

Bilderna

Sören klarade av testen.

Anders likaså.

Men den här snedseglaren verkar lite bekymrad.

Ewa höll  god min.

Och Claes såg riktigt förnöjsam ut!

Alf fick nöjet att bli avbildad i dagsljuset.

Utrustningen

Så här såg ekipaget ut. Adaptern är större än objektivet.

Objektivet till vänster och adaptern till höger. Kameran gapar hungrigt i bakgrunden.

Efter fikat tog jag några stadsbilder också med samma utrustning. Uppsala i en mjuk framtoning.

Fika, fika, fika, fika ...

I mitt förra inlägg visade jag kompaktkamerans svartvita bild av gårdagens fotofika, en snabbis på kvällskvisten när jag kom hem. Det var det som var en tanke med att ta med kompakten, förutom att testa s/v jpg i den, något jag inte tror mig ha gjort förut.

Nu kommer de mer seriösa (tro´t  om ni vill) i (mest) färg, sådana som började sitt liv i raw-format, ena riktigt  råa typer alltså.

.Är det fikat som ska stå i centrum, när det är fotofika? Är det fotofika eller fotofika?

.

Eller är det människorna?

Alla i sin egen värld? Nej, det är förstås kameran som ljuger (eller fotografen). Beskärningens sköna konst, oavsett om den görs i fotoögonblicket eller efteråt.

Alf fick bli svartvit, inte för att han är någon färglös figur, tvärtom, men det finns något som heter färgbalans, och den var helt kaiko här.

En aggressiv kamera? Finns det. Eller är han på väg att byta kamera igen.

Eller är det här en aggressiv kamera? Lite taskigt motljus var det.

Västerås sa du?

Låt mig se...

Nää...

Peter, Manal och Hazhar

Ute och inne i Annas lugna hörna.

Var kom han ifrån? Det skulle ju vara slut här...

Resten kommer i fortsättningen. Vi hade ju bara fikat i fyra timmar, så dagen var inte slut ännu.