Nog kan man ana våren. En kompakt promenad.
Varför går man så gärna längs vägar man redan gått ett antal gånger, när det finns andra som skulle vara snabbare eller mer praktiska. Kanske är det vanans makt som styr, kanske är det så att man bara låter fötterna gå dit de vill, och plötsligt upptäcker fullbordat faktum.
Lite så blev det idag. Likt det gamla paret därnere, zick-zackade jag ner från åsen.
Vägen har så sköna svängar.
Väl nere gick jag fram till stranden.
Jag gillade det uppnosiga strået som strävade på tvärs mot alla andra.
.
Vårljus över Edsviken.
Jag hade bara kompakten med, för att se om den klarade ljusa bilder lika bra som mörkervandringen i stan för ett tag sedan.
.
Egentligen är det onödigt med ord, det är bilderna som räknas.
Vissa motiv återvänder man till.
Och så har jag förstått att så här års ska man redovisa tecken på det som är på gång.
.
Ha de gott
//B-O
Tack för att vi får följa med!