fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Fortsätter in i skymningens mörker bland spöken och demoner och till och med en titan.

Jag gick vidare in i mörkret med min kompakt i näven, men lyckligtvis gjorde kompakten inte mörkret till ett kompakt mörker. Gatlyktor och upplysta fönster höll det kompakta mörkret borta och gav också scenen liv.

Jag hade hamnat på en plats där det spökade en gång i tiden, Spökparken, men spökerierna lär ha ägt rum i byggnaden i bakgrunden för några hundra år sedan. Kanske är det därför man har tänt i alla fönster idag, för att hålla spökena borta. Parken var väl också lite av centralpunkt vid kårhusokupationen -68. Men nu var det lugnt.

Inga spöken i sikte.

Jag förflyttade mig längs resterna av Brunkebergsåsen och hamnade vid ett för mig välbekant hus.

På 70-talet fanns i de två översta våningarna ett litet hotell, där en av mina fastrar var föreståndare, och när jag var i slutfasen av mina studier övertalade hon mig att vara nattportier, några dagar i veckan. Det var oftast ganska lugna nätter, det var många stamgäster, skötsamma sådana som gick och la sig tidigt, så att även portiern fick sig en lur.

Men om jag vände mig om från min utsikt mot hotellet och Tegnergatan, fann jag en demonernas man, Strindberg i form av Carl Eldhs monument, även kallat Titanen.