Det här är ju underbart ! Tänk vad ett nytt objektiv kan göra för fotoglädjen! Känner mig som en femåring ...

... som har fått en ny leksak...

... och ändå är det bara ett gammalt östtyskt objektiv från Görlitz, en tung liten manuell klump med två lite tröga zebrarandiga ringar att vrida på, en för bländare och en för avstånd.

Jag är redan förtjust i det efter att bara ha använt det i en dag.

Rättare sagt är det väl kombinationen av kamera och objektiv som gör mig glad, tillsammans kan de leverera resultat, var och en för sig gör de ingen nytta. På ett sätt förenar de två egenskaper som jag uppskattar i fotograferandet, en digital del som gör att jag slipper fundera på allt vad film  å sånt heter, och en manuell del som gör att jag kan jobba traditionelt. Ingen autofocus. Skönt. Välja bländare genom långsamt vridande, och likaså avstånd. I lugn och ro. Jag njöt från början av stillsamheten i footograferandet.

Nu innebär ju inte detta att jag tänker sluta använda autofocus och moderna objektiv och andra finesser, men var sak har sin plats och sin tid.

Jag hängde alltså kameran runt halsen när jag gick till jobbet i morse (eller höll jag den i handen, jag kommer inte ihåg.) Tog bilder gjorde jag i alla fall.

Alla bilderna är tagna på samma sätt. Avstånd och bländare har jag ställt in (dvs. vridit) på objektivet, jag väljer motiv och trycker av utan fördöjningen. Tiden fixar lille PEN (även om jag agerar övervakare). Hur enkelt och smidigt som helst. Känns som att det är åt det här hållet jag har strävat.

Om det nu inte bara är nyhetens behag. Hur nu ett gammalt objektiv kan vara en nyhet.

En sak förvånade mig lite när jag gjorde i ordning bilderna till det här blogginlägget. Jag tyckte bilderna behövde mindre efterarbete än vanligt, alltså mindre arbete än bilderna från samma kamera med ordinarie objektiv. Kontrast och teckning i bilderna var klar direkt.  Men kanske inbillar jag mig, får se hur det går i längden.

Det blev mest människor i rörelse som fastnade på bilderna i morse. En slump? Kanske, men jag uplevde också att jag var snabbare till skott. Kanske också nyhetens behag.

Gamla favoritmotiv blir som nya? Nja, det är nog årstiden som står för den största förändringen. Dessutom har ju perspektivet förändrats. I stället för modern  17 mm lättviktig japansk pannkaka kör jag med 50 mm pansarobjektiv från DDR.

Det är millimetrarna som gör skillnaden, från vidvinkel till porträtt-tele. I och för sig är kobinationen inte främmande för mig, förra gången jag gick in  för Olympus, för snart 40 år sedan, började jag med motsvarande kombination (35 mm + 100 mm). Sällan saknade jag det däremellan.

Det var ju ett tag sedan jag fotade hotellbygget, men här är en dagsfärsk bild.

Lite senare på dagen tog jag den här bilden, men det är en annan historia

Du kan nog snart läsa om det i en blogg nära dig...

Dessutom kom det ett paket till idag...

PEN och en av de nya kompisarna


Även jag har fallit för frestelsen med
gamla objektiv för en spottstyver

De låg ju i brevlådan när jag kom hem, två bollformade brev (det har jag nog aldrig fått förut), två väl inlindade frukter från Tradera. Jag var ju tvungen att testa.

Passade de? Ja.

Fungerade de? Ja.

Gick det att fotografera? Ja.

När det var avklarat tog jag en liten kort tur i den närmaste omgivningen, med ett av objektiven, och hittade raskt fotografens skugga i aftonsolen.

Olympus PEN med Domiplan 2.8/50 mm.

Det var riktigt skönt hur långsamt det gick att fotografera. Extra långsamt för de första bilderna förstås, för att lära sig de nya handgreppen, både på objektiv och kamera. Lite lagom tröga och motsträviga ringar att vrida på för bländare och avstånd, ett säkert hjälpmedel mot onödigt snabbt fotograferandet, ett hjälpmedel in i det det långsamt avslappnade fotograferandet.

Dessutom var det en rejäl omväxling till vidvinkelfotograferandet som jag mest ägnat mig åt med min PEN. Brännvidden, 50 mm, blir ju som ett kort tele på lille PEN, motsvarande 100 mm på gammal hederlig småbild.

Telebild i aftonsolen.

Jag behöver ju inte dra fram filmen manuellt, eftersom kameran är digital, men annars var det "back-to-basic" på ett behagligt sätt. Ställa in bländare. Ställa in avstånd och kolla på skärpedjupsskalan. Visst är det bekvämt med moderna, snabba objektiv, men just skärpedjupsskala är något jag ofta saknat i mitt långsamma fotograferande.  Det är ju inte ens alla fasta objektiv som har det, även om de har manuell fokuseringsring. En kulturskymning i fotograferingens värld.

Exponeringen då? Ja tiden får lille PEN sköta. Det blir bäst så, även om jag har överhöghet att lägga mig i besluten om så behövs.

Ännu en bild på min granntunnel, nära där jag bor.

Och en bild till...

... bara för att det var skoj att jobba manuellt.

Skärpedjupet och hur objektivet  tecknar oskärpa är ju också intressant, så därför testade jag med bl 2.8 och ganska kort avstånd till motivet.

Jag gillar resultatet!

Nu var jag inte helt oförberedd på att objektivet skulle bära sig åt så här, jag hade ju hittat bildexempel på webben som pekade i den riktningen. Jag tror att det finns möjligheter att utnyttja detta bildmässigt. Rättare sagt, jag tror inte bara, jag är övertygad.

Jag gav mig på några överblommade maskrosor också innan jag gick in.

Så här långt är jag nöjd med vad jag fick för några få hundralappar (inklusive adapter). Jag ska nog låta den här sitta på när jag går till jobbet.

När blommornas skönhet överglänser betongen...
...och när jag kom hem låg två runda paket i brevlådan

Nu börjar försommarblomningen och dess frikostiga färgprakt att dominera omgivningen. Betongtunnlarnas strikta linjespel och sparsamma färgskala utmannas rejält.

En ensam skönhet, men den tar musten ur morgontunneln i bakgrunden

Även soffan får en ny omgivning

Men mest inbäddad verkar tunneln bli.

En eftermiddagstunnel

Och en helt ny tunnel som jag aldrig gått genom förut (och ej heller fotograferat).

Den var också inbäddad i skönhet.

När jag kom hem hittade jag alltså post...

...så då kunde jag ta den här bilden

...och den här

...för jag var ju tvungen att testa innehållet i paketen.

Olympus PEN + 17 mm

(Men de två sista med annan optik)

Hm, vad händer med mitt fotograferande?

Vad är det för bilder jag tar, egentligen? Vet jag det? Och varför tar jag dem? På ett  sätt tycker jag bilderna blir banalare och mer intetsägande, men samtidigt gillar jag bilderna, kanske gillar jag dem bättre än de "bra" bilder jag tog för någa år sedan. Vad nu en bra bild är.

En gång i tiden tog jag mer dramatiska bilder.

En bra bild? Ett tjugo år gammalt dia. Det var så jag började på Fotosidan, med gamla inscannade bilder.

När jag blev medlem på Fotosidan hade jag inte fotograferat på på åtta år (rena familjebilder oräknat). Fyra kamerahus med åtta objektiv låg i träda. Men FS innebar en nystart. Ganska raskt köpte jag en ny kamera, digital. Att återuppta fotanden med film var aldrig aktuellt. Jag såg direkt att den digitala tekniken skulle passa mig. Många av de tråkiga praktiska bestyren försvann ju, och det blev bara nöje med fotograferandet.

Ett tag experimenterade jag.

Inspirerad av fotosidan

Också inspirerad av fotosidan.

Nu är det länge sedan jag gjorde någon sådan bild. Jag behöver inte. Jag vet hur man gör, och när jag lärt mig det är det inget roligt längre. Men det var riktigt spännande och utmanande när jag höll på. Skulle jag kunna ta sådana bilder idag? Förmodligen, men jag skulle behöva öva lite, det sitter i händerna konsten att göra sådana här bilder och motoriken måste tränas upp. Men blombilden är enklare att åstadkomma - enklare motorik!

Ljuset i landskapet och vidvinkel

Gamla Uppsala, regnet är på väg, rejäl vidvinkel.

Landskapsbilder med vidvinkel var ett bra tag en av mina specialitéer. Det spännande var att arbeta med förgrunderna och låta dem bygga upp bilden och ge ruft och rymd i bilden, i stället för att fånga in huvudmotivet med ett begränsande tele, som ger ett trängre, inklämt intryck.

Det här var något jag lärde mig redan på den analoga tiden. 24 mm vidvinkel på småbildskamera var mitt "standardobjektiv" i fjällen.

Vidvinkelsynen hänger med, det är därför jag mest fångar mina vardagliga banala motiv med vidvinkeln på lill-kameran (som ju har blivit första-kameran). Ibland sätter jag på zoomen för vissa motiv, men riktigt bekvämt är det inte.  Jag skulle alltså till vardags klara mig alldeles utmärkt med en Fuji X100, men jag behöver inte, jag har ju en Olympus PEN.

Banala bilder

Banala bilder var det ju det skulle handla om, men associationerna ville nnågot annat. Det är intressant att studera hur texten drar iväg och har sitt eget liv, och det bara är att hänga på och se var man hamnar.

Banal bild från vardagen. I går, en klämdag och ganska folktomt.

Jag blev inget nog inget klokare av det här blogginlägget, eftersom texten drog iväg i fel riktning. Möjligen då att min vidvinklade syn på landskapet är något jag har med mig även i den urbana miljön.

Varför jag är ute efter det banala,  är något jag får fortsätta att leta efter.

Det var röd dag i almanackan idag, så då fick jag gå någon annanstans och fotografera när jag inte kunde gå till jobbet

Jag höll på att bli bildlös idag, eftersom jag inte gick till jobbet. Det är ju jobbvägen som ger mig de flesta dagsbilderna och dagsnoteringarna., och utan jobb inga bilder...

...eller?

Ska jag vända på resonemanget? Har jag blivit för beroende, när jag måste ha bilder varje dag, även när det normala mönstret bryts? När oron sprider sig i kroppen när jag inte får färska bilder, när jag inte har några färska icke-händelser att skriva om.

Eller är det bara en promenad som saknas?

Sagt och gjort, jag vandrade iväg, åt ett annat håll än jobbhållet, förbi byggarbetsplatsen på andra sidan järnvägen och centrum, dit där jag inte varit på ett par år.

Jag valde serpentinstigen som zick-zackar sig ner för berget. Blir man trött finns det plats att pusta på med jämna mellanrum, men det är väl mer för dem som går åt andra hållet.

Soffa för den trötte. Eller trötta.

Här finns också en soffa, i en nisch i muren, det är bara pyttelite rött som sticker fram. Men man kan se stigen.

Maskrosor! För det var dem jag fotograferade, de resliga utblommade på muren och de fortfarande gula på marken, när jag nu inte riktigt fick med soffan på bilden. Rättare sagt: jag valde bort soffan till förmån för maskrosorna.  Jag gillar maskrosor. På köpet fick jag en bättre vy av stigen som böjer av i bakgrunden. Vackra linjer!

Innan jag gick vidare satte jag mig en stund på den osynliga soffan. Inte för att jag var trött utan för att det var skönt att bara sitta där och njuta av att vara ensam och inte göra någonting.

Det fanns blommor vid nästa soffa också!

Nävor i full blom.

När jag vandrat ner för bergets slingrande stig kom jag ut på gräsmarkerna vid stranden av Edsviken. Där satte jag mig igen, på gräset med benen i kors, och njöt på nytt. Jag var inte ensam, det fanns fler i gräset.

Jag satt en lång stund och studerade fåglarna...

..rörelsemönster, social interaktion, sökandet efter mat, lite småtjafs då och då, ja sådär som folk fåglar är mest.

Jag har förstått att man inte ska fotografera fåglar med vidvinkel så jag satte på mitt 42-millimeters supertele ;)

Jag promenerade vidare och snubblade på en vykortsvy.

Banalt, men vackert.

Jag satte mig ner på en av stenarna och studerade vattnets små rörelser.

Eftersom jag kommit hem och kan blogga sitter jag inte kvar där.

Lille PEN på Kristi Himmelsfärds-promenad.

Mest med 17 mm, men också med 14-42 mm