Hm, vad händer med mitt fotograferande?

Vad är det för bilder jag tar, egentligen? Vet jag det? Och varför tar jag dem? På ett  sätt tycker jag bilderna blir banalare och mer intetsägande, men samtidigt gillar jag bilderna, kanske gillar jag dem bättre än de "bra" bilder jag tog för någa år sedan. Vad nu en bra bild är.

En gång i tiden tog jag mer dramatiska bilder.

En bra bild? Ett tjugo år gammalt dia. Det var så jag började på Fotosidan, med gamla inscannade bilder.

När jag blev medlem på Fotosidan hade jag inte fotograferat på på åtta år (rena familjebilder oräknat). Fyra kamerahus med åtta objektiv låg i träda. Men FS innebar en nystart. Ganska raskt köpte jag en ny kamera, digital. Att återuppta fotanden med film var aldrig aktuellt. Jag såg direkt att den digitala tekniken skulle passa mig. Många av de tråkiga praktiska bestyren försvann ju, och det blev bara nöje med fotograferandet.

Ett tag experimenterade jag.

Inspirerad av fotosidan

Också inspirerad av fotosidan.

Nu är det länge sedan jag gjorde någon sådan bild. Jag behöver inte. Jag vet hur man gör, och när jag lärt mig det är det inget roligt längre. Men det var riktigt spännande och utmanande när jag höll på. Skulle jag kunna ta sådana bilder idag? Förmodligen, men jag skulle behöva öva lite, det sitter i händerna konsten att göra sådana här bilder och motoriken måste tränas upp. Men blombilden är enklare att åstadkomma - enklare motorik!

Ljuset i landskapet och vidvinkel

Gamla Uppsala, regnet är på väg, rejäl vidvinkel.

Landskapsbilder med vidvinkel var ett bra tag en av mina specialitéer. Det spännande var att arbeta med förgrunderna och låta dem bygga upp bilden och ge ruft och rymd i bilden, i stället för att fånga in huvudmotivet med ett begränsande tele, som ger ett trängre, inklämt intryck.

Det här var något jag lärde mig redan på den analoga tiden. 24 mm vidvinkel på småbildskamera var mitt "standardobjektiv" i fjällen.

Vidvinkelsynen hänger med, det är därför jag mest fångar mina vardagliga banala motiv med vidvinkeln på lill-kameran (som ju har blivit första-kameran). Ibland sätter jag på zoomen för vissa motiv, men riktigt bekvämt är det inte.  Jag skulle alltså till vardags klara mig alldeles utmärkt med en Fuji X100, men jag behöver inte, jag har ju en Olympus PEN.

Banala bilder

Banala bilder var det ju det skulle handla om, men associationerna ville nnågot annat. Det är intressant att studera hur texten drar iväg och har sitt eget liv, och det bara är att hänga på och se var man hamnar.

Banal bild från vardagen. I går, en klämdag och ganska folktomt.

Jag blev inget nog inget klokare av det här blogginlägget, eftersom texten drog iväg i fel riktning. Möjligen då att min vidvinklade syn på landskapet är något jag har med mig även i den urbana miljön.

Varför jag är ute efter det banala,  är något jag får fortsätta att leta efter.

2011-06-04 13:20   pic-tor

Bilden från Gamlis är fantastiskt fin. Jag hoppas att du smackat upp den på väggen.

Besvara

2011-06-04 16:01   Benganbus

Du menar inte att det kanske är konstnärligt hämmande att vara på Fotosidan...? ;)
Ja vem vet, man kanske omedvetet likriktas...?
/B

Besvara

Svar från janolof 2011-06-04 16:09

Likriktas, nej det tror jag inte, men påverkas gör man, men påverkan är väl inget nytt, det har väl alltid funnits inom konsten, och även i den moderna konstformen fotografering. Sedan är det väl upp till en själv om man vill följa någon trend och bli likriktat, eller om man vill försöka hitta sin egen väg.

Och det är väl den jag letar efter, men det är inte säkert att den finns...

Svara

2011-06-04 19:42   EGW

Bilden från Gamla Uppsala är fenomenalt bra! Det är rätt häftigt att använda vidvinkel som standardglugg för landskapsfotografering.

Jag skulle inte säga att dina bilder har blivit mer banala. Bilden av fjällsjön t ex, som bild är den mer banal än dina bilder från Kista. Naturligtvis mycket vackrare, som en bild från Galleri FS. Den banala är ofta vackert. Vad som hänt är väl inte att dina bilder blivit mer banala, men däremot dina motiv. Att fotografera en betongförort är dock inte lättare än att fotografera ett fjällandskap.

När man kommer med en vacker landskapsbild behöver man inte fundera så mycket över vad man vill berätta med den. Vackra landskap har ett slags självklar allmängiltighet. Det sprider sig till avbildningarna. De kan förstås göras på hur många sätt som helst, och det är en ädel konst att fotografera landskap. Men, som sagt, budskapet är nog mestadels enkelt att förstå.

Bilder från Kista är en annan sak. En mycket mer mångdimensionell utmaning. Det är inte sjävklart vad du vill berätta med dessa bilder. Jag undrar om du vet det själv?

Besvara

Svar från janolof 2011-06-04 20:31

Tack Ernst Göran för dina ord! De hjälper mig.

Du har rätt, jag vet inte vad jag vill berätta. Det är nog snarare så att motiven finns där och då tar jag bilder för att se om det blir något och för att komma på hur jag ska göra det. Det är nog nyfikenheten som driver mig,kan jag göra detta på ett sätt så jag bli nöjd.

Det är nog så att fotografera landskap inte är lika roligt längre, det vet jag hur jag ska göra och jag har ett bildspråk när jag gör det. När jag kommit så långt är det inte lika roligt längre, om det inte dyker upp nya landskap som jag inte tacklat ännu. T.ex. betonglandskap. Går det att göra sköna bilder av det? Och det är inte utmaningen som driver mig, utan snarare nyfikenheten.

Och, som du säger, det är kanske motiven som är banala.

Svara

2011-06-05 19:14   ztenlund

Jag känner mig också synnerligen banal... Frågan är dock om det inte finns en utmaning i att fotografera banala tingestar, miljöer och mänskliga skeenden? Just det senare är jag dålig på, men jag gillar t ex Johan Larssons bilder ( http://mudride.com/blogg/ ). Hans bilder är ju banala i den bemärkelsen att de ofta är väldigt vardagliga, men samtidigt så säger de oftast någonting.

Diskbänksrealism, pendlarrealism, vardagsrealism och allt vad man kan kalla det. Själv fotograferar jag en ohälsosamt stor andel banala miljöer och tingestar. Och gör jag inte det så är det HiFi-mässor. Hur banalt det är får väl var och en avgöra. ;)

Jag blir ibland mest trött när någon ska ta i och vara "obanal" och man nästan ser hur byxorna spruckit och håret förmodligen självantänt. Då tycker jag att man hamnat fel för då känns det konstlat istället. Det finns förstås undantag - det är ju dessa som utgör de riktigt skickliga. Orginalen, äkta varan eller vad man nu vill kalla det. :)

Alltså gärna både och, men ska det vara "obanalt" så ska det kännas äkta och inte konstlat "bara för att". Lättare sagt än gjort kanske.

Besvara