En hög, en sten och några backsippor.

Lite lätt fortsättning på förra inlägget...

Jag hade ju spanat in en hög från skogsbrynet. Med vidvinkel är det inget problem att fånga in hela högen, problemet är bara att högen inte ser så hög ut.

Eller hur?

Men man ser backsipporna på bilden (i alla fall om man förstorar). Med sipporna som måttstock verkar stenen på toppen ganska diminutiv, men den är manshög.

Väl uppe på toppen kan man luras åt andra hållet. Eller tvärtom. Är det stenen som är gigantisk eller husen som är pyttesmå.

Nu var det inte detta med förvrängda storlekar jag tänkte på när jag fotograferade, utan jag letade bara kompositioner, sökte efter linjer och ytor, var inte ute efter att dokumentera. På ett sätt är jag inte ute efter resultatet när jag går där (och när jag kryper), utan då är det själva sökandet som är det väsentliga. Ögats lust i jakten på former. Ja, ögat, jag blundar ju med det andra.

Är det en slump att det sticker upp en trädtopp ovanför stenen? Nej, den ska vara där. En del av kompositionen.

Fast allt är ju bara en lek...

Backsippor

Det var en trevlig överraskning att hitta backsippor. Jag hade inga förväntningar, hade inte varit här förut och visste ingenting. Av andra besökare som var där förstod jag att det var en populär vårutflykt att åka hit och se om de blommar. Nu var det dessutom påskafton, så det kunde bli en påskutflykt.

Attackerad av de vilda djuren la jag mig ner och studerade blomstren. Det är för tidigt för mygg, så det fick bli pissmyror som ställde till det för blomfotografen. Men det upptäckte jag inte förrän efteråt.

Just den här gjorde sig synlig på långt håll, genom att sticka upp sin lysande profil i motljuset. En elegant solist, fångad med 20 mm vidvinkel.

En fridlyst vidvinkeltrio i medljus

Trio Pulsatilla Vulgaris.

Fotografera blommor med vidvinkel, är det bara för att jag inte hade något makro med mig? Nej, det är ett annat sätt att fotografera blommor, för att få med mer av omgivning och miljö. Blända ner ordentligt för att få skärpedjup och komma nära. Kräla på marken för att hitta vinkeln. Jag gör det helst utan stativ, med stativ tappar jag spontaniteten och nöjet, då blir det bara teknik.

Blandade alster...

... får det bli på slutet.

En röd lada, eller är det en loge? Rödfärgad och knuttimrad i alla fall. Den bara stod där.

Typiskt svartvitt tänkte jag när jag såg björkarna och stubben som blänkte i solen.

...Så då fick det bli så.

Högen sedd på håll, med 200 mm.

Är det inte ett spöke på toppen? Nej det är en sten...

När jag gick i mörka skogen hittade jag ljuset och kom till...
...eller konsten att koka soppa på en spik...

Ja, ibland är det svårt att skriva en berättelse när det inte finns någon berättelse att skriva, när jag bara planlöst irrat runt med kameran för att se om jag skulle se något. Eftersom jag var i skogen och eftersom solen sken, fanns det skuggor och ljusfläckar, och förstås stammar, grenar och kvistar, och av de ingredienserna försökte jag koka min soppa.

Torra grankvistar hängde ner och jag försökte frilägga dem med hjälp av skärpedjupet, eller hur man nu ska säga. Kvistarna skarpa och resten oskarpt. 150 mm, bl 4.

På en del håll var det mörkare, på en del håll trängde solstrålar ner. Då kan man ju blanda in ljuset i mönstret. I alla fall var det vad jag försökte. Det svåra med sådana här bilder är att visualisera för sig själv vad det kan bli för bilder av det. Det är svårt tycker jag. Men roligt att leka när man står där. Vad som blir användbart ser jag inte förrän  jag sitter hemma vid datorn.

Lek med ljus, skärpa och oskärpa. Kontrasten förstärkt efteråt .

En del motiv är självklara silhuetter. Då handlar det mer om komposition och mönster.

Trångbodda granar har ofta många torra kvistar. Ofta står de tätt så det bli mörkt. Då kan det bli så här.

Lek med oskärpecirklar kan man också använda sig av, för att få struktur på bakgrunden. Gärna då med tele så efffekten blir tydligare

Ibland fångas ögat av något annat som dyker upp i synfältet. En form till exempel. Eller osm här, en färg.

Det röda ligger i oskärpa och väcker nyfikenhet. Vad kan det vara?

En lada i skogbrynet framträder om vi ändrar fokus. Ja lite har jag flyttat mig i sidled också, för kompositionens skull.

Ska vi gå dit?

Inte än i alla fall...

Jag har hittat något annat som verkar intressant, en hög...

...och det verkar ligga något på toppen.

Frtsättning följer skulle man kunna säga.
Och glad påsk!

Följeslagare i skogen: 10-22 mm och 70-200 mm

samt en Canon 40D

Kurragömma i tunnelbanan kan leda till grönska i staden och andra vårtecken

Vissa dagar går det som på räls, man har liksom flyt och det kan gälla även fotograferingen, det kan bli drösar av lyckade bilder en dag (beror förstås vilka krav man ställer på" lyckad"), medan andra dagar är totalt hopplösa och bildbefriade.

Det här var en sådan dag. Med flyt alltså. Det började redan på tunnelbaneperrongen i Kista, plötsligt fick jag en känsla av att alla gömde sig, lite kurragömma, eller var det en dålig deckarfilm, med svarta skuggor som smög här och där. Nästan som Ture Sventon.

Den som tittar noga kan också se Kista Science Tower smyga bakom pelarna uppe till höger.

För att nu ingen ska tro att det är så här grått och tråkigt och trisst, bjuder jag på en färgbild också. Har man tråkigt kan man ju både joxa med trasan och prata i mobil medan man väntar.

Men tåget kom ganska raskt, så det blev inte fler bilder, inte här i alla fall.  Jag åkte så långt jag kunde och när jag lämnade underjorden höll jag på att bli kullsprungen av ett par unga damer som hade bråttom.

Lekte de också kurragömma, månne?

Kurragömma-leken hade i alla fall lett mig  till Kungsträdgården och jag kunde konstatera att att staden höll på att grönska. Ett säkert vårtecken. Både stad, träd och människor uppvisade vårbeteenden.

Mellanmål vid Molins fontän, med Jakobs kyrka i fonden

Kungsträdgårdsgrönska.

Onödigt grönt, kanske, men det var så här det kändes.

Vandrade vidare på norra sidan av Riksdagshuset, där våren också kunde anas. Undrar om jag gått just här någon gång förut. Det var en lugn väg. Ingen annan gick här, fast staden drällde av påsklediga och påskturister.

Inför den här vyn undrade jag om arkitekterna bakom husen på andra sidan kanalen hade varit i Venedig och blivit inspirerade. Nu går det ju en gata framför husen, men tänk bort det moderna påfundet så är det bara att kliva rätt ut i en gondol. Så har ju också Stockholm ibland fått epitetet "Nordens Venedig". Den äran får staden dock dela med andra städer.

De här bilderna , tycker jag, bär en ganska tydlig prägel av att det är en landskapsfotograf som förrirrat sig in i stan, han fotograferar ett stadslandskap, som här och där är befolkat med små figurer.

En stund senare bytte han skepnad när han kom till Västerlånggatan, men det har jag redan bloggat om, men på något sätt kändes det som en metamorfos, att byta stil, bara sådär, och när han kommit fram till Slussen var han inte landskapsfotograf längre.  Men han kommer garanterat att få återfall.  Jag lovar. Det sitter för djupt.

Nedanför Slussen hittade han en ung man som slagit sig ner på en blå sandlåda för att förtära sin lunch. Fotografen frågade om han fick ta en bild, och det fick han.

Ett par hade satt sig lite mer avskilt.

Fotografen gick inte ut och frågade, han tog en bild ändå.

Sedan gick fotografen till Ellens och fikade. Det fikat är redan överdokumenterat...

Olympus-PEN, 17 mm/2.8

Det kanske går att lära sig det här också
Gatufoto med höftskott och sikta rätt
Fem minuter på Västerlånggatan

Hur skolar man om en landskapsfotograf till att kunna fotografera på gator, utan att det  bara blir stadslandskap? Det har jag grunnat på, eftersom det ofta blir mest landskap när jag är i stan. Det är väl det som ögat är intränat på.

Öva förstås! Det är jag medveten om. Att skjuta från höften utan att titta i sökaren, till exempel. Gå nära, men det kan vara läskigt. Att fotografera människor där jag själv ingår i sammanhanget är inget svårt, det har jag gjort många gånger. Om det blir bra är en annan sak. Det svåra är främmande människor, det är då det kan kännas obehagligt.

Men i går när jag gick Västerlånggatan med sikte på Söder och Ellens-fika rann lusten till. Jag måste pröva! Jag hittade ett bekvämt grepp om min PEN och höll den någonstans vid höften, armen dinglande lite nonchalant. Kameran förfokuserad och fotografen fokuserad.

Första bilden.

Den här gången hittade jag tydligen rätt grepp och fick ungefär önskat utsnitt. Tidigare försök har blivit mest bort i tok.

Så då fortsatte jag. Fem minuter tog det bort till Järntorget. Jag gick hela tiden, kryssade mellan fotgängarna och sköt. Tjugo bilder blev det, men här har jag sorterat bort de värsta stolpskotten.

Samtal.

Nu måste det ju erkännas att jag gjorde det lätt för mig. Vimlet är tätt, turisterna är många och en kamera väcker ingen uppmärksamhet. Men någonstans ska man börja och börjar det bra ökar ju motiveringen att fortsätta.

Så jag fortsatte.

Ibland var det färgerna mer än motiv och komposition som triggade mig.

Kom ut på gatan för att röka. Utan färg blev både hon och bilden färglös och tråkig.

Det kändes rätt att göra bilderna svartvita (utom ovanstående undanantag), för det var inte färger och skönhet på det viset som fångade mig där jag gick, det var människorna, hur de gick, hur de stod och inte minst hur de bildade grupper.

En en-personersgrupp och ett par. Färgen i skyltfönstret var det skönt att slippa.

Det här med gruppbildningen är förstås en efterkonstruktion, eller ska vi kalla det för en analys. Jag ser det när jag tittar på bilderna och kan därför formulera det. Hade jag tänkt på det under fotograferandet hade det inte blivit några bilder, ögonblicken hade hunnit försvinna. De gjorde de ändå, ibland.

Men jag funderar på om det  inte är så att jag inutitivt ändå uppfattar de här mönstren, och därför tar bilden .  Det kanske är en del av det intränade seendet, sinnet för kompositioner.  Jag har ju aldrig brytt mig om att studera det där med komposition och regler. Tråkigt. Jag tror på mönsterigenkänning och att man intuitivt får en känsla för vad som är bra eller dåligt,  när man tittar på bilder.

Stod som en vattendelare. Hon var vackert blå i verkligheten

Den här bilden höll jag på att rensa bort som ett "stolpskott", men när jag tittade en gång till såg jag att det blev en intressant tudelning, med två olika scener på var sida av vattendelaren. Det var definitivt inte det jag såg i fotoögonblicket.

Somliga har alldeles för bråttom...

Rusade direkt in i bilden...

Den vackra rödrutiga skjortan syns inte, men jag insåg att det inte var den som gjorde bilden, så den fick bli grått urblekt. Deras skyndsamhet syns och i gliporna skymtar glimtar av gatulivet. Samt Pärlan och 7Eleven.

Kan inte morsan och farsan bestämma nå'n gång, vart vi ska gå...

Ibland är det grupper eller grupperingar man fångar, ibland blir det som en liten scen, med ett fruset ögonblick av ett skeende.

Kokosbollar är goda, även om de är oskarpa.

Jasså, du säger det.

Smakar det gott?

När den femte minuten var inne var jag nästan framme vid Järntorget och där mötte jag någon som definitivt inte var turist.

Ur vägen! Ge plats!

Nej han var ganska tyst, han litade på att folk såg honom.

Och jag var ganska nöjd med vad jag gjort de senaste minuterna, det kändes som ett lyft.

Reflektion

Vad är det nu för mening med att skriva ett sådant här blogginlägg? Det primära är att jag tvingar mig själv att formulera mig (och läs "tvång" positivt, det är roligt). Och när jag ska formulera mig måste jag tänka efter. Kunskap finns inte om den inte går att formulera, är en lärdomsfilosofisk grundtanke, om jag inte minns fel (Kunnande är något annat, det behöver inte vara formulerbart).

Alltså, om jag tänker, blir jag visare. Eller...

I alla fall var det skoj, det här måste jag pröva någon mer gång.

Ellen, del 2, inte så mycket om Fuji.....
...men en del annat

Våren hade kommit till Hornsgatan och blommorna hade slagit ut i värmen mot sydväggen på huset, när jag vandrade upp från Slussen till Ellens, som numera heter Franzéns. Fotofika igen! Det celebra besöket av en Fuji-kamera är redan skildrat i flera blogginlägg, men det hände även annat.

Affe hade en plastkasse med sig. Jag tror den innehöll en kamera.

John-Erik läste (eller tittade han bara på bilder).

Lennart af Petersens är fotografen han studerar. Vi fikar alltså inte bara, vi studerar böcker också och ökar vår fotografiska bildning.

Affe och Bernt studerar också af Petersens...

... och gillar hantverket och de gamla storformatsbilderna.

Men här var det något annat de hittade, tror jag.

Mr Leif, Fujikamerafixare i samtal med Krister.

Och den där Fujin var det fler som var nyfikna på. Den blev alldeles varm av alla som höll i den, för att inte tala om alla fingeravtryck.

Själv gillade jag Kristers Samsung NX-10 bättre. Den var riktigt behaglig.

2 x Bengt, Gustafsson och Björkbom. Båda verkar intresserade och upptagna.

Men vi var inte ensamma där...

...någon hängde en utställning

...och någon fikade.

Och en trevlig fikastund var över. Den här gången glömde jag ryggsäcken, men jag kom inte långt innan jag upptäckte det.