Det kanske går att lära sig det här också
Gatufoto med höftskott och sikta rätt
Fem minuter på Västerlånggatan
Hur skolar man om en landskapsfotograf till att kunna fotografera på gator, utan att det bara blir stadslandskap? Det har jag grunnat på, eftersom det ofta blir mest landskap när jag är i stan. Det är väl det som ögat är intränat på.
Öva förstås! Det är jag medveten om. Att skjuta från höften utan att titta i sökaren, till exempel. Gå nära, men det kan vara läskigt. Att fotografera människor där jag själv ingår i sammanhanget är inget svårt, det har jag gjort många gånger. Om det blir bra är en annan sak. Det svåra är främmande människor, det är då det kan kännas obehagligt.
Men i går när jag gick Västerlånggatan med sikte på Söder och Ellens-fika rann lusten till. Jag måste pröva! Jag hittade ett bekvämt grepp om min PEN och höll den någonstans vid höften, armen dinglande lite nonchalant. Kameran förfokuserad och fotografen fokuserad.
Första bilden.
Den här gången hittade jag tydligen rätt grepp och fick ungefär önskat utsnitt. Tidigare försök har blivit mest bort i tok.
Så då fortsatte jag. Fem minuter tog det bort till Järntorget. Jag gick hela tiden, kryssade mellan fotgängarna och sköt. Tjugo bilder blev det, men här har jag sorterat bort de värsta stolpskotten.
Samtal.
Nu måste det ju erkännas att jag gjorde det lätt för mig. Vimlet är tätt, turisterna är många och en kamera väcker ingen uppmärksamhet. Men någonstans ska man börja och börjar det bra ökar ju motiveringen att fortsätta.
Så jag fortsatte.
Ibland var det färgerna mer än motiv och komposition som triggade mig.
Kom ut på gatan för att röka. Utan färg blev både hon och bilden färglös och tråkig.
Det kändes rätt att göra bilderna svartvita (utom ovanstående undanantag), för det var inte färger och skönhet på det viset som fångade mig där jag gick, det var människorna, hur de gick, hur de stod och inte minst hur de bildade grupper.
En en-personersgrupp och ett par. Färgen i skyltfönstret var det skönt att slippa.
Det här med gruppbildningen är förstås en efterkonstruktion, eller ska vi kalla det för en analys. Jag ser det när jag tittar på bilderna och kan därför formulera det. Hade jag tänkt på det under fotograferandet hade det inte blivit några bilder, ögonblicken hade hunnit försvinna. De gjorde de ändå, ibland.
Men jag funderar på om det inte är så att jag inutitivt ändå uppfattar de här mönstren, och därför tar bilden . Det kanske är en del av det intränade seendet, sinnet för kompositioner. Jag har ju aldrig brytt mig om att studera det där med komposition och regler. Tråkigt. Jag tror på mönsterigenkänning och att man intuitivt får en känsla för vad som är bra eller dåligt, när man tittar på bilder.
Stod som en vattendelare. Hon var vackert blå i verkligheten
Den här bilden höll jag på att rensa bort som ett "stolpskott", men när jag tittade en gång till såg jag att det blev en intressant tudelning, med två olika scener på var sida av vattendelaren. Det var definitivt inte det jag såg i fotoögonblicket.
Somliga har alldeles för bråttom...
Rusade direkt in i bilden...
Den vackra rödrutiga skjortan syns inte, men jag insåg att det inte var den som gjorde bilden, så den fick bli grått urblekt. Deras skyndsamhet syns och i gliporna skymtar glimtar av gatulivet. Samt Pärlan och 7Eleven.
Kan inte morsan och farsan bestämma nå'n gång, vart vi ska gå...
Ibland är det grupper eller grupperingar man fångar, ibland blir det som en liten scen, med ett fruset ögonblick av ett skeende.
Kokosbollar är goda, även om de är oskarpa.
Jasså, du säger det.
Smakar det gott?
När den femte minuten var inne var jag nästan framme vid Järntorget och där mötte jag någon som definitivt inte var turist.
Ur vägen! Ge plats!
Nej han var ganska tyst, han litade på att folk såg honom.
Och jag var ganska nöjd med vad jag gjort de senaste minuterna, det kändes som ett lyft.
Reflektion
Vad är det nu för mening med att skriva ett sådant här blogginlägg? Det primära är att jag tvingar mig själv att formulera mig (och läs "tvång" positivt, det är roligt). Och när jag ska formulera mig måste jag tänka efter. Kunskap finns inte om den inte går att formulera, är en lärdomsfilosofisk grundtanke, om jag inte minns fel (Kunnande är något annat, det behöver inte vara formulerbart).
Alltså, om jag tänker, blir jag visare. Eller...
I alla fall var det skoj, det här måste jag pröva någon mer gång.
Har en broschyr för Leica M4-P där man förespråkar den här tekniken! :)
B)
men jag får se om jag kan lägga den i en kommande blogg! :)
/B
Men det var ju för det blev så lyckat som jag fick idén till inlägget