I morse var ljuset hårt, jag såg svartvitt och det blev fyra snabba hårda.

Solen sken i morse från molnfri himmel, skuggorna var skarpa och hårda och nyanser gjorde sig icke besvär. Jag tänkte kontrast och försökte fånga.

Fyra olika blev det.

En bro ger ju skuggor, asfalt och vita linjer ger svart och vitt och en bil kommer.

Nog är dom där pilarna lite klena, eller hur?

Hus bygger man mot (nästan) molnfri himmel och herr Gårman går i sin karaktäristiska stil. Men det var det kritvita som fångade mig.

Vänta på buss i motljus, en given bild när jag passerade.

Den här var väl inte lika given...

... men jag tycker den inte blev så dum.

Nu är det fotboll, va?

PEN+17 mm, tagna på en höft

Fjärde stoppet på min söndagstur
i kristnat vikingaland
och var är det vi har varit egentligen

Turen närmar sig sitt slut och aftonen närmar sig, regnet kommer och går, men vindrutetorkarna fungerar så allt är bra.  Landskapet varierar och vägen kröker runt hagar, åkrar och vikingatida minnen.

Plötsligt öpnar sig vyn mot den fjärde kyrkan, men avståndet är långt så det får bli en bild med 200 mm.

I luften syns nutiden och närheten till Arlanda. Kyrkan är från medeltiden, men står på gammal mark, till höger om kyrkan står en stor runsten.  Det är gråväder, så jag har beskurit himlen.

Några vägkrökar senare får jag ett lite annat perspektiv på kyrkan, så jag kan få med åkrarna också, och lite annat ljus.

Framme vid kyrkan kliver jag ur vid den blöta kyrkogårdsmuren.

Kyrkan har inget torn, det är klockstapeln som står i vägen. Ingen av de här fyra kyrkorna jag stannat vid har det. Torn alltså. Det är ett modernare påfund. Kanske visar det också att bygdens storhetstid var över när torn började bli modernt, rikt vikingaland hade övergått till fattigare  jordbruksbygd och socknarna var små.

Kyrkporten öppnas nog inte så ofta. Det är sällan kyrkan används.

På baksidan finns den stora runstenen, och ett bord för sommarfika.

Här kom regnet över mig igen, en lätt skur men tillräckligt med droppar som ger ett  naturens eget softfilter, som lite drömskt får förflytta oss tillbaks från medeltiden till år 2010.

På hemvägen var det ösregn.Regnet blir svarta små droppar i motljuset. För inte är väl vägen så skräpig.

Och var har vi nu varit?

Vada, Kårsta, Orkesta, Markim, i nu nämnd ordning.

Alla inom en cirkel med ungefär en halvmils radie (om man väljer centrum rätt, ungefär vid en femte kyrka som jag hoppade över)

Och alla i Vallentuna kommun.

När man behöver skydd
är det tur att kyrkan är öppen

Min lilla eftermiddagsutflykt var inte slut. På de uppländska småvägarna snirklade jag förbi åar, bondgårdar och medeltida gravfält innan jag kom fram till nästa kyrka.

När jag klev ur bilen såg jag att det lyste välkomnande i koret, samtidigt som molnen mörknade på ett hotande vis.

Jag hann dock gå till baksidan och ta en genomsiktsbild, innan jag kände de första dropparna komma blåsande.

Väl kommen till framsidan av kyrkan hade regnet börjat, men jag kunde stå under taket till  kyrkogårdogårdsporten och fånga både runstenar, fönster och port.

Ljusen i fönstret gjorde att jag anade att någon var där, så jag gick fram och kände på porten.

Den var inte låst, så jag kunde öppna och gå in och söka skydd.

Nu kunde jag se ljuset inifrån.

När jag vände mig om såg jag anledningen till att det lyste i kyrkan...

...och jag kunde njuta en stund av ljuva toner.

En kyka till hann det bli innan jag kom hem. De ligger tätt i de här trakterna.

Färden fortsatte, fann fler.
Är skönheten svarvit,
eller sitter den kanske i färgen?

Jag började ju min söndagseftermiddagshemfärd i förra blogginlägget. Färden fortsätter här, eller kanske inte själva färden, men  nästa fynd. Färden gick på uppländska krokvägar, fösökte undvika de stora raka med mycket bilar och fart, valde istället de med medeltida krökar och böjar.

Jag började färden för att lufta storkameran och fånga landskap, men jag fastnade mest för kyrkor, men de utgör ju ofta synliga inslag i landskapsbilden, även om mina fynd saknade torn.

Det fick bli svart-vita bilder den här gången. Det handlade mest om att jag försökte fånga former och då kan färgen ibland dra till sig blicken för mycket. Det blev tydligare när jag kom hem och tittade på bilderna, att färgen förvillade. Man ser det inte lika tydligt i verkligheten, när man är där. Då kan ögat/hjärnan sortera bland intrycken, men inte på samma sätt med den platta färdiga bilden.

Här skulle man ju titta mycket mer på det röda teglet och det gröna gräset om färgen vore kvar i bilden, men nu ser man mer av det jag såg, formerna. Jag kan ju jämföra med färgversionen, den är vackrare, men tråkigare. Och man tittar på annat.

Här blir jämförelsen med färgvarianten lite annorlunda, båda bilderna är fina på sitt sätt, för både fönster och stenar har så fina färger och det ger en skönhet i sig. Det ger två olika bilder, färgbilden är inte bara en färggladare variant av den svartvita, utan en annan bild.

Gå aldrig förbi en kyrka med gamla fönster utan att titta närmare (om de inte sitter för högt upp). Du kan missa mycket.

Där finns så mycket i de gamla handgjorda glasen. Se hur varje ruta är individuell. Se speglingarna. Se hur det lyser igenom. Se och njut (helst i verkligheten).

I svartvitt framträder mönstren så fint. Förut har jag alltid gjort sådana här bilder i färg, för de spännande färgskiftningarna. Den här gillade jag bäst så här

Men jag måste ha med lite färg också, det kan vara så vackert.

Det var kyrka nummer två. Två kvar. Alla olika.

Canon 40D

Tamron 17-50

Man kan ju låta bli att ta raka vägen hem, men då vet man ju aldrig var man hamnar...

Det gjorde jag idag, tog inte raka vägen hem, utan körde åt andra hållet när jag hälsat på min mor. Efter allt småfotograferande med småkamera på småpromenader till och från jobbet, kände jag ett behov av att se om jag fortfarande kunde fotografera stora vyer med storkameran. Landskap å sånt alltså.

Jag drog iväg och hamnade på ett gärde.

Inte vägg- eller golvfast, men väl väg- och jordfast vare den. En gammal soffa för att vänta på bussen.  Vägen var nästan borta, övervuxen, men soffan gjorde ängen intressantare.

Om jag vände på mig kunde jag se nya vägen. Och kyrkan därborta.

Den har legat därborta sedan 1200-talet, men då var nog åkern inte lika gul som idag, troligen var den inte alls en åker utan något annat.

Klockstapel, kyrka och beskurna träd.

Bilden ser ut att luta, men det är nog både mark och objektiv som luras med oss.

Tyvärr  måste kyrkorna vara låsta idag...

...men man kan ju alltid ta en bild av dörren.

På baksidan av kyrkan står detta träd, med en båtsmansgrav vid sin fot.

Kyrkfönster kan vara både spännande och vackra, så jag försökte mig på fönstertitterier.

En ruta i det blyinfattade fönstret.

Det blev två kyrkor till innan jag kom hem, så det blir nog en fortsättning.