När man behöver skydd
är det tur att kyrkan är öppen
Min lilla eftermiddagsutflykt var inte slut. På de uppländska småvägarna snirklade jag förbi åar, bondgårdar och medeltida gravfält innan jag kom fram till nästa kyrka.
När jag klev ur bilen såg jag att det lyste välkomnande i koret, samtidigt som molnen mörknade på ett hotande vis.
Jag hann dock gå till baksidan och ta en genomsiktsbild, innan jag kände de första dropparna komma blåsande.
Väl kommen till framsidan av kyrkan hade regnet börjat, men jag kunde stå under taket till kyrkogårdogårdsporten och fånga både runstenar, fönster och port.
Ljusen i fönstret gjorde att jag anade att någon var där, så jag gick fram och kände på porten.
Den var inte låst, så jag kunde öppna och gå in och söka skydd.
Nu kunde jag se ljuset inifrån.
När jag vände mig om såg jag anledningen till att det lyste i kyrkan...
...och jag kunde njuta en stund av ljuva toner.
En kyka till hann det bli innan jag kom hem. De ligger tätt i de här trakterna.