Silvergruvan del I.
Rättegången ...
...vem var den skyldige?

Till första inlägget i berättelsen

Vem var det nu egentligen som brände ner Sala 1736. Det drar ihop sig till rättegång, men först skall de inblandade samlas.  

Även idag är det full fart i receptionen.  Nästan 1000 personer tog sig ner i gruvan dessa två dagar.

Hästar gånger tre. En vit ädling, ponnyridning för de yngsta och borgmästaren anländer.

Alla väntar med spänning på vad som skall hända.

Bergmästaren (t.v.) har kommit tillbaka från Kungliga huvudstaden och råkar i en liten dispyt med Borgmästaren som tagit sig upp till guvan när Sala stad har brunnit. Månne deras intressen kolliderar.

Med bergmästaren på plats som domare kan rättegången börja. 

Begsmannen Herr Mauritz Gottsund bugar sig djupt inför Bergmästaren. Vadan denna inställsamhet. Har han inte rent mjöl i påsen?

Slem-Hans förs inför domaren. Han utpekas som skyldig av herr Mauritz.

Slem-Hans verkar dock inte hålla med Herr Mauritz.

Verkligen inte...  Och herr Mauritz verkar betänksam.

Och inte blir det bättre för Mauritz när Anders Berg vittnar.

Så Herr Mauritz finner det bäst att erkänna att det är han som ligger bakom branden (även han inte höll i facklan som tände på). Bäst att be om nåd...

Snacka om att buga!

 Det är kanske bäst att göra det riktigt ordentligt...

Dags att föra bort Herr Mauritz.

Men vänta. Bergmästaren erinrar sig att Herr Mauritz är en välbeställd karl. Ett par tusen riksdaler kanske kan påverka domen i rätt riktning. Kom här.

Det här ska vi nog ordna...

I stället blir det Anders Berg som förs iväg... 

...medan  Bergmästaren är nöjd och Herr Mauritz förkrossad.

Rättvisa skipad?

Nu återstår bara  avslutningen... 

Silvergruvan del H.
Eld i berget ...
...show under jord

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Ute i gruvan hittade vi den här figuren. Han bara förbereder sig...

...och efter en stund sprutar han eld 

Men sedan gäller det att få kontroll över elden 

Det verkar bli en liten fajt... 

Och här är visst elden ute och promerar själv...

Men till slut blir den infångad och eldmästaren har kontroll...

 Här snurrar det...

Och så småningom falnar elden...

 ...och föreställningen är slut

Efter en lång och intensiv dag är det skönt att gå och lägga sig och i sömnen sväva bort i sköna drömmar i väntan på en ny dag. 

 (Bilden är en enkelexponering med lång tid i mitt sovrum i Markan, Gruvfruns Bed & Breakfast)

Undrar vad som händer på söndagen? Nästa del av berättelsen... 

Silvergruvan del G.
Öl, sång och eld.
...en pubkväll på djupet

...forts

Till första inlägget i berättelsen

En pubkväll på 155 meters djup utlovade jag i förra inslaget i denna gruvliga följetong. Nu är det dags. Gruvdrängarna  har råddat och Viktoriasalens vackra bergrum har ändrat skepnad från hemvisst för en fältskär, till en plats för skönsång, glädje och samvaro.

Skönsången stod Ad Hoc för, en kvartett vi redan träffat ovan jord, utomhus, men akustiken här nere gjorde onekligen deras röster större rättvisa. Bara att luta sig bakåt och njuta av tidstrogen sång. John Dowland, den engelske 1600-talskompositören och lutspelaren, var en av favoriterna. Vackert.

Men det var lite action också. (Eller är det så att fotografen gillar att använda oskärpa som ett uttrycksmedel?)

För att visa hur de ser ut tar vi väl en bild rakt framifrån också. Men nog borde dom väl skaffa lite mer 1700-talsaktiga pärmar, så att det stämmer med klädseln? Grön plastpärm. Usch!

Fyra gruvdrängar satt vid ett bord i mörkret och pratade. (jodå, Petter och Petter sitter där...) Det är vid sådana tillfällen som spökhistorierna kommer fram, om när mystiska ljud hörts i gruvan, hur man hör någon i mörkret fast man är ensam, om hur märkeliga saker händer, om hur... 

Men det är dags för lite eld också. Vi lämnar värmen i Viktoriasalen för en stund och går ut i gruvkylan. På vägen kan vi njuta de vackra speglingarna i gruvans vatten. Sådana finns det många av.

Och en bit bort hittar vi den här figuren

Eldshow på gång?

Följ den spännande fortsättningen i  Nästa del av berättelsen... 

Silvergruvan del F.
Ett kort besök ovan jord ...
...där möter slöddret
...borgerskapet dansar och flanerar

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Fyra minuteroch några sekunder i gruvhissen så är vi uppe i sommarvärmen igen. Kameran, som blivit nerkyld av att vistas några timmar i gruvan, immar igen direkt när vi kommer ut ur hissen, så slöddret som står utanför schaktet är det ingen idé att fotografera på en stund. Och sen glömmer jag bort det.

Men med hjälp av Photoshop går det ju att rädda den igenimmade bilden, så att ni kan få en glimt av Slödder och Skarn, hitresta från Falun.

Damen till vänster är lite rund om magen, och är hitkommen till Sala, för att se om hon kan finna den misstänkte fadern. Tydligen tyckte hon att jag såg lämplig ut, så jag fick nöjet att bli utpekad. Deras säckpipeblåsare (mannen i vita tröjan) spelade upp till dans, och under det att vi svängde om tog jag ett porträtt av min tilltänkta.  Igenimmad.

Efter detta lilla intermezzo fortsatte jag upp till Christina-schaktet, och där fann jag borgerskapet i danstagen. En Anglaise tror jag det är.

Lite rörigt ser det ut, men de håller just på och vänder.  Strax efter kommer de mer prydligt gående. Jag ser att prästen också har kommit upp ur underjorden, och är med i dansen. De flesta damerna har lyckats gömma sig bakom herrarna, men jag lovar, de finns där.

En bit bort står doktor Johannes Geraldius. Han har med framgång botat Stormuftin av Konstantinopel från getbrosk och Maharadjan av Samarkand från mossa på knäna. Bredvid honom står Brita Rolandsdotter, 122 år gammal, tidigare blind, lam och döv, men numer botad av doktorn. Men jag misstänker dock att de är skojare, för hon verkar mest intresserad av folk med juveler och pärlor.

Här förhör hon sig om borgmästerens krämpor, eller är det guldhalten i ringen hon vill försäkra sig om?

Och nu mina damer och herrar, väntar vi bara på att aftonen ska komma, för då kan vi återvända ner i gruvan, för en trevlig pubkväll.

Välkomna tillbaks! 

Silvergruvan del E.
Nu har vi värmt oss hos fältskärn...
...vi tar ett varv till i underjorden

...forts

Till första inlägget i berättelsen

Vi skildes åt i värmen i Viktoriasalen i sällskap med gruvans fältskär. Nu när vi värmt oss är vi redo för ett varv till nere på gruvans 155-metersnivå, för att se vad om händer. Men först tittar vi på gruvans bår som kunde användas för ett hissa eller släpa skadade i schakten. (Men bilden tog jag för det vackra ljuset.) Jag ser att prästen med sin fackla smugit sig in i bilden en gång till.

Vi går ut i kylan och söker oss fram längs gruvgångarna. En bit bort hittar vi timmermannen som håller på att hugga ut trappsteg i en stock, precis som man gjorde under gruvans storhetstid. Bättre trappor än så fanns det inte, och ibland inte ens det. Då fick man hasa i stället på stenhällarna, som riktiga slashasar.

Lite längre bort hittar vi våra gamla bekanta igen (för er som följt tidigare avsnitt i följetongen). Petter och Petter i bilxtens avslöjande ljus, till femtio procent arbetande. Längst in kan vi se lite hö. Det är nog avsett för gruvhästarna, men något säger mig att det även kan nyttjas av trötta gruvdrängar.

Alldeles intill dem hittar vi Christina-schaktet, 155 meter under laven som finns att beskåda ovan jord. Ett rejält fritt fall hit ner. Tur att det finns rejält lock däruppe. Men en gång i tiden kunde gruvdrängarna lifta med mad malmtunnor som hissades upp och ner i schaktet.

Här kan vi också se vattenytan som hålls på denna nivå, med hjälp av pumpar.

Men nu är det dags att återvända upp till markytan igen, för att se vad som kan ha hänt där under vår vistelse härnere. På vägen till hissen möter vi en dräng som just tömt sin kärra.