Olympus OM-D i en högst primitiv studio

Nyligen köpte jag mig riktiga batteridrivna studioblixtar. Jag borde ha gjort det mycket tidigare eftersom många av mina fotouppdrag är att ta porträtt på folk. Som när jag fotograferade Maud Olofsson på 3 minuter.

Hittills har jag klarat mig med en lånad Profoto Compact 600 och mina 8 st kamerablixtar (4 st Canon, 3 st Nikon och 1 st Metz 45). Den största fördelen är att jag nu kan använda flera olika sorters ljusformare.

Hur lätta och kompakta mina nya blixtar än är så kan de inte följa med överallt. I torsdags var jag iväg och provade Olympus nya systemkamera E-M5, den första kameran i den nya OM-D-serien. Innan jag lämnade tillbaka kameran ville jag ta lite bilder av den till min artikel.

Med mig hade jag en Canon Eos 5D Mark II med 24-105/4L och en Canon 580EX-blixt. Inga stativ, softboxar, reflexskärmar eller någon assistent. Det var beckmörkt ute och belysningen inne var ingen höjdare.

Situationen kan med andra ord inte passa mig bättre. Att lösa bildutmaningar på fältet är en av tjusningarna med att vara tidningsfotograf (som jag skrivit om tidigare). Jag kan sakna när det var min vardag.

Naturligtvis är det omöjligt att ta lika tekniskt perfekta bilder som i en studio, men det kan bli mer kreativa bilder eftesom jag tvingas använda den miljö som finns.

Jag hittade en vit mapp på skrivbordet i hotellrummet som fick fungera som reflexskärm. Med lågt ISO, snabb exponeringstid och blixten ställd på 1/8-effekt gav det bländarvärden kring 11 utan risk för skaningsoskärpa eller färgstick.

Olympus XZ-1 räddar bilden igen

Jag börjar inse att det inte är så dumt med en kompaktkamera. Under alla år som jag testat kameror har jag haft känslan av inga kameror är tillräckligt bra, men det känns annorlunda med Olympus XZ-1. Den är kanske rätt för mig?

Jag har redan skrivit om när Olympus Xz-1 räddade mig när jag ombads leverera bilder till Kristianstadsbladet från en konsert. Det är en miljö som brukar vara svår för en kompakt med högt brus på höga ISO.

Räddningen i det fallet var främst den höga ljusstyrkan i objektivet 1,8 till 2,5. Jag har varit inne på att skaffa mig en Canon S95 som har väldigt bra brushantering och ljusstyrka 2,0 i vidvinkelläge. I teleläge är däremot inte S95:an imponernade med blott 4,9 i ljusstyrka.

Min kompis kommisarie Karlsson har alltid en Canon S95 skjutklar i bältet. Han säger att han blivit beroende av den. Han skulle inte må bra om han inte hade med sig kameran och riskerade att missa en bild.

Jag brukar alltid ha någon kamera med mig i ryggsäcken eftersom jag ständigt testar kameror och dessutom behöver ha med en egen kamera. Så händer det något intessant brukar jag kunna fiska upp en kamera.

Man får skilja på olika beredskapslägen. En systemkamera som ligger nere i ryggsäcken tar tid att få upp och igång. Då får inte motivet vara alltför flyktigt. En kompaktkamera i fickan går snabbare att få upp, men det kräver ändå att man är alert och ser bilderna.

Jag anser att båda varianterna är passiva och därför kallar jag dem beredskapslägen. Den aktive fotografen har kamera påslagen , rätt inställt och i handen eller på magen. Då kan man fånga situationer som blixtsnabbt dyker upp och man har tankeapparaten inställd på bild. Bra bilder kan behöver en aktiv tankeprocess för att göra intressanta associationer. I gatufoto gäller det också att vara lite instinktiv, men plåtar det som känns som något som kan bli bra. När det väl händer är det för sent.

Den här gången kom Olympus XZ-1 till räddning under söndagspromenaden med sonen. Vi satt uppe på den gamla fornborgen Gåseborg där man har en milsvidd utsikt över Mälaren. Jag hade fotograferat sonen som kollade ut över vattnet med min Leica M6 tills filmen tog slut och det var dags att fika.

En bit in i fikastunden kom en man fram till branten och ställde sig alldeles stilla och insöp stunden och utsikten. Jag kom tack och lov på att jag hade Olympusen i ryggsäcken så den halade jag upp och fick några bilder.

Det är nog inte så dumt med en digital kompakt ...