Vinterväg till jobbet

Tog den här bilden när jag åkte in till jobbet idag där jag la sista handen vid ett nytt nummer av Fotosidan Magasin. Tidningen innehåller bland annat ett test av Canon EOS R som jag tog bilden ovan med.

Jag kan inte låta bli att undra vad mannen skulle ha pulkan till.

Gatufotograf på dekis?

Utvecklingskurvan går inte alltid uppåt. På senare tid har jag fotograferat allt mindre och det var längesedan jag tog en bild som jag var riktigt nöjd med. Jag har till och med börjat fundera om det här med gatufoto verkligen är min grej.

Det är inte så att luften gått ur mig, även om det kan låta så. Den största anledningen till att mitt gatufotograferande sviktar är för att mitt frilansade blomstrar. Jag har aldrig haft så gott om fotouppdrag som i år, och då var ändå 2017 mitt bästa år sedan jag drog igång min firma 1995.

Men jag känner samtidigt att jag inte är lika taggad på gatufoto som tidigare. Det kan vara en tillfällig svacka, men också en naturlig utveckling efter flera års intensivt kärleksförhållande till gatufotografin. Jag börjar lockas av att komma tillbaka mer till porträtt och dokumentärfoto, något som jag höll på med väldigt intensivt på 00-talet.

Jag har inte känt mig särskilt taggad när jag fått en liten lucka i kalendern och försökt ge mig ut på stan för att fota under våren, men i lördags kändes allt rätt igen, inklusive vädret. Joakim K E Johansson gjorde mig sällskap och vi tog oss söderut från Sergels torg.

Jag gillar Stockholm och kan verkligen njuta av att gå runt i staden. Och med kamera i handen kan den upplevelsen bli ännu mer intensiv. Men ibland blir gatufotograferandet för mycket jakt och för lite njutning. Den här dagen var njutningen nära hundraprocentig. Även om jag inte tagit en enda exponering hade jag varit nöjd. När jag går med kamera är jag mer uppmärksam på alla personer och detaljer, bara det är kul i sig.

Ett enbensstativ kan vara ett bra stöd i livet.

År 2027 ska Slussen-bygget vara helt klart, det fick jag lära mig av de rosa informatörerna.

Joakim går runt på stan med lätta steg och lätt beväpning, blott en Fujifilm X100F bär han runt på. Men don efter person, själv släpar jag runt på en stor och tung Canon Eos 5D Mark IV med ett EF 24-70/4L IS.

Det är skillnad på konst och konst.

Det börjar kanske bli dags för undertecknad att skaffa sig en hatt? 

Rundan på stan gav mersmak. Jag ska ge mig ut mer i stan under sommaren då det ändå är glesare med frilansuppdrag och jag har semester från Fotosidan. Det finns inga ursäkter - på det igen. Och det brukar ju faktiskt vara kul när man väl kommit ut med kameran.

Ibland måste man tvinga sig ut med kameran

Som gatufotograf går jag alltid i träda mellan december och mars. Det är inget aktivt val utan bara som det blivit. Jag har blivit medveten om detta när jag gått igenom mina bildmappar på datorn som är sorterade årsvis. Undantagen har nästan bara varit när det snöat intensivt.

Förr var det svårt rent tekniskt att fotografera på gatorna under årets mörka månader. Kamerans eller filmens ISO-egenskaper räckte inte till, och inte heller autofokusens. Sedan några år tillbaka kan jag inte längre att skylla på tekniken. Det har inte heller varit tekniken som hindrat mig utan bristen på lust, trots att jag vet med mig att det är kul att plåta när jag väl kommer igång. 

Under julen bestämde jag mig för att kliva över bekvämlighetströskeln och ge mig ut på gatorna i Stockholm, Lund och Malmö. Mot bättre vetande försökte jag kombinera mellandagsreashopping med fotografering i Malmö. Det gick naturligtvis inget vidare utan gjorde mig bara extra trött.

Gatufoto kräver lite extra koncentration för att man ska se motiven och förutsäga vad som händer. Den enda fördelen med att stå med kamera i ena handen och shoppingpåsar i den andra är att man inte ser så seriös och hotfull ut, utan mer som en ofarlig turist. Just att spela turist kan vara ett bra trick för att bli accepterad av omgivningen.

Bättre gick det under mina turer med fullt fotofokus. Då såg jag plötsligt fler intressanta händelser och detaljer. Det är alltid kul att komma hem med några hyggliga bilder, och erfarenheten gjorde mig taggad att ge mig ut igen. Plötsligt är bekvämlighetströskeln lägre. 

En lördag i januari gick jag och min kompis Joakim K E Johansson vid S:t Eriksplan i Stockholm som ligger någon kilometer från city. Nästan samtidigt kom två män bärande på varsin julgran från olika håll. Det visade sig vara tjugondag Knut och nu skulle många stockholmare kasta ut sina granar. Det här händer säker på många andra platser i landet och ser lite kul ut. Se Joakims bild här.

Att ge sig ut en dag i månaden är kanske en realistisk ambition. Joakim och jag gav oss ut igår i ett svagt snöfall över huvudstaden. I bakhuvudet fanns vetskapen om att det alltid brukar bli någon hygglig bild om man bara det tid och koncentration.

Jag skulle möta upp Joakim i Kungsträdgården där det firades kinesiskt nyår. På väg dit, på Hamngatan, fångade jag bilden som ligger överst i det här blogginlägget. Joakim lyckades få en bra bild i Kungsan, se här! För mig blev det inga intressanta bilder i Kungsan, trots alla färgglada dansande kineser. 

Så vi gav oss ut på gatorna i jakt på intressanta vardagssituationer. Att gå sida vid sida är trevligt, men inte helt optimalt. Bland annat för att man riskerar att fota samma motiv, och då känns bilden lite mindre värd på något sätt.

Min bild:

Joakims bild:

Om detta är priset man får betala för att komma ut och plåta så är det väl värt det. Och vi vet också att vi får en hel del helt egna bilder också när vi är ute tillsammans.

Jag fixade också till två andra exponeringar. Inte för att jag tycker att bilderna är så bra, utan för att de kan vara kul att ha i arkivet. Jag tänker att bilden på de Adidas-shoppande tjejerna kanske kan vara kul att kolla på om 20-30 år.

Det går faktiskt att hitta bilder på hemmaplan

Det är inte alltid helt lätt att orka hålla igång som gatufotograf. Det är ett himla traskande för varje bra bild, så det inte så konstigt att man tappar stinget ibland och låter bekvämligheten ta över. 

På senare år har jag åkt på ett flertal gatufotoresor utomlands. Under resorna blir ett extremt fokus på fotografering – många timmar och kilometer avverkas varje dag. Här hemma tar det emot att åka in till stan på lördagen med samma tråkiga tunnelbana som jag åker till jobbet med på vardagarna. Det tar emot att gå en extra runda på stan innan jag åker hem efter jobbet. Hungern och tröttheten vinner alltför ofta.

För att peppa mig har jag tänkt på att jag alltid brukar få några bilder som jag är riktigt nöjd med från varje resa. Jag borde få kunna få till bra bilder hemma i Stockholm också om jag bara är ute lika mycket och är lika koncentrerad.

Så i fredags när jag skulle gå och se en föreställning på Operan passade jag på att ha med en kamera även om jag bara skulle gå raka vägen från T-Centralen till Operan. På Sergels torg, intill Fotografiskas igenbommade affär, såg jag en man som gick ned på knä för att be. Miljön kändes udda för en bönestund, samtidigt som han på något sätt passade in. Så knäpp, knäpp och sedan raska vidare. Hade jag istället gått med musik i öronen och inte hade haft kameran med så hade jag antagligen inte ens sett mannen.

Det finns ett inslag av tur i gatufoto. Men det gäller, precis som Stenmark, att träna och vara förberedd så att man kan ta tillvara på på turen. Ju mer man är ute, desto oftare har man tur. Ju mer uppmärksam man är, desto mindre är risken för att missa när turen uppenbarar sig. Ju mer man är säker på sin utrustning, desto ...

Igår lördag tog jag en kort tur på stan med min gatufotograferande kompis Joakim K E Johansson. Vi fann båda vädret i lite varmaste laget för gatufoto och pratbehovet var nog större än fotobehovet. Men bättre att traska runt med kameran på magen och prata än att sitta och prata med kamerorna på ett fikabord. Pratandet påverkar naturligtvis koncentrationen, men vissa saker reagerar vi båda instinktivt på, som när fyra gubbar har likadana kepsar. 

Vi hade båda andra sociala åtaganden så det blev bara cirka en och en halv timme på stan. Turen gav dock mersmak. Stockholms gatufoto har absolut motiv att bjuda på. I sommar ska jag försöka plåta mer i Stockholm än förra året.

PS. Bilderna är tagna med en Fujifilm X100F om någon undrar.

Gatufoto: Konsten att missa rätt

En gatufotograf måste klara av att missa och misslyckas. En lyckad dag som gatufotograf innebär 99 procent missade bilder. En misslyckad dag stiger procentsatsen till ett hundra. 

Som gatufotograf är man beroende av slumpen, att det intressanta inträffar där man är och inte där man varit. Men det är inte bara slumpen som avgör hur man lyckas. Det är upp till en själv att göra det bästa av de situationer som uppstår framför en. Att vara på plats och ha kameran i näven räcker inte.

Nyligen var jag i Paris tillsammans med Joakim K E Johansson för att avverka vår årliga gatufotoresa. Vi flög vid sjutiden på morgon, så det var uppstigning vid fyra. 

Ambitionen var att få så mycket tid som möjligt till att fota i Paris. Men för mig innebar det istället att hela dagen gick till spillo, rent fotomässigt. Gatufoto kräver högsta uppmärksamhet och snabba reaktioner. Med sirap i skallen var jag tvåa på bollen, eller så missade jag ögonblicket helt och hållet.

Foto: Joakim KE Johansson

Foto: Gissa vem ...

Joakim och jag har gått sida vid sida genom många städer och vi reagerar på många saker samtidigt. Men alla bilder blir inte lika; ibland ser Joakim som jag missar och tvärt om. Den här dagen såg Joakim mer och tänkte snabbare. Därför fick han bättre bilder.

Smart bildlösning av Joakim Johansson

Inte lika smart bildlösning av undertecknad.

Gatufoto kan ske på olika sätt, men för min typ av bilder krävs snabba instinktiva reaktioner blandat med smart tänkande. Det gäller att kunna associera och att kunna räkna ut vad som kommer att hända.

När min hjärna halvsover blir jag dummare och bilderna sämre. DN-fotografen Paul Hansen har berättat att han fungerar likadant när han är trött som fotograf och som trött handbollsspelare, han skjuter på rutin utan att tänka. 

När Joakim och jag gick från hotellet på kvällen för att hitta ett ställe att äta på inträffade en situation där jag av trötthet bara reagerade utan att tänka smart. Som gatufotograf reagerar jag på allt som är lite udda, bland annat folk som bär saker. Joakim fungerar likadant. Så när två killar kom bärandes på ett paket reagerade vi båda, men när jag var nöjd och tyckte att bilden var tagen och tog ned kamera så tänkte Joakim längre. Han insåg att killarna snart skulle passera en korsning där ljuset, och att det skulle blir en bättre bild.

Min bild lyfter inte direkt ...

Smart tänkande gör att Joakims bild blev bättre.

Här kan du läsa Joakims självkritiska tankar om sina bilder.