Vad hände med Gatufotopodden (och mitt svartvita år)?

Snart har det gått ett helt år sedan jag drog igång Gatufotopodden igen efter flera års uppehåll. Det var den genomtrevlige Gustav Gräll som ställde upp på en första intervju.

Vädret i Stockholm var snöigt och kallt när vi möttes på Drottninggatan för att sätta oss i värmen på ett kafé och avhandla vårt gemensamma favoritämne.

Därefter fick jag chansen att utsätta Payman Hazheer, Johan Jehlbo och Simon Johansson för mina nördiga frågor om gatufoto. Något nämnda herrar skötte på bästa tänkbara sätt.

Men därefter blev det knäpptyst i poddetern. Vad var det som hände egentligen?

Jo, man skulle kunna beskriva det som att den bistra verkligheten kom ikapp mig. Det vill säga familj, en nu tvåårig liten kille som är full av energi, hus och inte minst ett nytt jobb.

Så jag ställdes inför ett tufft beslut. Nämligen att kapa bort så mycket som möjligt i tillvaron, även sådant som jag tycker är kul och givande, men som inte ingår i “kärnverksamheten” – om ni förstår vad jag menar.

Det betydde i alla fall att Gatufotopodden fick stryka på foten. Eftersom jag gör podden helt själv på min fritid blev det helt enkelt för mycket för mig. Dessutom insåg jag att den extremt lilla tid som jag har över till mina egna roliga saker, den vill jag helst kunna lägga på mitt fotograferande (mer om det nedan).

Innebär detta att Gatufotopodden nu är ett avslutat kapitel? Nej, det hoppas jag inte. Så fort jag hittar tiden och kraften som behövs så spelar jag gärna in fler avsnitt. Dock lär de komma sporadiskt. Ni som gillar podden får helt enkelt se det som små trevliga överraskningar när nya avsnitt dyker upp i flödet.

Hursomhelst, angående mitt eget fotograferande så bestämde jag mig för att 2024 skulle bli mitt svartvita år. Ett löfte som jag har hållit och som utvecklade sig på ett intressant sätt.

Planen var mest att jag skulle ställa min digitalkamera i svartvitt läge och plåta på, men istället blev resultatet att jag återigen började fotografera analogt med svartvit film. Och inte bara det, jag investerade också i några sköna analoga kameror, bland annat en Leica M2.

Hur har det då gått? Väldigt bra, måste jag säga. Det har varit både utvecklande och roligt. Så jag lär definitivt köra på med det analoga under det här året också, även om det digitala kommer att finnas där som ett parallellt spår.

Slutligen, till er som har lyssnat på Gatufotopodden och som gillar innehållet, vill jag säga stort tack! Håll ut! Det kommer mer!

SE BILDEN: Pressad film och underexponerade negativ

Så har då snön anlänt till Stockholm. Får se hur länge den ligger kvar, om den lägger sig. Sedan jag flyttade hit från Karlskrona för ganska exakt tio år sedan har vintrarna ofta varit snö och slask om vartannat. Ett väder som knappast får en gatufotograf att jubla – och säkert inga andra heller. 

Men på senare år har jag faktiskt tänkt om ganska mycket kring detta med gatufoto på vintern och jag har en helt annan inställning än tidigare. Istället för att lägga ner gatuplåtandet helt – försöker jag dra nytta av stämningarna, ljuset och allt det där andra som årstiden har att erbjuda.

Jag har till och med börjat tycka om att fotografera under vinterhalvåret. Fast, visst! Jag får väl erkänna att det inte blir lika många vändor på stan som under sommarhalvåret. Avsaknaden av ljus och värme är trots allt en bromskloss i sammanhanget. 

Hursomhelst så innebär årstiden att man nu får börja pressa filmen. I alla fall om man plåtar analogt som jag har gjort sedan tidigt i våras. Bilderna i den här bloggposten är exempelvis plåtade med Ilford HP5 Plus pressad ett steg till ISO 800.

Kanske tycker ni att de ser underexponerade ut? Det stämmer tyvärr. Jag har under en tid försökt reda ut varför mina negativ så ofta blivit tunna. Trodde först att det var jag som klantade mig eftersom det är många år sedan jag plåtade analogt. Sedan misstänkte jag att det kunde vara dåliga kemikalier, eller möjligtvis ljusmätaren som var felkalibrerad.  

Men efter att ha anat var felet var så fick jag det bekräftat genom en test av slutartiderna. Det är min Leica M2 som retfullt nog underexponerar ett steg. Tack och lov har jag en garanti på ett år, så det blir att skicka tillbaka kameraskrället för justering.

Fast det känns samtidigt jobbigt med böket att behöva kontakta firman som sålde kameran, posta den och så vidare.

Nåväl, som tur är har jag ju två fina kameror till som jag kan använda under tiden. Just nu sitter en rulle i min Pentax LX  – så det är den jag kommer att ha med mig ut i snön och slasket framöver. Vilket ju passar bra eftersom den modellen är vädertätad. 

Som sagt – bilderna blev underexponerade.

SE BILDEN: Mina problem med känslor

Egentligen har jag inte riktigt tid med gatufoto just nu. Därför försöker jag klämma in fotograferandet där det finns luckor. Bland annat så jobbar jag inne i city ett par dagar i veckan och då passar jag på att lufsa runt med kameran under lunchen och en stund efter jobbet om jag hinner.

Sedan brukar jag åka in några timmar på en lördag ibland. Men det är mera sällan.

När jag är inne i stan på vardagar så knallar jag mest runt på Norrmalm. Främst kring Sergels torg, Drottninggatan, Hötorget och Sveavägen. Jag skjuter ganska förbehållslöst utan att tänka för mycket.

Håller fortfarande på att komma in i det analoga igen så det blir också en hel del "trial and error", så att säga. 

I den här bloggposten kan ni se några av mina senaste bilder. Plåtade med Pentax LX, SMC Pentax-M 35 mm f/2 och Tri-X 400.

När jag satt och tittade på bilderna i datorn insåg jag (återigen) att min stil är ganska klassisk på det där raka och registrerande sättet. Pang på rödbetan utan krusiduller, liksom. 

Ganska ofta tänker jag att det kanske hade varit en bra idé att gå mer efter känslor och stämningar. Alltså att anamma ett mer poetiskt bildspråk. Det finns flera fotografer som plåtar så och som jag verkligen gillar. Italienaren Giacomo Brunelli är ett exempel. 

Men varje gång jag försöker ge mig på det där poetiska stämnings- och känslofotograferandet så går det åt skogen. Jag har extremt svårt för det och tröttnar allt för snabbt. Kanske har jag inte ens förmågan, vad vet jag?

Så jag får väl helt enkelt inse mina begränsningar och acceptera att jag förmodligen är en ganska hämmad och kallhamrad typ :-) 

För övrigt så har jag även tänkt på en annan sak. Nämligen vilken av mina tre analoga kameror som känns bäst att använda och som är roligast att gatufotografera med? Och jag måste säga att det inte är helt givet. 

Min Leica M2 vinner visserligen. Den är helt enkelt i en klass för sig. Men min Olympus OM 1n och Pentax LX ligger inte långt efter, måste jag ändå säga. 

Framförallt inte Olympusen. Visserligen är den inte lika välbyggd som Pentaxen. Samtidigt gör litenheten, smidigheten och den ljusa och stora sökaren att jag föredrar den nästan lika mycket som Leican.  

Sedan detta att du kan hitta ett schyst kamerahus och en standardglugg för sammanlagt ett par-tre tusenlappar. Det gör Olympusen till ett helt suveränt val för den som vill plåta analogt och som inte vill eller kan betala dyra pengar för en Leica.

För ett par veckor sedan när jag kom hem från jobbet möttes jag av sonen och sambon på pendeltågstationen i Spånga. Om några år kanske jag kan få honom intresserad av detta med gatufoto. Men just nu är det mest tåg som gäller för den killen :-)

SE BILDEN: Det analoga är som ett slag på käften

Att plåta analogt kan verkligen vara utmanande. Det finns alltid saker som kan strula till det för en. Är det inte det ena, så är det det andra.

När jag i våras drog igång mitt analoga fotograferande igen lyckads jag inte riktigt få till skärpan i bilderna. I alla fall inte när jag skulle ta gatuporträtt och verkligen ville sätta skärpan med precision på någons ögon.

Att det blev så berodde bland annat på min ovana vid att använda manuella gluggar, men också på att jag har lite taskig syn.

Tack och lov har jag nu fått ordning på skärpeproblemet. Fast nu har ett nytt dilemma dykt upp.

Nu är det negativen som blir för tunna. Något som bekant gör att negativen tappar information i lågdagrarna och så blir de grovkorniga och fula också. Därför försöker jag just nu att utreda varför det blir så här och jag jobbar med två parallella spår. 

Det ena är att jag inte riktigt har vant mig vid hur mycket ljus en ISO 400-film faktiskt behöver. Efter att ha plåtat enbart digitalt i många år nu har jag glömt bort att du en solig dag kan vara tvungen att gå ner till 1/125-dels sekund och bländare 4 på en skuggig och smal storstadsgata som är omgiven av höga hus. 

Visserligen har jag tillgång till ljusmätare, men den använder jag inte hela tiden. Ibland försöker jag gissa exponeringen utifrån Sunny 16-metoden, vilket jag uppenbarligen misslyckas med. 

Det andra spåret är att jag klantar mig när filmerna ska framkallas. För även när jag har mätt ljuset ser negativen lite väl tunna ut. Så förmodligen behöver jag justera tiderna och soppa rullarna någon minut längre. 

Samtidigt upptäckte jag igår att min D-76-framkallare nu är sex månader gammal och det är ungefär så länge den ska kunna lagras. Så där finns ytterligare en möjlig bov i dramat. 

Funderar därför på om jag ska fortsätta använda D-76 ,eller gå över till en framkallare med längre lagringstid. Exempelvis HC-110 eller Rodinal. 

När jag intervjuade Payman Hazheer för Gatufotopodden sa han något väldigt träffande angående just detta. Nämligen att det gör jäkligt ont när du misslyckas med det analoga och jag tror jag förstår precis vad han menar.

För du anstränger dig verkligen när du fotograferar med film och manuella kameror. Du mäter ljuset, ställer in exponeringen, justerar skärpan. Sedan framkallar du dina filmer med slitet som det innebär och så upptäcker du i värsta fall att allt har blivit skit och pannkaka.

Då känns det som att få en käftsmäll. 

Men tro nu inte att jag på något sätt tänker ge upp. Tvärtom! Jag har alldeles för kul och det här gör mig bara ännu mera motiverad till att återigen bemästra det analoga. 

För övrigt så har jag köpt på mig ett gäng Ilford HP5 Plus som jag just nu testar. Tycker det ser bra ut i det stora hela. Dock upplever jag HP5 som mera grovkornig än Tri-X.

Ovanstående bild är dock inte plåtad med HP5, utan med en gammal Tri-X som har gått ut för år och dar sedan. 

SE BILDEN: Min nya snorbillga kinaglugg

För några veckor sedan köpte jag ett kul litet objektiv som jag nu äntligen har haft tid att testa. Det är ett objektiv som hyllas av många, medan vissa menar att det är helt undermåligt. 

Objektivet som det handlar om är ett 7Artisans 25 mm f/1,8 som du kan köpa helt nytt för under tusingen. Det är helmanuellt, byggt av metall och brännvidden motsvarar ungefär 38 mm i fullformat.

En brännvidd som faktiskt passar mig väldigt bra, har jag insett. 

Stötte på den här punkiga killen när jag passerade plattan efter jobbet. Samtliga tre bilder på honom är fotograferade med objektivet inställt på bländare 2. Som ni säkert kan se på framförallt den översta bilden är oskärpan lite speciell. 

Själv tycker jag att det är ett riktigt trevligt objektiv med en egen och speciell karaktär. Visst, det är långt ifrån perfekt. Men hur mycket kan man egentligen förvänta sig att få för knappa tusenlappen? Personligen tycker jag att man i det här fallet får väldigt mycket objektiv för pengarna. 

Jag har länge funderat på att använda manuella objektiv till mina Fujifilmkameror, men har aldrig kommit till skott. Ett stort skäl till att jag har funderat i dessa banor är de där frustrerande egenheterna som Fujifilmkameror uppvisar och som jag tidigare har nämnt, men inte gått in på. 

Tyvärr hade jag lite bråttom hem eftersom det var min tur att laga middag. Därför hann jag inte ta så många bilder som jag hade önskat. Men jag har sett att det ofta hänger ungdomar vid plattan, så jag får säkert fler chanser (har förresten några liknande bilder på en oframkallad rulle Tri-X som ni säkert lär få se framöver).

Exempelvis är Fujifilms autofokus bra, men den når inte alls upp till konkurrenternas. Även deras allra nyaste kameror med den senaste programvaran missar enligt min mening skärpan alldeles för ofta. 

Därför har jag velat köra med zonfokus för att komma runt problemet. Men tyvärr är deras fly by wire-system för manuell fokus alldeles för lätt att ändra omedvetet. Minsta lilla du nuddar vid fokusringen, så kan du av misstag ha ändrat skärpeavståndet med flera meter.

Sedan har vissa av märkets kameror och objektiv en förmåga att ändra skärpan om du exempelvis trycker ner avtryckaren halvvägs  – detta TROTS att du har stängt av autofokusen. Ja, så var det tidigare i alla fall. Något som kunde vara sjukt irriterande. 

Allt detta aber slipper du med en traditionell och helmanuell glugg. 

En välklädd man med ett rejält glas bira. 

Hursomhelst, nog klagat!

För övrigt är kombinationen fast glugg och någon av Fujifilms X-Pro-versioner sannolikt så nära du kan komma klassiskt analogt fotograferande med en digitalkamera. Ja, bortsett från Leicas M-kameror då, förstås. Men då får du punga ut med betydligt mer pengar. 

Även om gluggen som sagt har sina egenheter och enligt många pixel peepers förmodligen betraktas som ganska kass, så har jag skitkul när jag fotograferar med det här objektivet. Så framöver lär det nog bli en hel del bilder tagna med 7Artisans 25 mm.

Fast nästa gång jag ska ut på stan blir det Leican som följer med. Den där rullen måste ju skjutas upp. 

Vardagsscen från Sveavägen en tisdagseftermiddag i september. 

När jag testade objektivet första gången insåg jag att avståndsskalan inte stämde. När jag ställde in gluggen på ungefär tre meter, så var det snarare 1,5 meter. Men ibland har man tur. Att jag inte kände till det felet gjorde att den här bilden blev skarp. Nu har jag i alla fall mätt upp avstånden själv och gjort små markeringar på objektivet. Något som inte gör så mycket när det gäller en glugg för under tusen spänn. 

Kamera och glugg.

En sista grej! Här är en film om en amerikansk dokumentär- och gatufotograf som plåtar analogt och med Leica. Något som han gör väldigt bra, dessutom. Så filmen är väl värd att se för den som är intresserad av ämnet.