Looser, men nöjd ändå
Som väntat var jag inte någon av pristagarna i Årets bild-tävlingen. (Här är listan). Men jag hoppas på att någon av mina bilder kommer med i boken.
Nyhetsvärde är en viktig faktor i många av klasserna i Årets bild och eftersom jag sällan fotograferar nyheter så faller jag bort där.
I listan över vinnare ser man att de många jobbar på någon av de stora tidningarna och få på små. Att just storstadsfotograferna vinner så ofta tror jag beror på tre saker.
1. De åker på de stora nyhetshändelserna som ger störst nyhetsvärde, som bombmannen i Stockholm eller seriemördaren i Malmö. De är också på de stora sportevenemangen.
2. Fotograferna på de stora tidningarna har fått sina jobb av en anlending. De är oftast både duktiga och driftiga. Ett flertal av reportagen görs på eget initiativ och inte sällan på fritiden.
3. På de stora tidningarna finns en bra bildkultur och bildchefen uppmuntrar eller beordrar alla att delta. Då står tidningen för deltagaravgiften på 100 kr/bild.
Reportageklasserna kräver, precis som det ska vara, att man har ett väl genomarbetat material. Jag är för dålig på att jobba i projekt. Jag fotograferar återkommande inom vissa motivområden, men för att få ihop bra och sammanhållna bildberättelser måste jag jobba mer med tydliga projekt. Det är min ambition och jag tror att det ska kunna bli ett lyft för min fotografiska utveckling.
Precis som för många återstår det för mig att lämna in bilder i klasserna Porträtt och Svenskt vardagsliv. Dessa klasser brukar få flest bidrag, så konkurrensen är mördande. I porträttklassen tycks dessutom juryn prioritera något allmänt intressevärde, det vill säga kändisar, vissa år. Det har jag lite svårt för att förstå. I år finns en ny klass för nöje och förhoppningsvis hamnar kändisbilderna där.
I år lämnade jag bara in bilder i klassen Svenskt vardagsliv, inte för att jag egentligen tror att jag har någon större vinstchans utan mer för att stötta Pressfotografernas klubb och för att kanske komma med i boken. Något år har jag fått med en bild i boken och det är kul att medverka i ett sådant tidsdokument.
Nu är det bara till att rulla upp skjortärmarna och göra ett bättre jobb under 2011.
Här är några bilder som jag lämnat in.
Som du ser handlar mina vardagsbilder, eller verklighetsbilder, om vad svensken gör på sin fritid.
Hur är det med bilder som pressfotograferna överlag tar numera, äger de själva rättigheterna till dem eller är det tidningen som innehar alla rättigheter? Det är väl skillnad på fritid och arbete, men kanske inte om bilden tagits med tidningens utrustning?
Vår lokaltidning "köpte" alla rättigheter av pressfotografera. Retroaktivt. Fotografen äger inga bilder och får INTE publicera dem i annan media eller delta i någon tävling utan tidningens samtycke.
Kunde vara intressant att belysa detta med en artikel.
Jag skulle tro att de anställda fotografer som gör egna projekt utöver sitt ordinarie uppdrag har en bra överenskommelse med sin arbetsgivare. Johan Bävman på Sydsvenskan får göra vissa uppdrag för stora utländska magasin. Antagligen publicerar även Sydsvenskan dem och tar en liten del av kostnaden.
Vem som äger utrustningen har ingen betydelse.
Jag hade en bild som jag fick antagen efter sju försök. Då var det av en dansk jury för de har en helt annan syn på bilder.
Det räcker inte ha bra bilder som du alltid har utan turen måste också vara med eller hur?
Ha det bra. Jag väntar på svar på ett mail. Ta en skön helg med familjen tycker
Gun-Inger från Skåne som du vet.