"Vi reser till mormor..."
Eller farmor? Kan det naturligtvis också vara, men jag skriver fortsättningsvis "mormor". Jag greps av glädjen hos barnen som sprang från tåget till mormor som förväntansfull väntade på deras ankomst. Vem kan värja sig mot sådan mänsklig värme? Kameran kom naturligtvis till användning. Den hängde inte om halsen som ett smycke, en fetisch. Den här dagen fotograferade jag analogt. Det händer ibland även om jag oftast använder digitalkameran.
Gillar att fotografera det vardagsnära. Det som jag tror är värt att bevara. Hur livet ter sig när jag finns till. Kanske har bilderna betydelse för dem som kommer efter? Alla vill väl inte bara se selfies? De lär i alla fall ta stor plats i de digitala arkiven från den tiden vi lever i nu. Den tid som vi slutade säga "vi" och i stället övergick till "jag". När "tillbringa" ersattes av "spendera". När vi mer och mer övergav det svenska språket till förmån för det amerikanska.
Förändringens vind blåser friskt och de flesta tycks i dag föredra att gå i medvind.
Men vindar kan vända.
På återseende
Torbjörn
Fint ögonblick du fångade där. Och jag håller definitivt med dig om vikten av att skildra den tid vi lever i och det är bland annat därför jag utövar gatufoto. Jag har vid ett antal tillfället läst om när äldre amatörfotografer ser tillbaka på sin fotografiska produktion så är det inte bilderna av solnedgångar, blommor i naturen och liknande som känns värdefulla utan det är fotografierna av människor (kända som okända) som betyder mest. Känns skönt att för egen del ha insett det tidigt i min fotografiska levnad!
Mvh
Fredrik
Hälsningar Torbjörn