Schön war die Zeit..., dockorna och porslinsfigurerna berättar

När man går omkring på en loppmarknad far en hel del tankar genom huvudet. Man ser massor med saker som en gång tillhört levande människor och som i många fall varit mycket avhållna. Nu ligger de huller om buller nedstoppade i lådor och kartonger. Människorna försvinner och kvar blir endast deras ägodelar. Ofta hamnar de på en loppmarknad någonstans och blir köpta av nya människor som i de flesta fall ingenting vet om tingens historia eller deras forna ägare. Tingen lever vidare, generation efter generation. Det är inte konstigt att man ibland tycker att de har något att säga oss. Tiden, detta monster som ständigt gnager och karvar i oss, tycks ha besjälat tingen som vi människor har omgivit oss med...

På en loppmarknad i Berlin fanns en hel del dockor och porslinsfigurer, utslängda bland böcker, husgeråd och tusentals andra ting. De hade alla mycket att berätta...

Vid grinden till den stora loppmarknaden spelar en kvinna "Bei mir bist du schön"

Här börjar berättelsen...

Jag får panik av att ligga här bland en massa okända dockor. Ta mig härifrån...

Jag hade tur för jag hamnade i samma låda som min ackompanjatör...

Jultomten var, trots värmen, i full verksamhet och undrade om jag skrivit min önskelista...

Hon tittade uppfordrande på mig med sina stora ögon men sade ingenting. Det verkade som om hon hade förlorat allt hopp...

På den tiden flirtade jag med alla och det är inte så lätt att sluta...

Ingen bryr sig längre om en ledsen hundvalp...

En dag kom hon hem med ett yngre och smalare par...

Har han väl börjat att slå så slutar han aldrig...

Det gäller att se glad och pigg ut. Då har men mycket större chans att komma härifrån...

Jag längtar tillbaka till Östberlin och de trevliga barnprogrammen på TV...

Jag är en sång-och-dansman och vill så gärna visa vad jag kan. Om jag bara kunde komma loss...

Clownen med den stora kravatten, det var allt jag det...

Jag vill aldrig tillbaka till Östberlin. Vilka hemska kläder, bara grått och brunt, och kan du tro – gult läppstift...

Under kriget uppträdde jag på Tivoli i Köpenhamn...

Pendylen i stora salen klingade så vackert...

Den söta tjejen spelade Tjajkovskijs Nötknäpparen och plötsligt förstod jag allting...

Tyvärr fick ingen av dockorna eller porslinsfigurerna följa med hem till Sverige. Jag ville inte bryta förtrollningen. Däremot köpte jag en CD med fotografier från Berlin före och kring murens fall.

På återseende

/Torbjörn

2011-09-21 19:25   Agneta Viklund

Vilka härliga bilder och berättelser du delger oss. Uppskattar det mycket att se dessa, de liksom får liv av dina ord. Tack!:)

Besvara

Svar från pic-tor 2011-09-22 18:28

Tusen tack Agneta. Man måste få låta fantasin skena i väg i bland :). På loppmarknader är det i och för sig inte så svårt.

/Torbjörn

Svara

2011-09-21 21:49   Marianne Bengtsson Rosander

Fin kavalkad av dockor. Du är så duktig med din kamera
/ Marianne

Besvara

Svar från pic-tor 2011-09-22 18:30

Tack så mycket Marianne. På den här loppmarknaden fanns massor med dockor och porslinsfigurer. Alla med sin egen historia.

/Torbjörn

Svara

2011-09-22 00:22   Peter-L

Trevligt!! Ser att du börjat med modellfoto... ;) En härlig kavalkad som lyfts av fyndiga bildtexter.
Sista "dockan" är sötast.... :) Hade gärna hört henne spela.
Auf viedersehn! /Peter

Besvara

Svar från pic-tor 2011-09-22 18:35

Tack Peter. Om tingen kunde tala hade de säkert mycket att berätta om sina ägare. Fantasin är, trots ålder, helt obruten :-). Tjejen på sista bilden spelade väldigt fint på sin cello.

/Torbjörn

Svara