Ormens väg på hälleberget

Nej, jag tänker inte starta någon litterär kanon här i min blogg, men jag kan inte förneka att jag är väldigt förtjust i Torgny Lindgren. Han var en suverän författare och berättade med mycket stor lust. Jag lånar titeln på en av hans kanske mest kända romaner till min rubrik. Men sedan är det stopp. Inlägget handlar om något helt annat.

Inlägget handlar om livets obändiga kraft. Finns de rätta betingelserna uppstår liv. Jag är inte troende och tror inte på någon Skapare. Trollkarlar har jag aldrig trott på heller. Livet reder sig självt. Dessa tankar sysselsätter mig dagarna före midsommar när vi besöker stugan i Hälsingland. Jag går omkring på stugtomten och ser massor av liv. Överallt. På den begränsade ytan ser jag bevis på livets obändiga kraft. Växter och djur i en märkvärdig mångfald. På så pass liten yta. Tar jag så en promenad om 250 meter till havet utökas mångfalden ytterligare.

Jag ser också förgänglighet. Allt liv har ett slut. Det är oundvikligt, men vi har svårt att inse detta trots att vi ser förgänglighet omkring oss överallt. Hela tiden. Det mesta av mitt eget liv har jag bakom mig. Den insikten har fått mig att sätta mer värde på allt levande jag har omkring mig. Livet är ju så skört, tiden går så fort och timglaset går tyvärr inte att vända på.

Efter en runda på tomten sätter jag med ned på en gammal, sliten parkbänk. Sitter en stund i solen och värmer mig. Det är ännu lite svalt här vid havet. Jag får syn på en trädgren som blåst ned från storbjörken och hamnat mot en sten. Reser mig upp och tar tag i grenen för att bära bort den. Då får jag se en ringlande rörelse därunder. En huggorm ligger under grenen och värmer sig på den solbelysta stenen. Det var nära ögat. Går ett par steg tillbaka och betraktar den en stund. Ser hur smidigt den rör sig över stenen. Tar några bilder och tar tag i grenen för att flytta den lite så jag får ormen frilagd mot stenen. Swisch, säger det så har ormen ringlat i väg in i stenmuren som finns där bredvid. Oj, vad det gick undan. Ormens väg på hälleberget blev med andra ord rätt så kort.

Förgänglighet kan vara både vacker och bildmässig. En vissnad pelargon i naturrummet.

De förhatliga lupinerna ger föda till massor av humlor, bin och fjärilar.

Rönnens försök att rota sig på stenen utanför naturrummet ser inte ut att lyckas, men det var fint att den gjorde ett försök.

Busken med amerikanska blåbär blommar rikligt för första gången. Hoppas det blir bär senare i sommar. 

Räven sitter i grönskan och laddar batterierna för att lysa väg för oss senare på kvällen.

På prästkragen gör en fluga sällskap med en pytteliten snäcka.

Huggormen möter sig själv på sin väg på hälleberget.

Ängsklockan har flugbesök.

Rhododendronbuskarna står i full blom.

Rölleka med finklädd gäst.

Nyponrosens besökare kliver omkring bland ståndarna.

Den rosa lupinen står fint mot den gamla gärdsgården.

Nere vid havet landar en trollslända precis framför mina fötter.

De tre båthusen på piren är en välbekant syn.

Väl framme vid havet sätter jag mig ned på en gammal bänk. Svalorna kretsar helt nära mig och det känns som om jag skulle kunna grabba tag i dem bara genom att sträcka ut min hand. Ja, det verkar nästan som de vill det också. "Ta fatt oss om du kan" verkar de mena med att flyga så nära. Jag beundrar deras virtuosa flykt över vattnet och försöker få skott på några. Efter ett tag ger jag upp och inser att jag den här dagen är för klent beväpnad. En annan gång kanske.

Alla bilder är tagna med Tamrons fina 2.8/28-75 zoom.

På återseende

Torbjörn

2024-07-11 16:21   alf109

Fin blogg och fina bilder.
/Affe

Besvara

Svar från pic-tor 2024-07-11 16:40

Tack Alf för kommentaren

Svara

2024-07-11 21:51   Vibybo

Vackert skrivit, om livet, och annat. Lupin vid gärdsgård var extra fin, huggorm har jag också respekt för. En gång när jag rörde mig i våtmarkerna kom jag i samtal med en man man skulle kunna kalla snokviskare, ett fascinerande möte.

Besvara

Svar från pic-tor 2024-07-12 11:25

Ja, ormar får oss människor att reagera. Inte bara människor utan de flesta andra arter gör det också. Det är nog ett nedärvt beteende. Ormar kan ju i vissa fall vara farliga. Tack för kommentaren Stefan.

Svara

2024-07-11 23:12   Lena Holm

En fin text som jag tar till mej och väl illustrerat med dina bilder. En huggorm får nog de flesta reagera på något sätt, även om de är i det närmaste ofarliga och sällan ger upphov till några problem. Lupinen framför gärdsgården är fin och jag struntar i om den är invasiv eller inte. Om våra bin och andra viktiga pollinerare trivs i lupinerna så tycker jag att de kan få blomma längs våra vägkanter.
Hälsningar Lena

Besvara

Svar från pic-tor 2024-07-12 11:37

Vi hade dödsfall i familjen i veckan så temat i blogginlägget föll sig naturligt. Vi har ett fåtal lupiner på stugtomten och de får vara kvar. Humlorna älskar dessa blommor och vi tycker de är dekorativa. Jag undviker alltid närkontakt med huggormar och stampar hårt i marken när jag närmar mig stenen där den låg. Tack för kommentaren Lena.

Svara

2024-07-12 10:02   Margareta Cortés

Fin text med fina bilder därtill.
Huggormar är vackra, men sländorna tycker jag nog mer om.

Besvara

Svar från pic-tor 2024-07-12 11:51

Tack Margareta. Ja, både snoken och huggormen är fina. Hasselsnok har jag sett en gång när vi hyrde en stuga på Björkö utanför Norrköping samma år (1994) som VM i fotboll spelades i USA. Sländor är fantastiskt vackra med sina färgskimrande vingar. Liksom svalorna är de också skickliga flygare.

Svara

2024-07-12 12:14   pellesfoto

Hej Torbjörn,
Fin och mycket tänkvärd text illustrerad med många fina bilder!
Fick mig att stanna upp och reflektera en stund.
Beklagar sorgen.
Hälsningar
Per-Åke

Besvara

Svar från pic-tor 2024-07-12 18:50

Tack Per-Åke för din fina kommentar och omtanke.

Svara