Ormens väg på hälleberget
Nej, jag tänker inte starta någon litterär kanon här i min blogg, men jag kan inte förneka att jag är väldigt förtjust i Torgny Lindgren. Han var en suverän författare och berättade med mycket stor lust. Jag lånar titeln på en av hans kanske mest kända romaner till min rubrik. Men sedan är det stopp. Inlägget handlar om något helt annat.
Inlägget handlar om livets obändiga kraft. Finns de rätta betingelserna uppstår liv. Jag är inte troende och tror inte på någon Skapare. Trollkarlar har jag aldrig trott på heller. Livet reder sig självt. Dessa tankar sysselsätter mig dagarna före midsommar när vi besöker stugan i Hälsingland. Jag går omkring på stugtomten och ser massor av liv. Överallt. På den begränsade ytan ser jag bevis på livets obändiga kraft. Växter och djur i en märkvärdig mångfald. På så pass liten yta. Tar jag så en promenad om 250 meter till havet utökas mångfalden ytterligare.
Jag ser också förgänglighet. Allt liv har ett slut. Det är oundvikligt, men vi har svårt att inse detta trots att vi ser förgänglighet omkring oss överallt. Hela tiden. Det mesta av mitt eget liv har jag bakom mig. Den insikten har fått mig att sätta mer värde på allt levande jag har omkring mig. Livet är ju så skört, tiden går så fort och timglaset går tyvärr inte att vända på.
Efter en runda på tomten sätter jag med ned på en gammal, sliten parkbänk. Sitter en stund i solen och värmer mig. Det är ännu lite svalt här vid havet. Jag får syn på en trädgren som blåst ned från storbjörken och hamnat mot en sten. Reser mig upp och tar tag i grenen för att bära bort den. Då får jag se en ringlande rörelse därunder. En huggorm ligger under grenen och värmer sig på den solbelysta stenen. Det var nära ögat. Går ett par steg tillbaka och betraktar den en stund. Ser hur smidigt den rör sig över stenen. Tar några bilder och tar tag i grenen för att flytta den lite så jag får ormen frilagd mot stenen. Swisch, säger det så har ormen ringlat i väg in i stenmuren som finns där bredvid. Oj, vad det gick undan. Ormens väg på hälleberget blev med andra ord rätt så kort.
Förgänglighet kan vara både vacker och bildmässig. En vissnad pelargon i naturrummet.
De förhatliga lupinerna ger föda till massor av humlor, bin och fjärilar.
Rönnens försök att rota sig på stenen utanför naturrummet ser inte ut att lyckas, men det var fint att den gjorde ett försök.
Busken med amerikanska blåbär blommar rikligt för första gången. Hoppas det blir bär senare i sommar.
Räven sitter i grönskan och laddar batterierna för att lysa väg för oss senare på kvällen.
På prästkragen gör en fluga sällskap med en pytteliten snäcka.
Huggormen möter sig själv på sin väg på hälleberget.
Ängsklockan har flugbesök.
Rhododendronbuskarna står i full blom.
Rölleka med finklädd gäst.
Nyponrosens besökare kliver omkring bland ståndarna.
Den rosa lupinen står fint mot den gamla gärdsgården.
Nere vid havet landar en trollslända precis framför mina fötter.
De tre båthusen på piren är en välbekant syn.
Väl framme vid havet sätter jag mig ned på en gammal bänk. Svalorna kretsar helt nära mig och det känns som om jag skulle kunna grabba tag i dem bara genom att sträcka ut min hand. Ja, det verkar nästan som de vill det också. "Ta fatt oss om du kan" verkar de mena med att flyga så nära. Jag beundrar deras virtuosa flykt över vattnet och försöker få skott på några. Efter ett tag ger jag upp och inser att jag den här dagen är för klent beväpnad. En annan gång kanske.
Alla bilder är tagna med Tamrons fina 2.8/28-75 zoom.
På återseende
Torbjörn
/Affe
Hälsningar Lena
Huggormar är vackra, men sländorna tycker jag nog mer om.
Fin och mycket tänkvärd text illustrerad med många fina bilder!
Fick mig att stanna upp och reflektera en stund.
Beklagar sorgen.
Hälsningar
Per-Åke