Mindfulness, samtiden och Fotografiska

Jag går en kurs i Mindfulness. Det brukar översättas till "medvetet närvarande". Alla som går kursen har någon form av stressrelaterad ohälsa. På kursen försöker vi träna våra olydiga hjärnor att inte älta det som varit och inte grubbla över morgondagens vedermödor. Vi tränar våra hjärnor att fokusera på nuet. Det här är inget man lär sig över en natt utan det krävs ständig träning. På sätt och vis påminner det lite grand om yoga. Vi gör också kroppsrörelser, men kanske inte så avancerade som inom yoga. Vi följer en kursbok där det bl a finns vardagsövningar man kan träna på hemma, eller den plats man för tillfället befinner sig på. Med boken följer också en CD med lärarledda övningar. Under övningarna känner jag att både andning och puls går ned och efteråt känner jag mig lugn och avslappnad. En skön känsla.

Besökte i veckan Fotografiska och tittade på de fina utställningarna där. Allt jag skriver här är naturligtvis helt och hållet mina egna tankar och funderingar. Christer Strömholms och Maria Fribergs bilder hänger en vecka till medan utställningen med Kenneth Gustavsson och Johan Willner avslutades i dag. Ja, vad tyckte jag då. Jag har nog lite blandade känslor. Visst är Strömholms bilder i många fall bra, ja t o m mycket bra men jag kan inte förstå att man dragit upp flera av hans bilder i jätteformat. Det känns inte rättvist mot Strömholm tycker jag. Många av de bilderna har helt enkelt inte den tekniska kvaliteten som krävs för så stora förstoringar. Den bleka damen t ex är ju nästan helt formlös och består av stora flak med ingen bildinformation alls i. Jag tycker Strömholms bilder gör sig bäst i lite mindre format.

Det sägs att han inte var så intresserad av teknik, fast han lärde ut en hel del av den varan på Fotoskolan, utan det var känslan som var viktigast. Kanske var det så, kanske var det en bortförklaring till mindre lyckade tagningar. Flera av hans bilder är rena poseringar och det hade varit intressant om han där hade använt en mellanformatskamera, t ex Rolleiflex, i stället. Då hade det naturligtvis blivit en helt annan stuns i bilderna. Hursomhelst är det naturligtvis ett måste för den som är det minsta intresserad av svensk fotografi att se den eminenta utställningen. Bilderna kompletteras förnämligt med material från Fotoskolan, anteckningar och rekvisita från hans studiofotograferingar vilket tillsammans gör bilden av honom mycket levande när man går där och tittar.

Kenneth Gustavssons bilder har länge intresserat mig. En stillsam och personlig iakttagare med ett fint öga för detaljer. Men jag måste säga att de dovt nedtonade bilderna till slut tröttar ut mig. Efter att ha haft gråstarr under en längre tid, och sett världen ungefär så här, tycker jag det är jobbigt med sådana här bilder. Efter operationen vill jag vara kvar i det klara och längtar inte tillbaka till det dova och dunkla. Jag vet inte varför han höll kvar vid den här tekniken så länge. Kanske berodde det på oförmåga att gå vidare, att prova något nytt. Men det kan naturligtvis också bero på att han ansåg sig ha funnit sitt uttryck och ville vara kvar i det ytterligare en tid. Tråkigt är det i alla fall att han gick bort alldeles för tidigt.

Jag gillade också Johan Willners bilder, fastän de i de flesta fall är iscensatta. Det är snyggt gjort och scenerna är tankeväckande. Det är vardagsbilder från samtiden.

Maria Fribergs bilder gillade jag inte alls. Det hade räckt med 2–3 bilder för det var i stort sett bara upprepningar. En fix idé.

Fribergs och Willners bilder är de mest samtida. Därefter följer Gustavssons medan Strömholms bilder är de minst samtida. Vad har det för betydelse? Bildernas koppling till den tid de fotograferades har en stor betydelse för hur man känner för bilderna tycker jag. Många av Strömholms bilder på transvestiter och prostituerade var väldigt uppseendeväckande när de först visades. I dag tror jag inte någon ens höjer på ögonbrynet. Sammanhanget känns inte längre aktuellt. Människorna på bilderna är i de flesta fall borta och miljöerna de är fotograferade i är också borta eller helt annorlunda.

Jag släntrade också in på Galleri Kontrast och såg den fina, och samtida, utställningen av några fotografer från Georgien. Den berörde mig en hel del och jag kan rekommendera den varmt.

Kvinnor vid vatten

Naturligtvis köpte jag den fina, och mycket tunga, boken Post Scriptum, som är ett slags eftermäle till Christer Strömholm och innehåller mängder med fina bilder, både kända och okända. Där finns också en kortare biografi över Strömholms liv. Köp den!

På återseende

/Torbjörn

2012-11-18 23:06   alf109

Boken var fin och jag har samma uppfattning som dig om utställningen. Men jag som inte haft gråstarr uppskattade att få se lite mer av Kenneth Gustavsson än vad jag gjort tidigare. Jag tycker att han är en av de intressantaste i kretsen runt Christer Strömholm, nu hade han ju en förhållandevis liten produktion och han var ju också overksam som fotograf under långa perioder. jag tror att det kan vara en av anledningarna till att han inte "tog sig vidare" med sin fotografi, han hann nog inte helt enkelt. Han hade ju också en annan syn på detta och jobbade på posten i alla år.

Utställningen på Kontrast har jag missat, men jag har en vecka på mig att försöka hinna med den.

mindfulness är spännande, själv gick jag kurser i autogen träning en gång i tiden och har också pysslat en del med zen-meditation.

-affe

Besvara

Svar från pic-tor 2012-11-19 08:41

Du har naturligtvis rätt angående Gustavsson och hans arbete på posten. Viljan fanns säkert där men tiden räckte inte alltid till och vi får vara glada över de verk han ändå hann med att skapa. Ickedestomindre hade det varit intressant att få ta del av hans möten med den nya tekniken. Kanske hade han börjat utforska den men inte hunnit med att sammanställa till någon bok eller utställning.

/Torbjörn

Svara

2012-11-18 23:24   Elisabeth Landberger

Har också tänkt köpa Christer Strömholms bok, tyckte hans utställning var fantastisk! Den blir nog en julklapp till mig själv :o) Trevligt med en kurs i Mindfulness, jag mediterar sedan många år tillbaka, något som hjälper mig att vara här och nu. Gillar de avslutande bilderna, triss i tvåpar helt enkelt, fint! Ha det gott/ Elisabeth

Besvara

Svar från pic-tor 2012-11-19 08:48

Post Scriptum är ju ingen bok man sträckläser utan smakar av i små doser och hämtar inspiration och lust ur. Den passar m a o utmärkt in som komplement till den stabbiga julmaten :). Det är viktigt att ta hand om sig själv, det tjänar man på i det långa loppet. Tyvärr måste man ofta först må dåligt för att inse det. Vad roligt att du gillar min lilla studie på Fotografiska :).

Må så gott
/Torbjörn

Svara

2012-11-19 00:00   RHelena

Har inte provat på mindfullness, men det låter som dess övningar skulle vara "nyttiga" för vem som helst, framförallt när vardagssnurret snurrar på värre än vanligt. Med julen i sikte går vi definitivt ditåt...
Intressanta iaktagelser om utställningarna! Själv stör jag mig mer och mer på det kompakta mörkret på Fotografiska. Har alltid gillat ha pappersbilder på svart bakgrund, men det är en helt annan sak att vandra i mörket och då det starka ljuset vid utställningsfotografier blir lite för mycket ögonen. Inte behagligt tycker jag.
Köpte också boken, efter en natts betänketid...
En snygg bildserie om "kvinnor vid vattnet"!

Besvara

Svar från pic-tor 2012-11-19 09:00

Mindfulness mår alla bra av. Att samla sina tankar i nuet låter sig inte göras per automatik utan kräver en hel del övning och när det fungerar känns det väldigt skönt. Jag kan hålla med dig om mörkret på Fotografiska och ser man flera utställningar kan det bli väldigt tröttsamt. Jag såg ju en utställning av Christer Strömholm och Anders Petersén i Kivik i somras och den utställningslokalen var, till skillnad mot Fotografiska, behagligt ljus. Bildserien kanske skulle heta "Kvinnor en bit från vatten" i stället :)? Kul att du gillar den.

/Torbjörn

Svara

2012-11-19 12:22   Heléne Alklid

En kurs i Mindfulness är nåt som jag nog skulle behöva gå på tror jag. Läste för övrigt Thich Nhat Hanhs bok med samma namn för ett tag sedan, men hade svårt att ta till mig alla delar i boken.
Ha en fin dag!

Besvara

Svar från pic-tor 2012-11-19 15:43

Det finns säkert en hel del hokus-pokus inom den här "må-bra-branschen" och man får försöka välja det som passar. Vi följer Ola Schenströms bok "Mindfulness i vardagen". Schenström lära vara den ende svenske läkaren som på heltid enbart arbetar med mindfulness. Boken är saklig och utan några revolutionerande löften. Många av övningarna i den är vardagliga och påfallande enkla. Jag hoppas i alla fall att de här övningarna ska minska antalet utmattningsatacker som kommer med jämna mellanrum.

Må så gott
/Torbjörn

Svara

2012-11-19 15:17   mickeberg

Hej, kul att läsa dina reflektioner. Det är en sak jag ofta funderat över här på Fotosidan o det är det här med att många verkar tro att fotografer har så mycket kameror, så många olika alternativ. Strömholm körde ju med småbild efter att ha börjat med storformat och Rollein. Har man en gång valt verktyg så blir det oftast att man kör på med det och så får resultatet blir som det blir. Man kan inte gardera sig mot allt, i så fall skulle alla fotografer springa omkring med jättelika kameraväskor och det skulle inte bli några bilder. Det är möjligt att Strömholms bilder inte tål några större förstoringar och då får man leva med det. Jag tycker också som du att hans bilder är bäst i 24/30, max 30/40.
Sedan Kenneth, han var en begåvning, en speciell själ, helt ointresserad av att göra karriär. Han var en poet som gjorde vad han skulle göra. Han hade gott om tid att hålla på, han var nog ganska nöjd med läget, men man ska ha klart för sig att om man hela tiden ska ligga på topp så krävs ett fruktansvärt starkt psyke, man ska helt enkelt stå ut med mer än vad som är mänskligt och det räcker oftast inte heller, och Kenneth var långt ifrån intresserad av att leva så...Nog om det, lev väl, vänner

Besvara

Svar från pic-tor 2012-11-19 16:02

Hej Micke, vad roligt att du kikar in. Strömholm hade naturligtvis sina skäl till de kameraval han gjorde och jag ifrågasätter naturligtvis inte det. Men det är ju alltid tillåtet att få önska sig något och spekulera. När det gäller hans bilder så vill jag gärna gå närmare och titta på detaljer och uttryck och då räcker det om bildstorleken är som du skriver. Den, i det här sammanhanget, viktiga intimiteten går förlorad vid större förstoringar och därmed betraktande på längre avstånd.
Prestationskraven för en artist som ska leva på sin konst är säkert i det långa loppet mycket tärande för både kropp och själ och mina spekuleringar om Gustavsson är bara spekuleringar, och ska naturligtvis också betraktas som sådana. De omedelbara tankarnas träffsäkerhet varierar högst betänkligt.

Ha det gott
/Torbjörn

Svara