Gamla pappsalen

På ferierna arbetade jag på Kopparfors AB i Norrsundet. Dels på sågverket, dels i massafabriken. Sommaren 1970 arbetade jag i gamla pappsalen. Till skillnad från nya pappsalen var den mycket omodern och arbetet var tungt och ibland väldigt stressigt. Där tillverkades en speciell typ av pappersmassa som efter förädling till papper var icke elektriskt ledande. Hemligheten var att man kokade massan i avjoniserat vatten. Papperet användes sedan bl a i transformatorer och kondensatorer. Den här sommaren arbetade många utländska studenter på fabriken. Eftersom jag kunde engelska och tyska skapligt samt lite franska fick jag hjälpa till vid introduktionen samt när det dök upp diverse problem på jobbet. Här i gamla pappsalen arbetade en grek, två österrikare samt en japan. För ett år sedan ungefär beslutade de senaste ägarna, Stora Enso, att lägga ned fabriken. Hamrångebygden drabbades väldigt hårt eftersom många hade sin anställning där.

Arbetet i pappsalen är uppdelat på fyra stationer. I de två pappersmaskinerna tillverkas pappersmassan som från början är mest vatten. I början av maskinen passerar massan över en mettallduk, vira, som silar bort det mesta av vattnet. Allteftersom massan passerar ett antal stora, av ånga uppvärmda, cylindrar är massan så pass torr att den kan skäras upp i ark. När behållarna med ark är fulla dras de till vågen för vägning. Varje bal ska väga lika mycket. Här får man antingen lägga på ark eller lyfta av. Sedan går balarna till pressen där balarna pressas ihop, förses med omslag och tjock ståltråd som håller ihop balen. Därefter stämplas balen och lyfts upp på en järnvägsvagn för vidare transport till hamnen.

"Greken" (har glömt bort hans namn) övervakar pappersmaskinen

"Greken" vid vågen

Jag vid pressen

Balen förses med "omslagspapper"

Grov ståltråd lindas runt balen

Med hjälp av tången drar jag trådens ena ände igenom den andra ändens ögla och fäster med en knyck

Massabalar på väg till hamnen

Kompisarna diskuterar något intressant

Fler ansluter sig

Allan och Håkan tar en liten paus

Personalrummet

På återseende

/Torbjörn

Det nya Uppsala växer fram I

Hösten 1969 flyttade jag från Hamrånge i Gästrikland till Uppsala. Jag hade skrivit in mig vid stadens universitet. Vid den tiden revs mycket av det gamla Uppsala och nya byggnader sköt i höjden. Något som under lång tid debatterades i olika sammanhang. Många menade att staden förstördes medan andra menade att det var skönt att bli av med de gamla rucklen. Själv stod jag nog någonstans mittemellan. Många hus var i bedrövligt skick och där var rivning det enda alternativet. En del hus var däremot inte alls så dåliga så de borde ha rustats upp i stället för att rivas. Tillsammans med en kompis gick jag runt i de centrala delarna och dokumenterade vad som pågick. Vi hade som målsättning att fotografera varje dag. Tyvärr räckte varken tiden eller pengarna till ett sådant åtagande. Alla bilder är tagna med Pentax Spotmatic och Super Takumar 3.5/35 mm. Filmen var naturligtvis Tri-x framkallad i D76. Filmen är scannad med Epson 4870. Bilderna är från 1970, november månad, i gråväder. Har lagt på ganska mycket kontrast i efterhand. Jag planerar att publicera fler bilder från den här tiden.

Stora arbeten pågår på Svartbäcksgatan alldeles intill Linnéträdgården. Hela gatan är uppgrävd

Nya cementrör ska grävas ned (Svatbäcksgatan). Lägg märke till att killen röker pipa

Det var inte lätt för fotgängarna att ta sig fram. Svartbäcksgatan, vy mot Skolgatan. Linneträdgården till höger

Korsningen Sturegatan och Odengatan. Ett nytt flerfamiljshus skjuter i höjden. Vid den här tiden bodde jag i ett studenthem alldeles till höger i bild, innanför trästaketet.

Fotgängarna får snirkla sig fram mellan lastbilar och containrar. Svartbäcksgatan mot Skolgatan. Linnéträdgården ligger bakom planket till höger.

Är inte så säker på vilken gata det här är. Jag tror att det är S:t Olofsgatan, alldeles intill Svartbäcksgatan.

Det är dags för lite lunch och en promenad innan det blir för mörkt.

På återseende

/Torbjörn

Arbeit Macht Frei är stulen

Läser i tidningen att den ökända skylten med inskriptionen Arbeit Macht Frei, som sitter över porten till nazisternas förintelseläger Auschwitz,  är stulen. Skylten var det första som judar, zigenare och motståndare till nazisterna mötte när de kom till Auschwitz. Arbeit Macht Frei, d v s  Arbete Skapar Frihet; tänk att nazisterna kunde vara så utstuderat grymma att "välkomna" människor, som skulle gasas ihjäl, på det här viset. Innan fångarna mördades skulle de förödmjukas inför herrefolket så långt det bara gick. På jobbet gjorde vi ett studiebesök till Auschwitz och Birkenau i mars förra året. Väldigt många som avrättades tillhörde eliten. Det var läkare, professorer, forskare och vetenskapsmän. Kort sagt människor som kunde tänkas utgöra ett hot mot nazisterna. Det finns mycket att säga om nazisternas illdåd. Har man möjlighet att besöka Auschwitz/Birkenau tycker jag att man ska göra det. Vi bodde i den charmiga staden Krakow, som inte ligger så långt ifrån de här lägren.

En tidig morgon i mars 2008 väntar vi ivrigt (?) på att bli insläppta till nazisternas förintelseläger Auschwitz

På återseende

/Torbjörn

Kolmården revisited

1977 arbetade jag på Lärarhögskolan i Uppsala. Under våren hade det beslutats att personalen skulle göra en utflykt till Kolmården. Så i början av juni drog en fullpackad buss i väg till den stora djurparken intill Bråviken. Vi var ett gäng förväntansfulla människor som tågade in till de väntande djuren. Naturligtvis hade jag med mig min Pentax Spotmatic laddad med Kodachrome. Objektivet som satt på var det härliga Super Takumar 1.9/85 mm. För ett tag sedan skannade jag in ett antal dior med min Epson 4870 mest för att se om kvaliteten höll. I kväll tog jag in några bilder i Photoshop och jag tycker att de ser bättre ut än vad jag hade vågat hoppats på. Jag tycker t ex inte att färgerna har förändrats särskilt mycket sedan 1977. Diorna har hela tiden förvarats mörkt och torrt i sina magasin i vanlig rumstemperatur. I början blev de relativt flitigt projicerade på duk men de senaste ca 20 åren har de inte exponerats för vare sig dagsljus eller konstljus. Förutom den stund de blev inskannade förstås. Man kan i det här sammanhanget naturligtvis undra över hur mina digitala bilder kommer att se ut om 30 år?

Kolmården 1977

Det som imponerade mest på oss var de härliga delfinerna

Välkommen till lejonets kula

Jag ska ner och kolla vad kompisarna har för sig

Björnungarna ska då slåss för jämnan

Men kolla in, vad är det där för något

Ah, ett par solbrillor. De är mina!

Här är vår mysiga sandlåda

Härifrån tar jag det stora språnget

Här ligger bergslejonet och lurar

Folk säger att vi är gulliga

Fast ibland busar vi lite. Vi är ju trots allt lejon

Slut på kapitel I.

På återseende

/Torbjörn

Får jag lämna några blommor

Får jag lämna några blommor till andra advent.

Den ena den är vit och den andra den är röd...........

En skön söndagseftermiddag tillönskar jag er alla

På återseende

/Torbjörn