Höstterminen börjar på Ellens

Så var det dags för höstterminsstart på Ellens bageri. Magister Bengt ringde in och lokalen fylldes snabbt med talträngda, vetgiriga och fikasugna ungdomar. Undertecknad missade ett tåg och råkade ut för kraftigt försenad ankomst. Turligt nog slapp jag både örfil och kvarsittning för magistern var upptagen med att läsa specarna för den nya Leican!

Specarna för Leica M9 granskas

Skuggspel

En gammal Leica M6 duger ett tag till

Så ringde det ut och jag traskade tillbaka till centralen. På vägen dit hamnade jag mitt upp i en cykeltävling där en av de tävlande precis ryckt loss från huvudklungan :).

Min spaning efter den tid som flytt fortsätter. Det här var bara ett mellanspel.

/Torbjörn

På spaning efter den tid som flytt

Jag fortsätter min resa bakåt i tiden. Vad är det egentligen som sätter igång våra minnen? För Marcel Proust var det en Madeleinekaka som han doppade i en kopp te. Smaken fick honom att minnas hela sin ungdom. Allt detta har han beskrivit i sin berömda romansvit "På spaning efter den tid som flytt". Ett av mina livsprojekt är att plöja igenom Prousts mästerverk.

Vad var det som satte igång min resa 35 år bakåt i tiden?

Var det en radiomast kanske?

Eller var det The Hollies?

Det här börjar nästan likna Lilla Anna och Långa Farbrorn men hav tålamod spaningen fortsätter!

Vi ses!

/Torbjörn

Tiden som försvann. Kommer den tillbaka?

Kör igång min blogg med lite funderingr kring tidens gång. Vid min ålder börjar föräldrar dö bort liksom vänner och bekanta. En kompis gick bort i veckan. Det är inget märkligt med det. Det är livets gång. Inget är som det varit. Visst är det vemodigt och det känns som om det är bråttom. Bråttom att leva och att hinna med. Men vad är det som ska hinnas med efter det att man kommit hem från jobbet och affärn. Jag har inget svar. Ett är då säkert. Jag ska inte lägga på mig några tvång som att ta en bild varje dag. Det är som att tvinga i sig falukorv varje middag. Inte särskilt kul, och dessutom mår man säkert inte bra. Jag har sett bloggare här på FS som har som mål att ta bilder varje dag. Jag har också sett bloggare som mår dåligt och slutat blogga. Kanske har de alldeles för höga ambitioner. För mig har fotografering alltid varit lustfullt och jag hoppas att det så förblir.

Min öppningsbild i bloggen är en bild på Ylva från 1971. Vi träffades sista april året innan i Uppsala. En tid efter det att bilden togs träffade jag Eva och blev blixtkär. Hon kom att bli min hustru och mor till våra två söner. Eva är borta sedan mer än 10 år. Jag undrar ibland vad det blev av Ylva. Kanske kommer svar senare......

/Torbjörn