Gesällen/ Jag berömde hennes köttfärsbiffar.

Jag hade några ärenden på stan. Min mobil har varit svår att ladda ett tag så den måste fixas. En invandrarkille har öppnat en liten verkstad för mobiler. Stor som en kiosk ungefär. Man går in, tar några steg och så är man framme vid disken. Jag förklarade vad problemet var:

– Det blir 200 kr eller 400 kr, sade killen.

– Får man välja, frågade jag?

– Nej, inte alls, skrattade killen. Det blir 200 kr om den bara behöver göras ren. Blir jag tvungen att byta kontakt kostar det 400 kr. 

– Det blir förmodligen 400 kr för jag rensar kontakten regelbundet, svarade jag.

– Jag gissar på 200 kr, sade killen. Kom igen om en timme.

Jag gick tvärsöver torget till frisersalongen där jag brukar klippa mig. Mest på chans. Mellandagarna brukar det vara svårt att få klipptider. Jag hade tur och fick tid om en timme. 

Då passade jag på att äta lunch. Köttfärsbiffar med gräddsås. Det var de godaste biffar jag ätit sedan barndomen. (Då var det förstås mors det gällde.) Precis när jag hade ätit färdigt kom en från personalen och tog min bricka:

– Smakade det bra, undrade kvinnan?

– Det var de godaste biffar jag ätit någon gång, svarade jag. Har du använt blandfärs?

– Nej, det kan vi inte använda eftersom det är många muslimer som äter här, svarade kvinnan. Vi använder endast nötfärs. Vad roligt att du tyckte om dem. Nu blev jag väldigt glad för det är jag som lagat till dem.

– Mina blir nästan alltid lite torra, fortsatte jag. Vad har du blandat i färsen?

Hon berättade detaljerat om vilka ingredienser som ingick i köttfärssmeten, och hur hon hade tillagat biffarna. Med ett stort leende över läpparna bar hon bort min bricka och jag reste mig från bordet. Tänk vad litet det behövs för att göra någon glad tänkte jag medan jag gick ut från restaurangen och ned för trappan. 

Ute på torget stötte jag ihop med en bekant och vi fick en pratstund innan det var dags att hämta telefonen. 

– Nå, vad kostar det, frågade jag?

– Det blir 200 kr, precis som jag trodde, svarade killen. Man måste ta isär telefonen för att få bort all smuts. 

– Finns det ingen propp att sätta i hålet till kontakten, undrade jag? Så det inte kommer in smuts.

– Jo, det gör det, men jag säljer inte såna, svarade killen.

Nej, det skulle förmodligen vara dåligt för hans affärer, tänkte jag för mig själv när jag promenerade över torget till frisören.

Det blev ingen promenad hem i blåsten utan jag hoppade på bussen i ställen. Men proppen glömde jag bort att köpa. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Gepardens sista rush.

HON

Hon har ställt sig på en liten kulle för att kunna se bättre. Hon spejar och spejar. Blinkar oupphörligt för att klarna blicken. Ser inte riktigt klart ändå. Har inte ätit något på tre dagar och är både hungrig och svag. I ett buskage intill ligger hennes två ungar. De är avvanda och har heller inte fått någon mat på tre dagar. De har åtskilliga gånger sökt efter hennes spenar, men där finns inget att få. 

Nu ser hon något som rör sig en bit bort. Men hon känner inte riktigt igen vad hon ser. Det är varmt och luften dallrar. Hon tittar igen och visst ser det ut som om det är en flock Thomsongaseller där borta. Men det är något som inte stämmer. Hon blir först lite osäker men bestämmer sig för att agera. Hon småspringer över den torra savannen. När hon kommer närmare ökar hon farten och springer så fort hon kan. Nu kommer hon i rasande fart och gasellerna har ännu inte upptäckt henne. 

Så med ens förändras savannen. Det mjuka underlaget har förbytts i något hårt och svart. Hon tvärbromsar och det svider till i trampdynerna. Utmattad sjunker hon ned på det hårda, svarta underlaget. Hon flåsar högljutt och ser sig omkring. Bilar tutar, och människor promenerar med sina hundar.

Sakta reser hon sig, blinkar med ögonen och försöker förstå. Tänker på ungarna som ligger där ensamma bland buskarna. Vänder hemåt och tänker att hon kanske kan få fatt i något byte på vägen tillbaka. Fortfarande flåsig och trött efter den långa rushen sätter hon sig under ett träd för att vila. Om jag bara får vila en liten stund känns det bättre, tänker hon och lägger sig ned. En liten stund bara...

HAN

Varför berättar du det här för mig? Just nu? Jag har bråttom och har suttit länge och väntat på min tur.  Ska köpa ögondroppar för mina ögon rinner när det blåser. För sjutton, det är ju mellandagsrea, du får väl besinna dig lite. Det är superpris på en superdämpad borrmaskin på varuhuset. Bara åttatusen. Inga vibrationer alls. Det passar mina känsliga handleder perfekt. Har du stått på green och ska putta vet du vad känsliga handleder vill säga. Nej, vi kan ta det där sedan, inte nu. Du måste väl för sjutton gubbar förstå hur vanliga människor har det. Man måste väl ändå få fira jul och gå på mellandagsrea. Kom igen efter trettonhelgen. Då kan vi ta ett snack. Inte nu. Sedan.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Innan julmaten

Innan julmaten tog jag en runda på stan. Mest för att få röra på benen, men också för att ta tempen på själva julafton. Gick en runda kring Stortorget och där var nästan folktomt. En blomsterhandlare fanns på plats och några få stannade till och köpte blommor med sig hem.

Träffade min namne från fotoklubben och vi småpratade en stund innan han hoppade på bussen till sin syster för att fira jul. 

Den enda tomten jag såg forsade fram på en vattenskoter i Gavleån.

Årets julfirande har vi fått ställa in p g a dödsfall inom familjen. Dan före dan. Vi var alla inställda på att tiden snart var inne så vi var beredda. Många tankar om den härliga personen, som nu inte längre finns med bland oss, genomströmmade mitt huvud där jag strosade genom staden. 

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Going home for Christmas?

Ett skepp kommer lastat. På väg in till hamnen i Gävle. Dagen före julafton. Kanske finns där ombord sjömän som får fira jul hemma? Men troligast är nog ändå att de får fira jul i ett främmande land. Många svenska fartyg är utflaggade och har utländsk besättning. 

Jag står på den gamla ångbåtsbryggan i Utvalnäs, och här ser man båtar på väg in och ut från Fredriksskans, hamnen i Gävle. I dag hade jag turen att få se en båt precis när jag kom. Några minuter senare och den hade kommit i ett sämre fotoläge. En halvtimme senare var det för mörkt. 

Ljusgluggen ökar för var dag som går nu och det känns inspirerande. Far antecknade varje år när solstrålarna för första gången sken in genom köksfönstret och projicerades på väggen. Ett gott tecken som visade att ljuset än en gång skulle besegra mörkret.

På återseende

Torbjörn

Gesällen/Jag har tråkigt

Jag sitter vid mitt köksfönster, tittar ut och har tråkigt. Vet egentligen inte varför. Kanske beror det på datorn. För något måste det ju bero på? Nu var det väl Alfons Åbergs farmor som påstod att det bara var bra att ha tråkigt ibland. Alfons höll inte med. Jo, datorn har varit så långsam ett tag och jag har trott att det berott på nästan full hårddisk. Jag har rensat bort en hel del, och komprimerat annat. Så testade jag den och hade stora förväntningar. Icke sa Nicke. Lika slö som Stensprängar-Kalle Valgrens häst. Nej, så här kan det inte fortsätta.

Sagt och gjort – jag beställde en extern SSD från Amazon.de. De utlovade att den skulle komma före jul. Nu får jag hoppas att det äntligen blir fart på pålle. SSD är ju mycket snabbare än en vanlig snurrdisk. På SSD:n ska jag enbart ha operativet och programmen. Bilderna har jag på mina externa snurrdiskar.

När jag satt där vid mitt köksfönster och hade tråkigt kom jag att tänka på fotografen Jostein Skeidsvoll.

Han kommer ursprungligen från Norge men bor sedan en tid i Gävle. En mycket duktig fotograf som föreläst för oss i Gävle fotoklubb ett antal gånger. Får något år sedan gick han hemma och hade tråkigt, precis som jag. Han visste inte vad han skulle hitta på att göra utan satt vid sitt köksfönster och tittade ut, precis som jag. När han satt där kunde han inte undgå att se blommorna i fönstret. Kanske man skulle ta och fotografera dem i brist på annan sysselsättning funderade han. 

Det var en väldigt bra fundering som sedan mynnade ut i ett väldigt fint fotoprojekt. Hans fantastiskt fina bilder på blommorna har varit utställda på ett galleri i Gävle. Kanske på andra ställen också. Utskrifterna, hans egna, håller högsta klass. Allt i svartvitt.

Jag gjorde som Skeidsvoll och fotograferade också mina blommor i köksfönstret. Blommor förresten, egentligen är det bara en, en orkidé av något slag. Novemberkaktusen har haft sina glansdagar och gömmer sig nu bakom en gardin. Orkidén är också lite bedagad – partiellt. Det bedagade är oftast det intressantaste rent bildmässigt.

Två bilder blev det. I färg. På liv och död. För hemarkivet.

På återseende

Torbjörn