Den sommaren byggde vi ett uthus med dass – och fiskade. Vemodet kom långt senare.
Vi kom i väg från Lycksele tidigt på morgonen. Vi hade drygt 20 mils körning framför oss efter Blå vägen. Den här gången var vi bara tre. Evert, min svärfar, Gregor och så jag. Vi tog Gregors bil och lastade den full med de verktyg vi behövde för vårt uppdrag. Rivningsvirket var redan beställt och framkört till den lilla stugan vid bäcken. Bäcken som rinner ut i Lill-Björkvattnet, några mil söder om Tärnaby. Stor-Björkvattnet och Lill-Björkvattnet utgör två av Umeälvens källflöden. Stugan kördes upp på lastbil året innan. Den är mycket enkel. Två rum, varav det ena tjänstgör som både kök och sovrum. Det större rummet är både mat- och sovrum. El och rinnande vatten saknas och även ett ordentligt dass. Vi är där nu för att bygga ett uthus med dass.
Evert och Gregor
Vi har bara några dagar på oss så vi arbetar snabbt. Jag beordras kökstjänst och ser till att vi alla får både mat och kaffe. I stugan finna ett primuskök och en kamin med kokplatta.
Vi har några nät med oss, för vi har fått lov att fiska på en bekants vatten på andra sidan sjön. På kvällen ror vi ut och lägger näten och sedan far vi tillbaka till stugan. Vi planerar att gå upp tidigt nästa morgon, för det är en bit att åka. Dessutom har vi en hel del arbete kvar att göra på uthuset.
Bilen gick i baklås
Tyvärr lyckades vi låsa oss ute från bilen och kom inte i väg förrän efter en timmes pillande med en koppartråd. En biltjuv hade säkert gjort det på en minut.
Båten ska snabbt i sjön
Evert undrar om det blir någon fisk i dag
Fångsten bärgas
Vi får mest sik
Vi ror i land för att rensa näten
Evert hänger näten högt
Gregor sätter sig i lingonriset och rensar
Nu är jobbet snart klart
Fångsten är rensad och klar
Väl hemma vid stugan saltas fisken och stoppas i en gammal mjölkkruka. Den ställs sedan i en grävd grop i bäcken och fungerar utmärkt som kylskåp.
Året var 1973 och jag minns det här så väl. Vi hann utnyttja stugan flera somrar och några vintrar. Sedan blev det inbrott där och förövarna roade sig med att festa och tjuvfiska. Den som ägde marken sade upp arrendekontraktet med Evert, han som inte hade någon som helst skuld till vad som hade hänt, och stugan forslades bort...
Många år senare är jag, Evert och min grabb Kristoffer i Tärnatrakten och fiskar. På hemvägen åker vi förbi stället där stugan stod. Vi går ned till bäcken och sätter oss på de bänkar svärfar en gång snickrade. De går fortfarande alldeles utmärkt att sitta på. Vi fikar en stund och jag ser att Evert är tagen av besöket. Jag känner också av vemodet. Det hade kunnat vara så annorlunda. Innan vi far vidare går vi runt och tittar på den nu öde tomten.
På återseende
Torbjörn
Man känner sej nästan med på platsen som du beskriver det!
/Stephan
Ha det så gott1
Förstår ditt vemod. ställen som man fäster sig mycket vid skall man helst äga.
Mvh Simon
Saknar den här typen av stillsamt bildberättande idag, och vad mycket bättre det blir utan färger att distraheras av. :)
-affe
Mvh Tommy
Marianne
Hälsningar Lena
ing-marie
//B-O
/ Lena