"Detta skall hädanefter bliva min melodi"
"Detta skall hädanefter bliva min melodi" lär Karl XII ha yttrat när han som mycket ung kung landsteg med sin här på Själland och hörde kulorna vissla om öronen. Om kungen var lagd åt det musikaliska hållet vet jag inte men han gillade i alla fall att kriga. Han trodde att blykulor inte bet på honom och han gjorde allt för att övertyga sina karoliner att det även gällde dem. Kanske var det därför han ibland gjorde helt vansinniga attacker med många egna stupade som följd. Vilket bl a hände i slaget vid Poltava. En klokare stridsledning hade troligen gett ett annat resultat. Kanske var det också därför han så småningom blev skjuten med en rund knapp och inte en blykula. Av sina egna tror somliga, av norrmännen tror andra.
Det har väl inte undgått någon som läser min blogg att jag gillar svartvitt och särskilt analogt svartvitt. Mellanformatet ligger mig varmt om hjärtat. Det var det formatet, och den karaktär det ger bilderna, man i huvudsak växte upp med i de tidiga ungdomsåren. De enkla kameror som förekom hemma var alla i det här formatet. Senare, i tonåren, tog småbildsformatet över mer och mer.
Nu när ljuset äntligen har återvänt ska jag på allvar fotografera med mina mellanformatskameror. Känslan att fotografera med en gammal Rolleiflex, eller för den delen Yashica, är väldigt speciell. Tekniken är så enkel. En låda med, i det här fallet, två objektiv, en spegel och en mattskiva. Ett objektiv används för att komponera bilden och ställa in skärpan. Ett litet förstoringsglas kan fällas in för att underlätta det senare. Bilden speglas upp på mattskivan och blir därför också spegelvänd där. Ovant i början kanske, men är inget man tänker särskilt mycket på sedan man blivit van. Det andra objektivet, som rör sig parallellt med det nyss nämnda, och där slutaren är inbyggd, tar själva bilden.
Jag gillar den här enkelheten där man förstår hela tekniken. Men det roliga stannar inte där. Omhändertagandet av den exponerade filmen, med framkallning, torkning, skanning är också en ganska enkel historia – när man väl lärt sig. Det tar lite tid och man hinner inte med att ta så många bilder. Fördelen är att du får mer tid till varje tagen bild. Hantverket, pysslet, är väldigt givande och man kan ta på det färdiga grundmaterialet, negativet.
Alla de här bilderna är tagna med en Rolleiflex från 1948. Filmen jag har använt är Fuji Acros 100, som kommit att bli en favoritfilm för mig, framkallad i Paterson FX-39. Nu vet jag inte om den framkallaren fortfarande finns kvar, men den passade förträffligt till den här filmen.
De flesta här på FS undrar naturligtvis varför man fortfarande håller på med den här gamla, analoga tekniken? Jag har inget bra svar annat än att det är så förbaskat roligt. Resultatet blir också väldigt bra, speciellt om man använder lite större negativformat.
Det här får nog bli min musik ett bra tag framöver. För att inte tröttna på den gamla musiken blir det naturligtvis en hel del modernt också.
På återseende
Torbjörn
Tjing, tjing
/Hans-Åke
Fina dina kvadrater. :)
-affe
Synkronism som Jung sa - hade anledning googla på "detta skall hädanefter bliva min melodi" samtidigt som jag precis laddade min Nikon F2 med en Tri X. Det var nog tjugo år sedan sist...
Men visst är det något speciellt med svart och vitt, med riktig film!
Örjan