Nedtonade och kanske också onaturliga

Ger dagens digitalkameror "för bra" bildkvalitet? Märklig fråga egentligen. Men kanske berättigad. En bild som är perfekt ur alla avseenden, teknisk som konstnärlig, lämnar väldigt lite över till fantasin. Risken är överhängande att vi då bara registrerar de perfekta bilderna utan att de framkallar några djupare känslor. Jag har själv upplevt det så och blir lätt bildtrött. Det beror inte enbart på den tekniska perfektionen utan också naturligtvis på mängden av bilder vi ständigt utsätts för.

Många av de bilder vi ser i olika gallerier och grupper på Facebook är väldigt manipulerade och normen för vad som kan betraktas som "naturligt" har med åren ruckats betydligt. Jag är bl a med i gruppen "Övergivna platser" på Facebook och de bilder som där får flest "likes" är de bilder som också är kraftigast manipulerade. Oftast med mycket överdriven HDR. Hur har det kunnat bli så här? Är en naturlig bild "för perfekt" för att väcka några känslor? Först när den skruvats till nästan grotesk så börjar folk att reagera.

Alla de här bilderna är "skruvade" i ett insticksprogram. Men inte särskilt mycket. De ska efterlikna färgbilder från negativ färgfilm tagna med en klassisk, analog kamera. Det är färgmättnaden som är neddragen en aning och filmens färgtemperatur som lagts till. Inget annat.

Har bilderna därmed också blivit intressantare? Är de fortfarande att betrakta som naturliga?

På återseende

Torbjörn

Dessa satans mördare

_______________________________________________________________________

På återseende

Torbjörn

Sagan om ringen

Mitt ibland oss en kylig fredagseftermiddag utspelar sig ett drama på Stora torget i Uppsala. Å det går fort. De som är inblandade är en regissör/filmare och en storvuxen skådespelare. Regin för de olika scenerna är snabbt avklarade och följer varandra i rask takt. Jag hinner bara slänga iväg några skott så är dramat över. Med dödlig utgång efter vad jag kan se. En äldre gentleman står bredvid mig och tittar. Till slut måste han fråga vad det ska föreställa:

- Sagan om ringen så klart, svarar regissören.

Ja, nu fick man alltså se en unik snabbversion av Ringen mitt på blanka vardagen. Oklippt – och dessutom gratis, men kanske i kortaste laget.

På återseende

Torbjörn

Han fixade mitt bud

Åkte in till LP-Foto för att hämta min Yashica Mat 124, som varit inne för rengöring eftersom bländarlamellerna fastnat. Väl där erinrade jag mig att jag hade en kamera på bevakning på eBay och att tiden gick ut vid tvåtiden. Hade tänkt lägga mitt bud innan jag for till Stockholm men glömde bort det. Kameran som jag bevakade var en mycket fin Yashica Mat 124, modellen som var föregångare till 124 G. Jag har båda modellerna, och ville alltså nu ha ytterligare en. Jag tycker modell 124 (utan G) är både en rejälare och snyggare kamera. Dessutom har den en riktig spegel medan G-modellen har silverfolie.

De här kamerorna förekommer alltmer sällan till försäljning på eBay, speciellt modell 124. Så vill man ha en så gäller det att passa på när de dyker upp.

Han fixade mitt bud

I affären fanns en kille som just lämnat in sin kamera på lagning. Jag frågade honom om han kunde hjälpa mig att lägga ett bud på eBay. Min telefon är för gammal för sådana tjänster. Väl ute på gatan fixade han mitt väl tilltagna bud lätt som en plätt. Jag ville bjuda på fika men han hade en tid att passa och drog iväg på hojen längs Regeringsgatan. Själv gick jag därifrån mycket nöjd. Nylagad kamera som fungerade alldeles utmärkt och dessutom ytterligare en till klenod på gång. Funderade också på om jag skulle skaffa mig en modernare och smartare mobil. Funderar fortfarande.

Nyss hemkommen kollade jag i datorn och kunde till min stora besvikelse se att jag blivit överbjuden. Trots att jag, i mitt tycke, lagt ett rejält tilltaget högsta bud. Ibland har man tur och vinner en auktion till måttligt pris men ibland drar det iväg till oanade höjder, som det t ex gjorde i det här fallet.

På återseende

Torbjörn

Längtan

"Vi sitter i syrénbersån och fikar, nej inte fikar, jag menar förstås dricker kaffe. I mitten av femtiotalet fikade man inte, man drack kaffe. Som sagt var, vi sitter i syrénbersån hos farmor och farfar i Gäveränge, Ockelbo kommun, och dricker kaffe. Vi barn dricker naturligtvis saft som farmor har kokat. Troligen svartvinbärssaft för i den välskötta trädgården växer flera vinbärsbuskar, både röda och svarta. Förutom jag, farmor Elin och farfar Konrad sitter där också far, mor, brorsan och syrran. Bersån är inte så stor men vi ryms alla och solens strålar strilar behagligt genom syrenernas lövverk. Det är försommar och doften från de lila bondsyrénerna blandas med liljekonvaljernas, som nyplockade står i en vas på bordet. På bordet ligger en av farmors sommardukar, slätmanglad förstås.

Det pratas, trugas och doppas av det hembakade brödet. Köpebröd förekommer varken här eller hemma. Utanför bersån är det ett evigt kvittrande från alla småfåglar, som nu har flygfärdiga ungar. Jag blir nyfiken och vill gå ut i trädgården för att titta på dem. Men först måste jag doppa färdigt och prata en stund med de vuxna. Man får inte lämna matbordet, eller för den delen kaffebordet, för snabbt. Det är ouppfostrat, har jag fått lära mig. Nåväl, nu bedömer jag att det gått tillräckligt lång tid så jag reser mig upp, tackar för saften och bullarna, och kilar i väg. Jag kliver på en stubbe för att kunna hoppa ut på den finkrattade grusgången. Men det skulle jag inte ha gjort. Stubben är färsk och full av kletig sav - och myror. Naturligtvis halkar jag, sätter mig på ändan i kleten och hasar ned på grusgången. Jag gråter en skvätt, för det gör ont och så har jag dessutom förstört mina byxor.

Jag reser på mig och kilar in på dass för att få vara i fred en stund. Farmor och farfar har på den här tiden ingen toalett inne utan ett dass i ena änden av uthuset. Jag står där och snörvlar medan jag tittar på en stor bild av kungafamiljen som sitter uppnålad på väggen. Där finns också andra bilder på kungar, drottningar, prinsar och prinsessor urklippta ur någon veckotidning. Det är ett mycket prydligt dass..."

Det händer ibland att jag längtar. Nuförtiden mest bakåt, sällan framåt, undantaget till sommaren förstås. Som liten längtade man mest framåt. Till födelsedagen på hösten, första snön, julafton, den nyspolade isbanan, de fantastiskt fina skidspåren, porlet i bäcken, flugsnapparnas återkomst, sommar med fiske och bad, och så till det nästan vuxna - till tonåren. Tant Hanna, som var en mycket kär gäst i familjen, sade ibland när vi drack kaffe, "nu dröjer det inte så länge förrän du är tonåring". "Nog dröjer det några år till", brukade då alltid mamma säga. Som om hon var rädd för att de skulle gå för fort, barnaåren.

Tonåringarna var så annorlunda mot oss småungar. De pratade ett helt annat språk. Fast tjejerna sa inte så mycket, de fnissade mest hela tiden. Killarna däremot skröt och skrävlade om det mesta. Alla hade de en stålkam i ena bakfickan. Den stack upp en liten bit och det var heltufft. Cigaretterna gjorde sin entré, men de flesta rökte i smyg. Bara de tuffaste rökte öppet. Vi smågrabbar fick ofta äran att springa till kiosken och köpa några cigaretter "till farsan". Det var aldrig några problem. En av de tuffaste killarna berättade för mig att cigaretter innehåller tjära. Jag trodde naturligtvis att han lurades, alla tonåringar lurade oss småungar och sedan gapflabbade de. Tjejerna var värst för de slutade aldrig att skratta. "Titta här ska du få se", sade tuffingen samtidigt som han drog ett bloss genom den fina vitskjortan. Det blev en mycket tydlig, brun, rund tjärfläck. Av några tjejer fick jag en påse äpplen. När jag öppnade papperspåsen såg jag att de hade tuggat på alla äpplen. De stortjöt av skratt när de såg min min. Nä, tonårstjejer var inget att ha. Fast jag kom att ändra uppfattning på den punkten några år senare...

På återseende

Torbjörn