Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Längtan

"Vi sitter i syrénbersån och fikar, nej inte fikar, jag menar förstås dricker kaffe. I mitten av femtiotalet fikade man inte, man drack kaffe. Som sagt var, vi sitter i syrénbersån hos farmor och farfar i Gäveränge, Ockelbo kommun, och dricker kaffe. Vi barn dricker naturligtvis saft som farmor har kokat. Troligen svartvinbärssaft för i den välskötta trädgården växer flera vinbärsbuskar, både röda och svarta. Förutom jag, farmor Elin och farfar Konrad sitter där också far, mor, brorsan och syrran. Bersån är inte så stor men vi ryms alla och solens strålar strilar behagligt genom syrenernas lövverk. Det är försommar och doften från de lila bondsyrénerna blandas med liljekonvaljernas, som nyplockade står i en vas på bordet. På bordet ligger en av farmors sommardukar, slätmanglad förstås.

Det pratas, trugas och doppas av det hembakade brödet. Köpebröd förekommer varken här eller hemma. Utanför bersån är det ett evigt kvittrande från alla småfåglar, som nu har flygfärdiga ungar. Jag blir nyfiken och vill gå ut i trädgården för att titta på dem. Men först måste jag doppa färdigt och prata en stund med de vuxna. Man får inte lämna matbordet, eller för den delen kaffebordet, för snabbt. Det är ouppfostrat, har jag fått lära mig. Nåväl, nu bedömer jag att det gått tillräckligt lång tid så jag reser mig upp, tackar för saften och bullarna, och kilar i väg. Jag kliver på en stubbe för att kunna hoppa ut på den finkrattade grusgången. Men det skulle jag inte ha gjort. Stubben är färsk och full av kletig sav - och myror. Naturligtvis halkar jag, sätter mig på ändan i kleten och hasar ned på grusgången. Jag gråter en skvätt, för det gör ont och så har jag dessutom förstört mina byxor.

Jag reser på mig och kilar in på dass för att få vara i fred en stund. Farmor och farfar har på den här tiden ingen toalett inne utan ett dass i ena änden av uthuset. Jag står där och snörvlar medan jag tittar på en stor bild av kungafamiljen som sitter uppnålad på väggen. Där finns också andra bilder på kungar, drottningar, prinsar och prinsessor urklippta ur någon veckotidning. Det är ett mycket prydligt dass..."

Det händer ibland att jag längtar. Nuförtiden mest bakåt, sällan framåt, undantaget till sommaren förstås. Som liten längtade man mest framåt. Till födelsedagen på hösten, första snön, julafton, den nyspolade isbanan, de fantastiskt fina skidspåren, porlet i bäcken, flugsnapparnas återkomst, sommar med fiske och bad, och så till det nästan vuxna - till tonåren. Tant Hanna, som var en mycket kär gäst i familjen, sade ibland när vi drack kaffe, "nu dröjer det inte så länge förrän du är tonåring". "Nog dröjer det några år till", brukade då alltid mamma säga. Som om hon var rädd för att de skulle gå för fort, barnaåren.

Tonåringarna var så annorlunda mot oss småungar. De pratade ett helt annat språk. Fast tjejerna sa inte så mycket, de fnissade mest hela tiden. Killarna däremot skröt och skrävlade om det mesta. Alla hade de en stålkam i ena bakfickan. Den stack upp en liten bit och det var heltufft. Cigaretterna gjorde sin entré, men de flesta rökte i smyg. Bara de tuffaste rökte öppet. Vi smågrabbar fick ofta äran att springa till kiosken och köpa några cigaretter "till farsan". Det var aldrig några problem. En av de tuffaste killarna berättade för mig att cigaretter innehåller tjära. Jag trodde naturligtvis att han lurades, alla tonåringar lurade oss småungar och sedan gapflabbade de. Tjejerna var värst för de slutade aldrig att skratta. "Titta här ska du få se", sade tuffingen samtidigt som han drog ett bloss genom den fina vitskjortan. Det blev en mycket tydlig, brun, rund tjärfläck. Av några tjejer fick jag en påse äpplen. När jag öppnade papperspåsen såg jag att de hade tuggat på alla äpplen. De stortjöt av skratt när de såg min min. Nä, tonårstjejer var inget att ha. Fast jag kom att ändra uppfattning på den punkten några år senare...

På återseende

Torbjörn

Inlagt 2014-01-14 08:02 | Läst 6581 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Tack Torbjörn för din återblick, den väcker egna minnen!
Bilderna till berättelsen är högklassiga med en drömsk ton i!!
Svar från pic-tor 2014-01-14 11:19
Tack så mycket Anne-Sophie. Vad roligt att du själv började minnas och kul att du tycker om bilderna.
Det var oerhört vackert skrivet Torbjörn.
Tidens tand ändrar hur man tänker. Jag känner igen mig i mycket.

mvh Tommy
Svar från pic-tor 2014-01-14 11:24
Tack Tommy. Man tror att man förblir samma person livet igenom men man förändras hela tiden. Men minnena kan ingen ta ifrån en.
Vilken fin text Torbjörn!! Du tar oss med in i en fin tillvaro, som jag själv också delvis kan känna igen. Det är härligt och jag undrar om ungdomar idag, får känna det där som du beskriver!? Jag tror det, på ett sätt men ändå inte fullt ut, vilket är synd. Du speglar ett lugn med skratt, och såklart små olyckor... För att inte tala om tonårsfniss och skratt. Tusan, du har ju skapat en fin morgon, med stor igenkänningsfaktor. Fast, i min värld hette "Hanna", Ellen.

Jag hoppas att vi ses över en Kaffe vid tillfälle!!! ;) Ha en fin dag!! //Peter
Svar från pic-tor 2014-01-14 11:28
Tack Peter för din fina kommentar. De unga som växer upp i dag har kanske andra minnen än fikastunder i syrénbersåer men de fungerar på samma sätt som för oss lite äldre. Allt går igen. Apropå längta, så längtar jag faktiskt ibland till nästa fotofika :).
Imponerande stilistik Torbjörn. Mycket njutbart. Mycket igenkännande.
Svar från pic-tor 2014-01-14 11:30
Tack för de fina orden Peter. Vad roligt att min lilla berättelse rörde an några strängar i ditt inre.
Tack för fin text, jag blev helt be-rörd , förflyttades bakåt i tiden till egna minnen. Tanta Hanna är i mitt liv mina fastrar.Bilderna till är perfekta.
Svar från pic-tor 2014-01-14 11:33
Tack för din fina kommentar Annelie. Att min illustrerade berättelse berörde dig gläder mig mycket.
En härlig blogg om en härlig tid!
Svar från pic-tor 2014-01-14 15:22
Tack så mycket Christer för din trevliga kommentar.
Otroligt fin o stark berättelse, känner igen nästan allt, och längtan tillbaka blir stor. Och fina bilder! Mycket bra! LO
Svar från pic-tor 2014-01-14 15:25
Tack Lars Olov för din uppmuntrande kommentar. Ja, barndomen berör oss alla och igenkänningsfaktorer brukar dyka upp hos de flesta som berättar därom, om de inte är allt för unga, eller gamla förstås.
2014-01-14 18:05   Torbjörn Brunzell
En härlig berättelse!
Svar från pic-tor 2014-01-21 14:59
Tack Torbjörn för uppmuntrande tillrop.
Fina bilder och trevliga betraktelser från förr! Intressant att få ta del av!
/Niklas
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:00
Tack Niklas. Kul att gillar både text och bilder.
En fin berättelse om tider som flytt. Känner igen mig i det mesta. :)
-affe
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:02
Tack Alf. Egentligen borde väl alla syrenbersåer dokumenteras innan de försvinner helt. Kanske det redan är för sent?
Å syrenberså....- det hade min gammelmormor också....där vi satt i skuggan. Det var härliga tider, ordet stress fanns nästan inte.
TACK för jättefin läsning! Må så gott.
/ Lena
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:06
Att fika i en syrenberså med de gamla och med hembakt bröd, det är fina minnen det. Då hade man tid att prata och berättelserna sjönk så sakteliga in medan man smakade av det som fanns på bordet. Tack så mycket Lena för din trevliga kommentar.
Underbar läsning Torbjörn, känner igen mycket av din berättelse.
Inte utan att man längtar bakåt...... men minnena finns ju kvar.
Hälsn//Rolf
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:08
Tack så mycket Rolf för din kommentar. Det är tur att man upplevde saker och ting så starkt när man var liten annars hade det nog inte fastnat till äldre dar.
En riktigt härlig text med väl valda bilder!
Jag tror att längtan är en viktig ingrediens i livet, oavsett åt vilket håll man längtar. Längtan är bitterljuv och bor tyvärr granne med besvikelsen. Men att det är på det viset är noga uträknat tror jag.

Ha det jättebra i din längtan! /Thomas
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:11
Håller med dig Thomas. Längtan kan vara en väldigt stor drivkraft till förändring. Visst, man kan misslyckas men då har man i alla fall prövat och blivit en erfarenhet rikare. Många är bittra för att de inte ens prövat. Tack för intressant kommentar.
Så var det då minsann mycket känsla som gav mig många känslor.
Härligt bilder tillika.
Jag studerade pojkar och flickor i många år när jag gick till mitt arbeta.
Det är så stor skillnad. Pojkarna skall mäta kraft hela tiden var de än befinner sig.
Hade de intet annat att hitta på så drog de i flickornas cyklar så de fick hoppa av.
Flickorna gick mer tillsamman och fnittrade.
Såg pojkarna en skylt var de tvunga se om de kunde hoppa upp och slå iden.
Ha en go kväll på dig
Gun-Inger
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:18
Pojkar stegrar sina cyklar, det har jag aldrig sett en flicka göra. Så visst finns det skillnader mellan könen fast vi har "delar av det motsatta könet" i oss. Det som triggade igång mina minnen här var nog trädgårdsmöblerna utanför kaféet och det fint krattade gruset. Farfar krattade alltid grusgången fin till helgen och deras syrenberså var så mysig. Tack för trevlig kommentar.
Gun-Inger Arvidsson 2014-01-21 15:40
Vår son och barnbarnet som nu är tjugosju triggar varandra och mäter kraft fortfarande. Tar det som en form kärlek...gia
Bra skrivet Tobbe!
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:19
Tusen tack Per.
2014-01-15 00:01   Linnéa Olsson
Du skriver bra Torbjörn! Man minns.... Jag minns ungefär likadant. Svartavinbärssaft eller jordgubbssaft med hembakat till barnen, medan de vuxna drack kaffe i små blommiga porslinskoppar, allt i en doftande syrenberså. Min farmor hade till en början inte vatten inomhus. Hon hade på gården en vacker gammal brunn, som man håvade kallt klart vatten ur i en bleckspann. Ibland kunde det komma med en groda i hinken. Då var lyckan stor!
Tack Torbjörn!
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:25
En groda i hinken, vad härligt. Den var nog glad över att ha blivit räddad från ålen. Tidigare lär man ha haft ålar i brunnar för att hålla rent från råttor, möss, fåglar och grodor. Om det är sant vet jag dock inte. När jag var liten så var eftermiddagsfikat ute i trädgården dagens höjdpunkt. Mamma skämde bort oss med så mycket goda bullar och kakor. Hembakt förstås. Vad roligt att du kikade in Linnéa och tack för din fina kommentar.
Kommer i håg när man gick förbi konditor fackskolan på västertorg i Eriksberg (Uppsala) där det fanns en massa tårtor och kakor mm ,men när man frågade sin mor om vi inte skulle köpa något så kaffe bröd köpte man inte det gjorde man själv på slutet av 60-talet.
Svar från pic-tor 2014-01-21 15:29
Det var nog ovanligare förr med köpebröd. I dag är det nog tvärtom skulle jag tro. Främst beroende på att kvinnor nu förvärvsarbetar i större utsträckning än tidigare. Personligen så saknar jag den härliga doften av nybakat bröd. Finns fackskolan i Eriksberg kvar?