Jag har tråkigt, men barnmorskorna kom till undsättning

Utbildningsvetenskapliga fakultetsnämndens treåriga mandat löper ut och i torsdags hade den sitt sista sammanträde. Fotograf brukar alltid tillkallas vid sådana här sammanhang men den här gången blev det bortglömt. Naturligtvis ställde jag upp med mycket kort varsel. Jag ville att fotograferingen skulle ske innan sammanträdet började kl. 9:00. Jag var på plats nedanför universitetets trappa redan 8:30 och riggade snabbt upp stativ och kamera. Sedan blev det till att vänta en halvtimme. Jag blev snabbt uttråkad. Men räddningen var nära.

Nu visade det sig att de som tagit barnmorskeexamen hade avslutning i aulan vid samma tid kl. 9:00. Så det blev ett fasligt spring i trappan medan jag väntade på mitt gäng. Några av de blivande barnmorskorna trodde nog att jag var där för att fotografera dem för någon tidning.
De dröjde sig kvar i trappan och halvt om halvt liksom poserade för mig. Varför inte låta kameran gå tänkte jag och gjorde så också. Nu var den ju fastriggad på stativet och jag ville inte flytta på grejerna som nu stod så stabilt och bra på det mycket knaggliga underlaget. Utsnitten fick därför bli som de blev.

Jag har tråkigt...

...men några blivande barnmorskor dyker upp och muntrar upp mig

Släkt och vänner är naturligtvis där och uppvaktar

En kollega dyker upp med sin portfölj

Fler kollegor skyndar till något sammanträde

En kvinna svischar förbi 

Så kom de äntligen och jag kunde provskjuta några skott under skratt och glam

Det är ganska kul att ställa upp kameran på stativ och ta bilder på de som passerar skottlinjen och du kan själv hoppa in om trafiken är gles.

På återseende

/Torbjörn

Äntligen fick jag träffa Sylvia och överlämna min bok

Det som började en majkväll 1971 fick på något sätt sitt avslut onsdagen den 1 juni på restaurang Sturehof i Stockholm. I maj 1971 gjorde jag min militärtjänstgöring vid S1 i Uppsala. På fritiden gick jag en fotokurs på Kursverksamheten. John Chang McCurdy var lärare på kursen. Jag minns fortfarande hur han ständigt uppmanade oss att gå ut och fotografera människor på stan. Inte bara någon gång då och då utan mer frekvent för att övervinna de rädslor som finns hos oss alla vid fotografering av vilt främmande människor...

En kväll i maj 1971 uppträdde Sylvia Vrethammar på Parksnäckans scen i Uppsala. Jag var där med min Pentax Spotmatic och Super Takumar 1,9/85 mm. En rulle Tri-X tog jag den här kvällen...

I januari 2010 skannade jag några rutor och mejlade till Sylvia. Hon blev jätteglad och ville väldigt gärna se alla bilder från den här speciella kvällen. Det var nämligen hennes första show. Med i showen var några artister från Brasilien som Sylvia hade sett där 1970. Hon tyckte mycket om deras uppträdande och lyckades också få dem engagerade till sin egen show 1971. Under våren 2010 blev jag sjuk och det här projektet fick läggas åt sidan. Senare under hösten tog jag tag i det hela igen och strax före jul blev min bok om Sylvias show i Uppsala klar. Sedan dess har vi försökt hitta en tid som passade för oss båda för personlig överlämning av boken. Mänskliga möten är viktiga så att skicka boken var aldrig aktuellt...

Så ringde Sylvia och frågade om jag kunde komma till Sturehof på onsdagkväll den 1 juni. Äntligen, tänkte jag, blir det ett avslut på det här fotoboksprojektet så jag svarade naturligtvis ja. Det blev en mycket trevlig och minnesvärd kväll för mig och jag tror även för Sylvia. Med på middagen var Sylvias man Alex och dennes son samt Cathy, en gammal vän till Sylvia. Så kunde jag då äntligen överlämna min bok och Sylvia blev väldigt glad. Vi skrev i varandras böcker, åt och drack och hade det väldigt trevligt. Efteråt gick sällskapet tillsammans en bit och sedan tog vi adjö. Jag släntrade in till Kungsträdgården där evenemanget "Smaka på Stockholm" pågick. Det var proppfullt med folk och jag gick runt och fotograferade ett tag innan jag tog tåget hem till Knivsta. 

Kvällen var skön och många satt ute i solskenet

Här sitter Cathy, Sylvia, Alex och så Alex son 

Att jag trivdes som fisken i vattnet framgår väl av följande bilder där Cathy är bakom kameran:

Lite make up innan vi går ut på stan

Snygg presentation av min bok

Vi går en sväng på stan tillsammans

Här skiljs våra vägar. Jag tackar för en trevlig kväll och släntrar in till Kungsträdgården

På återseende

/Torbjörn

Fotoboken om Sylvia Vrethammar kan ses här.

Vart är naturarna och var är vargen?

Det är studentkorteger överallt på stan. Lastbilar lastade med glada och tjoande studenter. En härlig tid minns jag att det var men inte åkte vi på något lastbilsflak. Nej, vi marscherade genom Gävles gator bakom Bomhus musikkår, där förresten en kusin till min far spelade klarinett. Sedan blev det fest på dåvarande hotell Baltic...

Vårt språk genomgår hela tiden förändringar. Ibland utan att vi märker det. Vips så har det hänt bara. "Honom" är på väg bort till förmån för "han" medan "henne" tycks vara mer seglivad. Jag har bloggat om det tidigare se. Nåja, man ska väl inte vara petig utan bara flyta med strömmen men nog skorrar det falskt ibland i mitt språköra när jag hör och ser vissa tokigheter.

"på väg" kanske har fallit bort? Vad vet jag, men här skaver det i mitt språköra 

Här har man fattat galoppen liksom. Tyvärr hade jag ingen tuta med mig den här dagen :-)

Var befinner vi oss nu och vart är vi på väg?  För min egen del så sitter jag nu i mitt arbetsrum och ska strax gå till mitt sovrum för att där montera golvlister.

På återseende

/Torbjörn

Stockholm Marathon – lite eftersnack och en del bilder

Ingen kan väl ha missat att Stockholm Marathon gick av stapeln i lördags. För första gången var jag på plats och kunde inte annat än bli imponerad. Naturligtvis imponerade tätgruppen enormt med sin lätthet i löpningen, och för sin otroliga snabbhet. Jag begriper inte att man kan springa drygt fyra mil i det tempot. Segraren i damklassen, Isabellah Andersson, var en fröjd att se. Vilket fint löpsteg. Jag imponerades också över alla övriga löpare i alla åldrar. Kvinnor som män. Många var ju inte direkt purunga men de kämpade på och höll stilen. Visst var det en och annan som promenerade under andra varvet och det tyckte jag var förståndigt. På måndagen väntade den grå vardagen med väckarklocka och arbete för de flesta. Säkert med stela ben och värkande fötter hos många också. Jag måste också nämna den eminenta damorkestern PomPeriPossaBand, som spelade nedanför slottet och muntrade upp både löpare och publik.

Tätgruppen

Isabellah Andersson

Medlöpare

Hinner jag hem till kaffet?

Svart elegans

Vilden tränger sig förbi

Hej, det var länge sedan

Nu blir det en dubbelknut

Vart tog alla vägen?

Är jag sist säger du? 

Det är för tidigt att dricka på Strandvägen

Några plockade inte upp efter sig

Blivande segraren, Shumi Gerbaba, i gult linne

Langning förekom också

Några fick håll

PomPeriPossaBandet var grymt bra...

...och ingen hade lång näsa

Kvinnan med den magiska flaskan

Usch, snart är det dags för Västerbron

Samtidigt som löparna sprang skenade den här bussen

Är du i Stockholm nästa år då Stockholm Marathon äger rum så gå och titta. Det är en härlig upplevelse att se alla löpare i skiftande ålder och klass. Det är mycket folk på stan och det händer en massa aktiviteter runt omkring. Kul helt enkelt. Glöm inte ta med kameran.

På återseende

/Torbjörn