Fotografer – är vi någonting annat än samlare?

Den moderna människan är en samlare och hon samlar på nästan allt. Jag började samla frimärken när jag var tolv år. Vi hade tidningen FIB hemma ( Obs! det här var mycket tidigare än när avkomman FIB-Aktuellt såg sitt ljus) och i den fanns ett helsidesuppslag om att samla frimärken. Via tidningen kunde man skicka efter ett startkit (så hette det naturligtvis inte då) som bestod av ett album med förtryckta uppgifter om ett antal olika länder, fastsättare och så några påsar med stämplade frimärken som var avrivna från diverse försändelser.

Frimärkena lossade jag med hjälp av den ånga som kom från kaffepannans pip. Mina föräldrar var flitiga kaffedrickare så det blev flera tillfällen varje dag att ånga loss frimärken från jordens alla hörn. Efter en tids samlande kunde man skönja en svag doft av Gevalia-kokmalet-mellanrost-kaffe när albumet öppnades. En inte helt oangenäm doft.

Det här samlandet pågick högst några år sedan tröttnade jag. En massa idrottsaktiviteter, fiske och musik tog överhanden.

Handen på hjärtat. Varför fotograferar du? För min egen del har jag inget tvärsäkert svar. Jag har tidigare nämnt när jag första gången i mörkrummet såg en bild sakta växa fram i skålen med framkallare. Då blev jag fast. Fast jag så länge jag kan minnas tyckt om att titta på bilder i alla möjliga sammanhang så var det just då i mörkrummet som "tycka om" övergick till fascination.

Resten är historia som man brukar säga. Men varför fortsätter jag att ta bilder. Neativalbumen är fulla och så är också hårddiskarna. Dag ut och dag in blir det bara fler och fler bilder. Man kan tycka att om man tagit en fantastiskt fin bild inom ett motivområde så skulle det vara bra sedan. Men så enkelt är det inte.

Vi fortsätter och knäpper och knäpper. Nu finns det ju några bland oss som vill förändra världen eller någonting i den stilen med hjälp av sina bilder.

Andra fotograferar av rent kommersiella skäl, även s k amatörer. Många har en drift att dokumentera sin omgivning. Metodiskt efter särskild uppgjord plan eller helt planlöst.

Så har vi dem som likt målare ser sig som skapande konstnärer. De teknikfrälsta, som fotograferar just för att tekniken är så häftig, finns naturligtvis med här också.

Listan kan göras oändligt lång. Vi har väl i oss lite grand av både det ena och det andra. Kokar man ned allt det här så återstår en minsta gemensam nämnare som verkar förena alla fotografer. Glädjen att fånga ögonblicket som aldrig återvänder men som finns där för alltid. 

På återseende

/Torbjörn

Resecentrum i Uppsala firar ett års jubileum

Jag åker tåg från Knivsta, där jag bor, till mitt arbete i Uppsala. Det tar bara ca 10 minuter. Jag är alltså en flitig besökare i Uppsalas nybyggda Resecentrum. I huvudsak tycker jag att det blev väldigt lyckat fast det återstår en hel del arbeta att göra innan allt är klart. Tåg är ett suveränt fortskaffningsmedel – när de går. Jag reser med Upptåget som går från Upplands Väsby till Uppsala. Vissa avgångar går längre, till Tierp, Skutskär och Gävle. Upptåget har fungerat ganska bra hela vintern. SJ-tågen från Stockholm har fungerat mycket sämre. 

Jag har ett tag närt tanken att dokumentera livet och miljön kring Resecentrum och det lär nog bli ett livslångt projekt. Lite grand som Slussenfotograferna som dokumenterar livet där. Fast i mindre skala förstås. I alla fall bjuder jag här på ett litet smakprov. Hoppas det smakar.

Åk tåg kära vänner! Men vart tog de gamla, trivsamma restaurangvagnarna vägen? Buffévagnen på X2000-tågen är ju rena skämtet.

På återseende

/Torbjörn

Drulleförsäkring

Då

Det är fotbollsmatch på Vifors IP och Hamrånge GIF har hemmamatch. Året är 1960 och jag går i tredje klass. Fotbollsplanen ligger några kilometer från hemmet. Vi är ett gäng grabbar som cyklar tillsammans för att se den här matchen. Det är en kvällsmatch och solen är på väg ned. Vi är inte ensamma för det är en strid ström av människor som cyklar, promenerar eller åker moped. Ytterst få åker bil. Så är det alltid när det är match uppe på Vifors IP. Vi grabbar är naturligtvis förväntansfulla och snackar om våra idoler som spelar i högsta serien. (Agne Simonsson är vid den här tiden en av mina absolut största idoler och jag tycker fortfarande att han måste hållas som en av Sveriges genom tiderna bäste spelare.) Vi börjar närma oss fotbollsplanen och spänningen stiger. I en trädgård intill vägen är det fest med uppklädda människor. Glada skratt hörs blandat med klirr från glas och musik från en grammofon. Vi trampar på, säkert fyra i bredd. Pang! Vad var det som hände?

- Har din farsa drulleförsäkring? Omtöcknad och med blödande skrubbsår ligger jag under den svarta PV:n och hör den där konstiga frågan igen:

- Har din farsa drulleförsäkring?

De två festklädda karlarna drar storskrattande fram mig och får mig på fötter. Det är inte bara karlarna som skrattar. Alla festdeltagare har ställt sig vid vägkanten och pekar och skrattar. Hur kunde jag hamna under den där satans Volvon? Bländad av solen? Förmodligen. Jag märker inget förrän jag ligger där i gruset. Drulleförsäkring? Naturligtvis utgår jag ifrån att de driver med mig och tänker tyst att drullar kan de vara själva. Vad vet en nioåring om drulleförsäkringar? De får vårt telefonnummer och sedan cyklar vi grabbar vidare. Jag med sammanbitna läppar och två hål på byxorna. Ett för varje blodigt knä. Matchen ska ses till varje pris. Vare sig farsan har drulleförsäkring eller ej.

Nu

Cyklar ivrigt från stationen i Knivsta och upp för backarna hem till mitt radhus. Fixar snabbt till lunch för jag har tänkt åka en sväng till Stockholm och Fotografiska museet. Innan har jag tänkt hinna med att framkalla en film och kolla om det finns någon stuga att hyra på Österlen i påsk. Konstrundan lockar. Laddar dosan i en flygande fläng och tar fram kemikalier, termometer och mätglas. Hinner jag med tjugoöverett-tåget? Snabbar jag på borde det gå. En bit utanför Simrishamn, inåt landet, finns en liten stuga som inte är så dyr. Kanske ska jag ringa och höra om den är ledig i påsk. Men först ska det framkallas. Förresten har SJ-tågen mellan Uppsala och Stockholm börjat att gå efter strömavbrottet igår? Med dosan i hand kollar jag på Trafikverkets hemsida. Se där, nu är det klart med trafiken. Skönt. Ställer dosan på diskbänken, justerar minutvisaren på klockan, öppnar locket och .....Men vad sysslar jag med? Fort på med locket igen, men naturligtvis är allt förgäves. Inte ens den bästa drulleförsäkring i världen kan rädda min film i dosan. Pliktskyldigast framkallar jag filmen ändå och undrar vad det var som hände. Bländad av solen? Knappast, det regnar ute. Aldrig någonsin tidigare har jag råkat ut för detta. Varför just i dag? Kolsvart hänger filmen där på tork i badrummet. Det blev ingen resa till Fotografiska museet. Drullen tröstar sig med en kopp kaffe och en bit mörk choklad. 

Låt inte din skugga falla här

Korsande trafik

Hundars lycka

Uppvaktning på gång

Pixligt

Marknadsfynd?

Tog ett tidigare tåg till jobbet i dag för att utnyttja det mjuka morgonljuset. Hade åtta rutor kvar på rullen. De gick snabbt åt för skuggspelet på murar och husfasader var verkligen fint den här morgonen. Om inte om funnits hade katta varit kung, brukade min mamma säga. Om inte ....hade jag skannat lite fina negativ i kväll. 

På återseende

/Torbjörn

Finns det någon räddning för vpl Sjöstrand?

Jag har suttit och bläddrat i en gammal negativpärm och hittat några negativ från 1970-71 då jag gjorde min militärtjänstgöring på S 3 i Boden. Filmen är framkallad på plats, antingen av mig själv i ett mörkrum på I 19 eller av en fotoaffär på stan. Så här långt efteråt minns jag inte. Vad jag däremot minns är att det var sand i vattnet. Ett sandfilter var inkopplat i mörkrummet men det släppte i alla fall igenom små sandpartiklar. Många av negativen är väldigt repiga och fulla av prickar. På några av negativen uppträder långa ormlika förändringar. Kan det vara filmen som håller på att brytas ned? Kanske den inte har blivit behandlad korrekt i samband med framkallningen? Är det något jag kan göra? Finns det någon räddning för vpl Sjöstrand från Göteborg?

Vpl Sjöstrand ser bekymrad ut och det är jag med

Så här långt efteråt ångrar jag att jag inte tog många fler bilder från min "exercis"  i Boden vintern 1970-71. Fast det var inte så lätt för det var ljust endast en liten stund mitt på dagen. Jag kommer ihåg hur bråttom det var när vi skulle skjuta på skjutbanan. Om bilden är tagen på luckan eller på soldathemmet Oskar II minns jag inte.

På återseende

/Torbjörn

Tog Rolle Stoltz med sig honom i graven?

- Kände du Rolle Stoltz?

- Ja, jag kände han.

- Han? Honom menar du väl?

-Honom? 

Ja, så kan ett helt vanligt samtal se ut i dag. "Honom" är absolut på väg bort i det svenska språket. Ibland undrar man om hockeybacken och TV-kommentatorn Roland "Rolle" Stoltz tog med sig honom
i graven när han gick bort för tio år sedan. Om han också tog med sig "henne" är jag inte så säker på men omöjligt är det inte. Rolle var känd för sitt uttal av "honom" , hooonom, med lång betoning på det första o:et. Det lät väldigt personligt och charmigt. Dessutom hade han en mycket särpräglad stockholmsdialekt som slog igenom i hans kommentarer.

Han hade humor och var väldigt rolig att lyssna på. Han spelade i många år back tillsammans med Lasse Björn. Både i klubblaget Djurgården och i Tre Kronor. En gång berättade Rolle att när det kom en anfallare så "gick de alltid ihop" för att stoppa hooonom. Under en match blev Rolle utvisad och han ser, från utvisningsbåset, hur en anfallare närmar sig den ensamme backen Lasse Björn. Rolle reser på sig och skriker:

- Gå ihop!

Vårt språk förändras hela tiden men jag har en bestämd känsla av att takten på senare tid har ökat väsentligt. Detta sagt utan att ha djupare kännedom i ämnet, bara en känsla av att det är så. Det är på något sätt som om känslan för det egna språket, svenskan, håller på att minska. Vi kan ta ovanstående exempel igen, fast nu på engelska.

- Did you know Rolle Stoltz?

- Yes, I knew him.

Så skulle nog de allra flesta svenskar ha svarat. Att svara, som i första exemplet, "Yes, I knew he" låter ju så fel som det bara kan. Men varför låter inte "Ja, jag kände han" lika fel? Jag har inget svar och bryr mig inte så mycket heller men jag är en mycket stark försvarare av "honom"!

På återseende

/Torbjörn