Ormens väg på hälleberget

Nej, jag tänker inte starta någon litterär kanon här i min blogg, men jag kan inte förneka att jag är väldigt förtjust i Torgny Lindgren. Han var en suverän författare och berättade med mycket stor lust. Jag lånar titeln på en av hans kanske mest kända romaner till min rubrik. Men sedan är det stopp. Inlägget handlar om något helt annat.

Inlägget handlar om livets obändiga kraft. Finns de rätta betingelserna uppstår liv. Jag är inte troende och tror inte på någon Skapare. Trollkarlar har jag aldrig trott på heller. Livet reder sig självt. Dessa tankar sysselsätter mig dagarna före midsommar när vi besöker stugan i Hälsingland. Jag går omkring på stugtomten och ser massor av liv. Överallt. På den begränsade ytan ser jag bevis på livets obändiga kraft. Växter och djur i en märkvärdig mångfald. På så pass liten yta. Tar jag så en promenad om 250 meter till havet utökas mångfalden ytterligare.

Jag ser också förgänglighet. Allt liv har ett slut. Det är oundvikligt, men vi har svårt att inse detta trots att vi ser förgänglighet omkring oss överallt. Hela tiden. Det mesta av mitt eget liv har jag bakom mig. Den insikten har fått mig att sätta mer värde på allt levande jag har omkring mig. Livet är ju så skört, tiden går så fort och timglaset går tyvärr inte att vända på.

Efter en runda på tomten sätter jag med ned på en gammal, sliten parkbänk. Sitter en stund i solen och värmer mig. Det är ännu lite svalt här vid havet. Jag får syn på en trädgren som blåst ned från storbjörken och hamnat mot en sten. Reser mig upp och tar tag i grenen för att bära bort den. Då får jag se en ringlande rörelse därunder. En huggorm ligger under grenen och värmer sig på den solbelysta stenen. Det var nära ögat. Går ett par steg tillbaka och betraktar den en stund. Ser hur smidigt den rör sig över stenen. Tar några bilder och tar tag i grenen för att flytta den lite så jag får ormen frilagd mot stenen. Swisch, säger det så har ormen ringlat i väg in i stenmuren som finns där bredvid. Oj, vad det gick undan. Ormens väg på hälleberget blev med andra ord rätt så kort.

Förgänglighet kan vara både vacker och bildmässig. En vissnad pelargon i naturrummet.

De förhatliga lupinerna ger föda till massor av humlor, bin och fjärilar.

Rönnens försök att rota sig på stenen utanför naturrummet ser inte ut att lyckas, men det var fint att den gjorde ett försök.

Busken med amerikanska blåbär blommar rikligt för första gången. Hoppas det blir bär senare i sommar. 

Räven sitter i grönskan och laddar batterierna för att lysa väg för oss senare på kvällen.

På prästkragen gör en fluga sällskap med en pytteliten snäcka.

Huggormen möter sig själv på sin väg på hälleberget.

Ängsklockan har flugbesök.

Rhododendronbuskarna står i full blom.

Rölleka med finklädd gäst.

Nyponrosens besökare kliver omkring bland ståndarna.

Den rosa lupinen står fint mot den gamla gärdsgården.

Nere vid havet landar en trollslända precis framför mina fötter.

De tre båthusen på piren är en välbekant syn.

Väl framme vid havet sätter jag mig ned på en gammal bänk. Svalorna kretsar helt nära mig och det känns som om jag skulle kunna grabba tag i dem bara genom att sträcka ut min hand. Ja, det verkar nästan som de vill det också. "Ta fatt oss om du kan" verkar de mena med att flyga så nära. Jag beundrar deras virtuosa flykt över vattnet och försöker få skott på några. Efter ett tag ger jag upp och inser att jag den här dagen är för klent beväpnad. En annan gång kanske.

Alla bilder är tagna med Tamrons fina 2.8/28-75 zoom.

På återseende

Torbjörn

Vi hamnade på kalas

Felicia, ett av mina barnbarn, fyllde 20 år och mina två andra barnbarn Rasmus och Oskar hade avlagt läkarexamen respektive civilingenjörsexamen och då passade Lisbeth och jag att åka ned till Uppsala för att fira alla tre samtidigt. Det blev en trevlig tillställning med god mat och med Felicias hembakade jordgubbstårta som avslutning.

Till bords med Oskar, Felicia, Rasmus och jag själv

Av mig fick Felicia en fototavla...(i övre högra hörnet syns ett porträtt på syskonens far, Fredrik, som jag tog när han var liten)

...och av Lisbeth hemstickade sockor

Ett mycket trevligt kalas blev det och när solen var på väg att gå ned bakom de låga molnen vände vi hemåt Gävle med mätta magar och glada i sinnet.

På återseende

Torbjörn

Plats på scen

Scenen är densamma, men aktörerna på den skiftar. Ibland finns där statister i bakgrunden. Aktörerna bestämmer innehållet och spelet. Ingen regi ges från fotografen. Han sitter på en bänk omgiven av andra människor. Kameran i ögonhöjd. Studerar spelet som äger rum endast några meter bort. De komma från öst och väst. Gatan de agerar på går nämligen i öst/västlig riktning. Drottninggatan heter gatan. Stadens mest betydande affärs- och flanörgata.

Denna dags förmiddag har jag varit och köpt solglasögon. Solen gassar från en molnfri himmel. Jag sätter mig ned en halvtimme för att invänta nästa buss hem. Under 30 minuter händer det mycket på en gatuscen. 

Tag plats. Föreställningen kan börja.

Kameran jag använde är Sony A 6000 med ett Sigma 2.8/30 mm objektiv. Det är en APS-C kamera så brännvidden motsvarar ca 45 mm på en fullformats-/småbildskamera. En trevlig brännvidd tycker jag. Hade kameran inställd på AF-C och den missade inte fokus en enda gång. Det är inte världens snabbaste kamera men för sådana här situationer fungerar den fint.

Tack alla aktörer för en trevlig föreställning.

På återseende

Torbjörn

Siesta

Många städer är stenöknar med få ställen där människor kan få vila och avkoppling. Människorna driver därför omkring i affärer för att komma undan trafik, buller, asfalt och betong. Det finns ofta grönområden, men de ligger en bit utanför stadskärnan. Jag såg ett program på TV från New York där arkitekter och stadsplanerare arbetar med att omdana staden med mer utrymme för torg och andra samlingsplatser utan biltrafik. Staden behöver anpassas mer för de människor som bor där men även för de som besöker staden.

Här har några människor tagit en siesta mitt på dagen då solen steker som värst. Några träd ger behövlig skugga och svalka. En liten oas mitt i staden. Bekväma stolar och soffor finns att sitta ned på. 

Tyvärr är denna oas ganska så liten. Den finns i kanten av stadens stora torg. Resten av torget är tom och ödslig stenöken. Onödigt tycker jag. Det behövs så lite för att öka trivsel och välbefinnande. Jag har lämnat förslag till kommunen men utan att vinna gehör. 

Varför inte låta några landskapsarkitektstudenter få göra ett examensarbete i syfte att öka trivseln på det trista torget?

Ni som styr min stad, som är Gävle, gör något för de människor som bor där och för de turister som besöker staden. Normalt söker sig människor till stadens torg, men där finns tyvärr inget intressant att finna. Bara sten och betong.

På återseende

Torbjörn

Så var det då dags att fotografera "naket"

"I dag ska vi fotografera naket" säger vår fotolärare John Chang McCurdy. Året är 1971 och jag gör min värnplikt vid S1 i Uppsala. Jag har beviljats bidrag från personaldetaljen för att gå en fotokurs på Kursverksamheten. Vi är ett gäng grabbar och endast några tjejer som går kursen. Vi har tidigare uppmanats att gå ut på stan och fotografera människor. Jag har fotograferat Sylvia Vrethammar som hade en show på Parksnäckan. Hennes första utanför Stockholm. Bilderna blev långt senare till en bok som hon blev väldigt glad över att få. Men nu gäller det alltså "naket". 

Två tjejer ställer upp som nakenmodeller. Ingen verkar ha tidigare erfarenhet, varken bland modellerna eller oss kursdeltagare. Jag känner mig ganska så obekväm. Jag har endast en 85:a till min Spotmatic så det känns lite trångt i det inte alltför stora rummet. Rummet är spartanskt inrett med endast en matta på golvet. Belysningen ställer John in och så är det bara att sätta i gång. Vi får en del tips och råd men det går trögt. 

Jag koncentrerar mig på att få till några hyfsade porträtt. Inte lätt för vi är hela tiden i vägen för varandra...

Många år senare sitter jag och dricker kaffe på Inst för lärarutbildning, min arbetsplats 1991-2003, med några arbetskamrater. Vi kommer in på fotografering och då frågar Kenneth: "Kommer du i håg Gabriella?" "Nej", svarar jag. "Den nakna tjejen på fotokursen vi gick 1971", svarar Kenneth. Jag försöker erinra mig den kursen och får hjälp av Kenneth att minnas. "Jaså, var du också med på den kursen", frågar jag? Han nickar instämmande och fortsätter att berätta om den här dagen då vi fotograferade naket.

Själv har jag glömt bort nästan allt. Tyckte det mesta var pinsamt och jag tyckte synd om modellerna.

Ser i min negativpärm att jag använt Tri-x (ISO 400) och D-76.

Jag minns att jag gillade Sam Haskins bilder vid den här tiden, men trots den här kursen blev det inget mer naketfoto för min del.

På återseende

Torbjörn